Jag går sönder, på riktigt
25 Apr

25 Apr
0
         

English down…

Inte alla dagar är glada dagar. Idag är det tisdag 25 april, vilket betyder att jag om en dag lämnar Spanien efter att ha bott här i 7 månader. Lämnar Spanien och min fästman. Jag är ledsen, frustrerad och känner mig helt uppgiven. Tårarna bara forsar. Hela tiden. 

Jag hatar att inte alla människor har samma rättigheter. Jag borde vara glad över att vara svensk men det är jag inte. Jag skäms över hur Sverige behandlar människor. Bara för att min man är född i Nigeria så betyder det automatiskt att han inte har samma rättigheter som mig. Han har inte rätt till samma levnadsstandard för att han är svart, för att han råkar komma från ”fel sida” av jordklotet. 

Det smärtar mig enormt att behöva åka hem till vårt gemensamma hem, lämna vårt gemensamma liv här och behöva leva utan honom. Jag är så arg och frustrerad för att inte alla, oavsett ursprung och färg har samma möjlighet i livet. Jag är så förbannad för att alla lagar och regler tar ifrån mig den jag älskar, som älskar mig. Den man jag har levt med i över ett år, som jag vill dela min tillvaro med. Det gör så ont. Så förbannat ont. Mitt hjärta kommer gå sönder av saknad. 

Det är fruktansvärt att inte veta när eller ens om vi kan leva lyckliga tillsammans. Att varje dag behöva fundera över hur jag ska överleva utan hans kärlek tills vi ses igen. Hur kan livet ens vara så här orättvist. Vi är människor båda två, men eftersom vi är födda i olika världsdelar så existerar inte mänskliga rättigheter.

Vi måste bevisa för staten att vi älskar varandra. Vi måste bevisa att vi har levt tillsammans och sen ska det prövas och beslutas om vår kärlek är på riktigt. Den processen kan ta upp till två år. Två år innan vi får veta om de accepterar vår kärlek, innan de eventuellt godkänner det liv vi av kärlek vill dela. 

Fy fan Sverige! 

 

—————————-
———/ENGLISH/———-
—————————-

Not every day are happy days. Today is Tuesday 25th of April, which means that I’ll tomorrow leave Spain after living here for 7 months. Leaving Spain and my hubby. I am sad, frustrated and feel completely enlightened. My tears can’t stop falling.

I hate that not all people have the same rights. I should be happy to be Swedish, but I’m not. I am ashamed of how Sweden treats people. Just because my husband was born in Nigeria, it automatically means that he does not have the same rights as me. He is not entitled to the same standard of living because he is black, because he happens to come from the ”wrong side” of the globe.

It’s painful to go home to our common home, leave our common life here and need to live without him. I’m so angry and frustrated that not everyone, regardless of origin and color, have the same opportunity in life. I’m so pissed off because all laws and rules take away the one I love, who loves me. The man I’ve lived with for over a year, which I want to share my life with. It hurts so much. My heart will break apart.

It’s terrible to not know when or even if we can live happily together. To need to think about how to survive without his love until we meet again. How can life be so unfair. We are both human beings, but because we are born in different continents, human rights do not exist.

We must PROVE to the state that we love each other. We must PROVE that we have lived together and then it will be TESTED and DECIDED if our love is true. That process can take up to two years. Two years before we know IF they ACCEPT our love, before they POSSIBLY approve the life we by love choosed to share.

Add comments: