Vår tid tillsammans är tidsbegränsad

2017

31 Jan
0
         

Det känns lite som om vår tid rinner iväg för fort nu, vi skulle behöva minst 1 månad till. Vi väntar på Nicks papper från Nigeria. Det är stor skillnad på att ordna med Nigerianskt födelsebevis, att han är ogift mm än att få liknande papper i Sverige. Dels tar allt väldigt lång tid, plus att allt kostar pengar i Nigeria. I Sverige ringer vi ett enkelt samtal och får de papper vi behöver från skattemyndigheten på ett par dagar, gratis.


Nick behövde någon i Nigeria att både ansöka om hans papper, som kostar pengar per sida, och få någon att åka till hans by och ”bevisa” att han inte är gift. Spanska ambassaden litar inte på papper från Nigerias ”register” över människor tydligen, därför måste någon åka till hans by och verifiera detta. Helt galet! Han behöver även någon som personligen kan åka med pappren till spanska ambassaden i Nigeria för att få det översatt till spanska och få en giltig stämpel. Det är i den sista processen pappren är nu, men det skulle ta ett par månader. (!) Att få Nicks papper kostar sammanlagt ca 700€ kr. Galet! 

Vi har en advokat här i Spanien som hjälper oss. Det finns två alternativ för att Nick ska kunna få uppehållstillstånd här i Spanien. Antingen kan vi skriva oss som ”tillsammans/sambo”, vilket är likvärdigt med att gifta sig här, när det gäller vilka papper mm man behöver. Vår advokat hjälper oss så det ska inte vara några problem med det. Alternativt så kan vi gifta oss i domstol. Advokaten sa att det går fortare om vi väljer att gifta oss, och vi vill ju detta innan jag åker hem i slutet på april.

Vigselringar har vi redan, de ligger så fint i sin ask och bara väntar på att trädas på varandras fingrar. Dem köpte vi redan i samband med vår förlovning i maj förra året. 

Vi har redan bestämt att vi SKA gifta oss, antingen här eller i Sverige, så därför kan vi lika gärna välja att gifta oss nu istället för ”samboskapet”. Det kostar lika mycket vilket vi än väljer; 400€ för att gifta oss och 200€ för oss att få uppehållstillstånd här. Plus 50€ för att översätta mina papper från skattemyndigheten i Sverige till spanska. 

Om vi är gifta, eller sambor, så kan även Nick söka uppehållstillstånd i Spanien. Jag får det automatiskt när jag söker eftersom jag är medlem i EU. När Nick får uppehållstillstånd i Spanien så får han jobba, och han får resa inom EU och jobba inom EU i fem år. Då kan han flytta till Sverige med mig.

Men… tiden rinner som sagt iväg. För att han ska få uppehållstillståndet så måste vi ha bostad/en adress, och JAG som är EU medlem måste ha jobb och betala spansk skatt för att visa att jag kan ”ta hand om” honom. Att han liksom ”tillhör” mig.

Mitt jobb är slut i april och då har vi inte nån adress heller. Så vette fan hur detta ska gå. Det är bara att hoppas att hans papper anländer snarast så vi hinner allt.

Om inte Nick kan åka med mig till Sverige så har han ingenstans att bo, inget jobb, ingen inkomst här när jag åker hem. Han kommer troligen få bo på gatan, och jag får skicka pengar så han kan äta iaf. Dubbla hyror lär jag inte ha råd med.

Nick har sökt hundratals jobb, men eftersom han inte har uppehållstillstånd så får han inget. Plus att de är väldigt rasistiska här, det är verkligen inte lätt att vara svart-någonstans.

Det är så orättvist att någon pga sitt ursprung, sin färg och för att han råkar vara född utanför EU inte har samma möjligheter som oss. Det är så sjukt! Detta gör mig så ledsen och så arg. Han är människa precis som mig och borde bli behandlad på samma sätt och ha samma rättigheter.Õ

Resan till vårt liv i Spanien

2017

23 Jan
0
         

Jag har så länge jag kan minnas alltid drömt om att bo och jobba utomlands. Dock har det nog alltid känts som en ouppnåelig dröm. Det är ju så att vill man göra något så måste man ju ta tag i det och faktiskt GÖRA det och inte låta drömmen stanna i hjärnan. Jag har haft panikångest sedan tonåren och har nog helt enkelt inte vågat ta steget fullt ut.

Men nu mår jag bra, och har så gjort i flera år. Jag har min lägenhet, jag har en fast tjänst, jag har fått skuldsanering och jag har en kärleksfull underbar man. Ja, och ej att förglömma; mina två vuxna älskade barn, tre ljuvliga katter och mina vänner som är de bästa man kan önska sig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Jag och Nick började prata om att bo i Spanien och jag gick med i några grupper på Facebook med svenskar i Spanien. Jag kollade efter tips, jobb, boende, men jag var lite osäker på vilken typ av jobb som kunde vara möjligt att få. Bara efter ett kort tag dök det upp en jobbannons som talade direkt till mig. En förlamad kille boende i Växjö sökte personliga assistenter när han skulle åka till Spanien, runt Malaga, i sex månader över vintern, nov-apr.

Jag sökte och fick jobbet! Vilken lycka! Och dessutom ett svenskt jobb så jag slipper vara osäker över mina språkkunskaper. Jag hade redan pratat med min chef på mitt ordinarie jobb om att ta tjänstledigt ett halvår. Men jag hade dessutom kvar min semester, så den tog jag ut i september.

Jag och Nick åkte ner till Spanien redan i slutet på augusti, vi landade i Madrid. Där sov vi en natt på vandrarhem innan vi hyrde en bil som vi kunde lämna i Malaga efter en vecka. Vi åkte uppåt i Spanien, tog in på vandrarhem efter vägen. Vi besökte Nicks kusin som bor i Bilbao uppe i norra Spanien, i Baskien.

Vi bilade ner efter kusten, bodde på billigaste vandrarhemmen vi hittade mellan de större städerna. Vi hade hittat ett hus i södra Spanien via en sajt på nätet. Det var i en liten spansk by som heter Algarrobo, ca 1 timmes bussresa från Malaga. Vi kom dit ner efter en vecka och träffade ägarinnan till huset. En otroligt trevlig kvinna. Byn var jättevacker, så där romantisk med vita typiska spanska hus och trånga stenkullergator. Vi flyttade in i vårt hus 1 september. Vi hade en hel månad framför oss med lediga dagar, i Spanien. Det kändes helt underbart.

Om ni vill titta på foton från vårt liv, från vår resa mm, så finns det dokumenterat på min Instagram. Mitt användarnamn där är ”milolilja”, och jag har använt hashtaggen #miloliljaspain2016 och #miloliljaspain2017 på mina foton från vårt liv i Spainen.

I oktober var jag tvungen att åka hem till Sverige och jobba en månad till innan min tjänstledighet började. Nick stannade kvar i vårt hus i Spanien. I början på november åkte jag ner till Växjö och åkte flyg med killen jag skulle jobba med till Malaga. Där mötte hans mamma upp med hans specialbil, där permobilen får plats. Lägenheten han skulle hyra hade för liten hiss, så det blev hotell första natten. Det är inte lätt att hitta boende med breda dörrar och utan badkar här, så det slutade med att killen fick flytta till Estepona, till en lägenhet som han hyrde förra året med.

November i Spanien har fortfarande några varma goa dagar. Men det blev kallare och kallare nattetid i vårt stenhus med fem rum. Stengolv och stenväggar och inga element. Det blev så kallt så vi mådde dåligt. Vi frös och gick med tjocka tröjor, jackor och tjocka sockar på oss inomhus. Jag frös ända in till märgen, och blev aldrig riktigt varm ens under dagtid. Det var helt ärligt en fruktansvärd månad. Jag har nog aldrig frusit så inomhus innan. Jag blev sjuk, fick en kraftig bihåleinflammation med feber och mådde om möjligt ännu sämre.

Byn vi bodde i hade dessutom usla busstider. Det gick 2-3 bussar/dag in till Malaga och lika många (få) hem, men aldrig på passande tider. Eftersom killen jag skulle jobba med nu bodde i Estepona, två timmars bussresa från Malaga, åt andra hållet, så blev jag tvungen att åka till jobbet kvällen innan. Vi bestämde oss för att leta efter ett annat boende och sa upp huset. Tack och lov har man bara en månads uppsägningstid här.

Vi hittade en lägenhet i en liten stad som heter Torre de Benagalbon. Vi flyttade dit 29 november. Det är där vi bor nu. Men, det är bara krångel med agenten som har hand om uthyrningen så många droppar fick tillslut bägaren att rinna över.

Agenten lovade att komma tillbaka den 1 december med en TV och med hyreskontraktet. Idag är det 24 december och vi har inte sett röken av varken henne, kontrakt eller TV. Dock har vi tack och lov kvitto på att vi har betalat både depositionen som är kostnaden av en månadshyra plus december hyra.
Så inget kontrakt, ingen utlovad TV, ingen dammsugare – det är en hyfsat långhårig matta i TV-rummet och vi har bara sopkvast (!!) Det är myror i hela lght. De kommer och går hela tiden trots att vi har sprayat med diverse olika sprayer och skurat ur alla skåp. Det var myror och mjölbaggar i hela köksskåpet i kvarlämnad mat när vi flyttade in.

Jag har bett om postnyckeln men efter tre veckor meddelade agenten att nyckeln är borta och hon kan inte göra en ny! Vad fan!?

Sån tur är haffade jag postmannen utanför dörren en dag och frågade om han hade sett till någon post i mitt namn. Det hade han! Men han hade inte kunnat dela ut den för han visste inte exakta adressen. Agenten hade alltså inte ens gett mig rätt adress när jag bad om den. Tur att jag har ett ovanligt namn. Nu har jag postmannen på Whats up, och han meddelar när jag får post. Phew!

Vi har helt enkelt fått nog. Vi har egentligen lägenheten till slutet på april, men inte en chans att vi bor kvar. Så nu hoppas vi att vi får tillbaka depositionen nästa vecka när vi ska flytta, så vi kan betala depositionen på nya lägenheten.

Nya lägenheten ligger mitt i centrala Rincon de la Victoria. Vi kommer bo nästan på gågatan med alla affärer, caféer och allt. Det känns bättre än här. Nu måste vi antingen gå 40 minuter in till Rincon de la Victoria eller ta bussen dit för större mataffärer mm. Dessutom så är hyran i nya lägenheten billigare med vatten och el inkluderat i hyran. Den är dock mindre, men har en säng, en dubbel bäddsoffa och en enkel bäddsoffa så det funkar även om någon kommer och hälsar på.

Nu har jag äntligen landat i att bo i Spanien, och det känns bra. Här är som en sval svensk sommar och det är skönt. Jag har fixat med alla viktiga saker som N.I.E nummer och bank, wi-fi-abonnemang och jag har hyfsad koll på varifrån -men inte när- bussarna går. Så även om det inte varit en dans på rosor att bo här så trivs jag ändå rätt bra.

Detta är i stort vår resa så här långt. Sen har det hänt väldigt mycket mer efter vägen hit. Det som är jobbigt nu är bara att det faktiskt är förvånansvärt få som kan engelska. Det är inte helt enkelt att göra sig förstådd alla gånger. Jag kan bara lite ord på spanska, men inget jag kommer vidare långt på. Jag måste träna mer. Nick är bättre, han tränade hela månaden jag var i Sverige. Google translate är en mycket välanvänd god vän.

Väntar på 2 liter blod

2011

9 Jun
6
         

Idag skulle jag jobba ca 16-22, men det sket sig rejält kan man ju säga. Och läkaren tyckte att jag skulle vila och låta bli jobbet i helgen oxå. Skit! Det här var ju verkligen bra tajmat. Sjukskriven redan andra dagen på mitt nya jobb. Jippie! Eller inte…

20110609-023614.jpg

20110609-023639.jpg

Just nu är jag så trött så ögonen ramlar ihop på mig. Jag är likblek och jag har myrkryp utan dess like i benen. Jag bad att få Sifrol för det, för snart blir jag helt galen. Det killar inne i ena benet så jag skulle med nöje hugga av det just nu. Jag misstänker att det blivit värre senaste veckorna pga min blodbrist. Jag har haft kill i benen varje dag det sista.

20110609-023808.jpg

Jag väntar på att mitt nya blod ska anlända, 4 påsar = 2 liter. Det är en del, och EN påse à 0,5 liter tar ca 1,5 h att droppa in i armen. Hmm, det är SEX TIMMAR! Plus att blodet inte ens har kommit. Jag är hemskt tacksam över att det finns folk som gärna delar med sig av sina blodresurser. Jag önskar att jag kunde göra detsamma, men det funkar ju jävla dåligt med ett hb på 75.

Tanken är att jag ska åka hem idag, men det lär ju bli sent. Tidigast åtta-nio ikväll. Jag som skulle göra kort, gästbok, tårta mm tills imorgon. Tårtan kan jag ju göra i kväll, men det andra får nog tyvärr vänta. Kl 11 imorgon tar Alexander studenten, och det TÄNKER JAG INTE MISSA. Det är viktigt för mig, och för honom.

Läkaren ordnade så jag får blod idag, och att jag kan komma tillbaka nästa vecka för att skrapa mig. Hon skrev ut något blodstoppande oxå, så jag får väl ta det då. Har ju lite ångest för tabletter. Läkaren tog även prover på min livmoder, för det är klart att tanken har slagit mig att det kan vara cancer.

Livrädd!!!

Vi diskuterade lite om framtiden, för att undvika detta igen. Hon sa att man kan antingen operera bort livmodern, med allt som det nu innebär!? Har DU erfarenhet av det, så berätta gärna. Ett annat alternativ är att sätta in en hormonspiral. Men, att tillföra kroppen mer hormoner är väl ändå på gott och ont? Har du erfarenhet av en sådan, så berätta gärna. Kan man tex inte gå upp en massa i vikt? VÄGRAR!

Åh, underbart… Nu har sifrolen mot myrkrypningarna gjort susen. Borta! Skönt. Bara huvudvärken och mattheten kvar nu då. De här på sjukhuset blev förvånade över att jag ens orkar gå utan att svimma ihop. Kicki är på väg hit med Cappuccino och choklad! Söta!! Tack!!

20110609-022448.jpg

Till lunch idag bjöd sjukhuset på Kålpudding, potatis och gräddsås. Undrar vad det blir för gott till middag. Det är det roligaste när man är inlagd på sjukhus, att få mat. Och jag äter ju allt, så det är oftast riktigt gott oxå.

Emetofobi – Spyfobi

2011

23 Feb
         

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.

Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.

I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.

En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.

Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.

De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.

Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.

En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.

Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.

Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.

I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…

De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.

Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.

Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.

Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.

Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.

Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.

Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.

Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.

En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.

Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.

Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.

Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är en människa som alltid föredragit att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående och alltid har haft panikångest.

Dock har min Emetofobi blivit mycket bättre efter jag gjorde min Gastric Bypass-operation. Min teori är att det beror på att jag helt enkelt inte KAN kräkas. Kräkreflexen finns kvar, och sätter igång själva ”hulkandes”. Det går inte att komma ifrån. Men det kommer inget, eftersom jag inte har någon magsäck att tala om. Så, man kan säga att jag kräks luft.

Däremot, om jag blir magsjuk, så får jag istället diarré och den ger sig inte på minst en vecka. När jag legat i magsjuka och mått dåligt så har jag till och med önskat att jag kunde kräkas istället – för att få ut det sjuka ur systemet och kunna bli frisk på några dagar.

Jag är fortfarande manisk med vad jag äter. Jag kollar datum, om det ser fräscht ut och jag går hellre hungrig än äter något jag känner mig osäker på. Jag är fortfarande otroligt nojig och förmodligen tycker många att det är irriterande att jag är som jag är.

Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Kändisfest + Jag är med på IMDB

2009

23 Sep
1
         

Jag googlade på mitt namn, och hittade IMDB-sidan, och DÄR finns jag ta mig tusan med! Hur ballt är inte det då! *s* Kolla här: Milo Lilja på IMDB-sajten.

Jag och mitt ex. Magnus, var ju cateringassistent när Lars von Trier var här i stan med sitt filmteam och spelade in filmen Manderlay som är uppföljare till Dogville. Så vi var med på fest med bla. Lars von Trier, Willem Dafoe, Danny Glover, Jeremy Davies, Chloë Sevigny, Lauren Bacall, Bryce Dallas Howard, Isaach De Bankolé och hela teamet på Ronnums herrgård. Det var intressant och roligt.

Kursledare & katter

2009

22 Aug
3
         

Vårt lilla söta ulliga tillskott och yrväder till kattunge gör mig galen på morgonen. Eller nej, fel fel fel! Alla tre katterna gör mig galen. Men, just Mowgli har fått för sig att klättra upp på våra 1,5 meters höga afrikanska trägubbar, och sedan formligen kasta sig i blommorna som om de vore lianer, och samtidigt tugga på dem. Han tror han är odödlig!

Katter är ju då ganska speciella varelser, och otroligt smarta! De vet vad de vill, och de gör ingenting mot sin vilja. De vet precis hur de ska få sina mattar upp ur sängen på morgonen, när de är hungriga. De är som små barn, och de blir såå utstuderat bråkiga. Kastar sig upp på vårt pysselbord så papper och annat flyger fram.

De ska upp i fönstren och tugga på blommor. Och gärna hoppa upp på bokhyllorna så de står och vickar mot väggen. Och för att inte tala om den där underbara galoppbanan de skapar mellan vårt sovrum, hallen, TV-rummet, ut i köket och tillbaka in i vårt sovrum igen, gärna i 180 km/h, och så upp i fönstren så katterna blir ihoptryckta som dragspel.

När man som matte vaknar av detta, VARJE morgon, så blir man lite trött… Kan de inte bara komma och lägga sig och gosa lite, trampa lite försiktigt och bara vara söta. Nähej då! Inte en chans. Mowgli, vår söta nya krabat älskar ju dessutom att leka, och leker gärna med alla kattleksaker som finns här. Tindra och Zpiky har inte varit så förtjusta i dem, så vi har nu plötsligt upptäckt att ALLA kattleksakerna LÅTER. Det är bjällror på eller innuti alla. Sött… men inte kl. sex på morgonen när man helst vill sova.

Jag älskar våra katter oändligt mycket, så det är klart att de är värda allt detta. Men, det är inte konstigt att jag är uppe vid halv nio-nio på morgnarna, och formligen slocknar framför en film eller Desperate Housewifes när kl. är ett på natten. Förut kom jag aldrig i säng förrän vid 3-4-5 på natten. Så lite bra är det ju att bli väckt. Dygnet har plötsligt fått sina rätta tider.

Jag har blivit tillfrågad om jag vill hålla i Scrapbookingkurser nere i en nyöppnad affär, Silverblomman, här i stan. Det vill jag, och det kan ju vara en bra väg att börja göra något vettigt på ganska lugn nivå. Dessutom med något som jag själv brinner för och som jag kan. Det stärker självförtroendet lite. Det känns lite stort att vara kursledare, men det ska bli jätteroligt att prova på det. Jag har aldrig i hela mitt liv hållt i en kurs innan.

Det är många som har frågat mig varför inte jag håller i kurser för att jag är så duktig, men det krävs ju både material och lokal mm. Så nu finns då alltså möjligheten att gå en kurs som jag kommer att hålla i och lära ut hur man scrapbookar.

Vår medverkan i Par på prov

2004

30 Okt
         

Vår medverkan i TV 3, okt. 2004

Anledningen till att vår familj medverkade i detta program, var för att Meter Film, som har gjort dokumentären, hittade min hemsida, och mailade och sa att de gärna ville ha med oss. Efter en stunds övervägande, så sa vi OK DÅ! Kul grej!

Så här blev resultatet!

Fredagen 15 oktober 2004
Familjeporträtt inför ”Par på prov”

Vi gick upp rätt tidigt för att hinna med dagens alla händelser. TV-teamet hade sagt att de skulle komma runt 12-tiden, men de ringde och skulle bli lite sena. Runt 14 skulle de dyka upp. Gott, då behövde vi inte stressa ihjäl oss.

Vi duschade, käkade frukost, handlade lite och gjorde oss snygga. Jag var grymt nervös, men samtidigt förväntansfull. Det är skoj att prova på lite nya äventyr. Och att vara med i TV är väl inget som inträffar varje dag direkt.

Jennifer kom hem från skolan vid 13.30 och vid 14.00 kom TV-teamet. De hade med sig massor av saker som de skulle få plats med i vårt trånga hem. Vi har inte så där våldsamt stora utrymmen, så det blev till att hoppa över sladdar och saker. Det var lite spännande stämning. Killarna och tjejen i teamet verkade trevliga oxå.

Jag och Magnus blev intervjuade, ”synkade”, först var för sig, och sen tillsammans. Det var verkligen mycket frågor, och det kändes lite ovant och skumt att svara på frågor på det sättet inför en kamera, men det gick bra. De frågade bla vilken den absolut värsta familjen skulle vara, och då svarade jag en jättesportig familj så jag skulle behöva sporta eller en fanatiskt kristen familj.

Vid halv åtta på kvällen var vi klara för dagen. Jag var helt trött i huvudet av allt som hänt under dagen. När TV-teamet hade åkt så åkte jag och Magnus och köpte chips och godis till oss och Jennifer. Sen var det MYS i soffan med TV. Kramades och gosade. Det ska verkligen bli tomt utan dem när jag kommer att vara borta en tid.

Lördagen 16 oktober 2004
Mötet med min nya familj 35 mil bort, i Växjö

Kl. 03.40 ringde en idiot och sa sig vara från TV 3, och började dilla om att vi hade blivit förväxlade med en annan familj, och sen sa han att vi skulle gå till tågstationen för att filma en avskedsscen. Kl. 04.00 på morgonen??? Aldrig i livet! Inte en chans! Den går jag inte på!

För säkerhets skull så ringde jag till en kille i TV-teamet och frågade om allt var som det skulle, och det var det. Vi trodde att det var nån kompis som drev med oss. Idiot! Det var inte ens roligt. Låg humor…

Vi sov vidare, och gick upp vid 6.15. Duschade, blev filmade på morgonen när vi sa hej då. Jag och TV-teamet gick till tågstationen. När vi kom dit, så fick jag min tågbiljett.

Jag var jättepirrig innan, och nervös för hur långt jag skulle åka. På biljetten stod det Växjö! *andades ut* Där har jag ju varit förut! Det kändes ok! Det fortsatte att pirra i magen, och jag var nervös som sjutton… Jag fick vänta en timme mellan tågen, i Göteborg, och det kändes som tre timmar! Jag var svinhungrig hela
dagen, men kunde inte äta. Huvudvärken kom och gick. Jobbigt… Det kändes verkligen som ”fel dag” att ha huvudvärk… Men det var väl all nervositet och spänning.

När tåget äntligen stannade i Växjö så kom en tjej i TV-teamet och hämtade mig. Vi åkte hem till familjen där jag skulle bo i åtta dagar.

Jag var MYCKET förväntansfull och pirrig när jag med nyckel steg in i mitt ”nya” hem. Det var ett fristående hus, typ radhus, i ett villaområde. Det första som mötte mig var en hall… utan skor och jackor!? Men, sen upptäckte jag att det var en käck ytterklädes-garderob med skjutdörrar… Ok…

Till skillnad från mitt eget hem så var mitt nya hem väldigt ordningsamt, städat överallt, både golv och på möbler. De hade stilren smak, men samtidigt väldigt snyggt! Jag gick runt i huset, som var på två våningar. Genomgående i hela huset var att det inte var några vita väggar, utan varma fina färger. Det gillar jag! Möblerna var oxå väldigt snygga och gick i träfärgat. Jag skulle själv kunna tänka mig att bo så!

På undervåningen var det ett jättestort kök i lite mörkare träfärg. Det fanns en sån där platt spishäll i glas, diskbänken var i mörkgrå/svart sten. Kyl, frys, ugn och micro var i stålfärgat. Mycket snyggt! I mitten av köket fanns en arbetsbänk, precis som jag vill ha det! Det hängde det en platt TV på väggen! Rika?!

På undervåningen fanns även ett flickrum, ett TV-rum, en stor altan, ett sovrum och ett jättebadrum med bubbelbadkar. Badkaret stod i ena hörnet och i andra hörnet fanns en inglasad dusch. Gött lyxigt! Mycket yta, snygga färger och snyggt tvättställ plus skåp.

Jag noterade att det inte fanns någon stereo på undervåningen, men det var TV-apparater i ALLA rum, ja till och med köket ju! *räknar* totalt sju eller åtta TV-apparater! På övervåningen var det ett TV-rum till, med en snygg DJUP soffa med tillhörande fot/benkuddar. Wow! Där fanns även TV, dator och en stereo. Familjen har helt klart snygg smak! Två pojkrum och ett badrum med dusch tog oxå upp övervåningen.

Jag kollade musiken och den var INTE samma som min. Av pojkarnas sovrum att döma så är det här en mycket sportintresserad familj. Det fanns mycket pokaler, medaljer och plansher på sportkillar.

Jag hittade ett fotoalbum som jag genast dök in i. Jag var ju grymt nyfiken på vad det var för familj jag hade hamnat i. Jag räknade iallfall ut att det fanns tre barn i familjen, en flicka och två pojkar, som dessutom var tvillingar. Jag räknade lite på när fotona var framkallade, så runt tio år var nog pojkarna, och tjejen något äldre.

Mitt första intryck av familjen var: 3 barn varav en flicka och två pojkar. Alla barn sportar. Familjen har god smak beträffande inredning. De verkar ha gott om pengar med tanke på alla dyra prylar. Det städas ofta. Huset verkar vara rätt nybyggt.

När jag var färdig med min rundvandring i huset, så var det dax för manualen för hur familjen lever sitt liv. Först var det ett brev från kvinnan i huset. Hon förklarade att hon älskar att städa, diska, tvätta och stryka. Hon har svårt att vara still och är väldigt aktiv. Det stod även att hon går upp kvart i fyra på morgonen, för att åka till sitt arbete som frukostvärdinna!!! Ojojoj!!! Jag som är nattmänniska och rätt ofta lägger mig vid 02-03 på natten. Det blir en omställning!

Alla tre barnen har innebandyträning flera ggr i veckan och match varje helg. Pappan är både innebandytränare och tränar själv. Sen har de en kiosk de står i en dag i veckan i nån idrottshall. Hmm… en hel del aktivitet alltså… Bara de inte ska ha mig till att sporta!

Sist i manualen stod det lite om deras livssyn, och det stod att deras livsfilosofi är att inte prata eller döma hur andra uppträder eller lever. ”Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. Det låter ju positivt.

Det var jättepirrigt när familjen kom hem; pappa, dotter på 14 år och två killar på 11 år. Men pirrigheten släppte väldigt fort, för de var väldigt lätta att prata med. Vi konstaterade snabbt att alla var väldigt hungriga, så vi åkte och handlade med en gång. Jag hade djävulsk huvudvärk, migrän… I bilen på väg till affären ”kollade vi av” varann lite, och allt kändes bra.

När vi kom hem lagade vi tacos tillsammans. Alla hjälptes åt, även barnen. Palle -pappan- frågade om jag ville ha ett glas vin när vi lagade mat, men eftersom jag är så gott som nykterist så tackade jag nej. Han såg lite förvånad ut, och har senare förklarat att han trodde att jag skulle dricka.

När vi skulle äta hade jag fått sån migrän, så jag fick bara i mig ett tacoskal med lite köttfärs och grönsaker i, sen var det stopp. Jag mådde för illa, och hade för ont för att få i mig mer.

Jag blev ”synkad” (intervjuad) om mitt första intryck så här långt, och det var mycket positivt! Mycket trevlig man, och mycket trevliga och vänliga barn. Sen orkade jag inte så mycket mer, utan gick och la mig och sov för natten. Jag fick bo i det ena pojkrummet på övervåningen.

Söndagen 17 oktober 2004
Cykeltur & kioskverksamhet i sporthallen

Jag har sovit kass i natt, har vaknat hela tiden för att jag haft så ont i huvudet. På morgonen blev jag väckt vid 10-tiden av Palle. Jag gick upp och duschade, och sen käkade jag frukost. Övriga familjen hade redan ätit, men Palle satt kvar med mig.

När jag plockade undan efter frukosten så passade Palle på att duscha. Efter ett tag så cyklade vi bort en idrottshall, där vi skulle stå i föreningens kiosk ett par timmar. Det gick bra, alla var jättesnälla och trevliga, trots nyfikenhet!

Det verkade till och med som att barnen som var där uppskattade mig, för de kom fram och pratade hela tiden. Jag sålde kaffe för 10 kr, upptäckte TV-teamet efter en stund… *hmm* Det kostade visst bara fem, så jag drog in lite extrapengar till föreningen oxå! *haha*

När vi hade gjort vårt pass, så cyklade vi hem igen. Det regnade plus att jag hade svinont i häcken. Det var typ andra gången jag cyklade det senaste året! Jag skulle nog behöva ”träna” rumpan lite för cykling om jag ska cykla fler ggr! *ajajaj*

När vi kom hem så åkte Palle och handlade mat. Jag satte på potatisvatten och kokade ägg. Vi tänkte käka potatis, stekt fisk och äggsås. När Palle kom hem igen så skulle vi hjälpas åt att laga maten.

Mitt i matlagningen så gick elen i halva huset!? Halva spisen funkade och halva var helt död! Jag hann steka lite fisk, men vi konstaterade att vi inte skulle hinna klart med maten plus äta innan vi skulle åka på bio kl. 15, så jag kom med förslaget på att käka ett par mackor. Vi kunde ju äta middag efter bion.

Vi kollade på Harry Potter & fången från Azkaban. Den var bra och rolig. Jag har börjat att se det en gång, men orkade inte kolla klart, och det var nog meningen! Det finns en mening med allt… Efter filmen åkte vi hem och lagade färdigt maten. Någon hade varit där och fixat så elen fungerade igen.

Jag röjde undan efter maten. Jag har även tvättat och hängt tvätt idag. På kvällen hjälpte jag familjen att koppla in deras bredband, och det var uppskattat. Sen visade jag min hemsida, hur vi bor och hur Magnus och våra barn ser ut.

Vid 22 gick alla och la sig. Jag läste en stund, så jag somnade runt 22.30 ca. Jag skulle ju upp 03.50 på morgonen efter för att åka till jobbet som frukostvärdinna på Hotell Royal Corner. *gäsp*

Måndagen 18 oktober 2004
Piercingar, tatueringar och jobb

Jag var halvt död när kl. ringde 03.50, men det var bara att stiga upp. TV-kameran var i ansiktet och lampan oxå… Jag kände mig som en zombie. Jag åkte iväg vid 04.40, och började jobba vid 05. Trött!! Men jag tror att det är en vanesak helt klart, att komma upp på morgonen och ha ett sådant arbete.

Jag hjälpte till att göra iordning och bära ut saker till frukostmatsalen. Jag skar lite grönsaker, stekt bacon. korv och köttbullar mm. Själva jobbet i sig tycker jag är helt ok. Jag har vid flertalet ggr jobbat inom kök och restaurang i mitt liv. Det är ganska skoj, men dock inget som jag skulle välja som yrke.

Runt nio-tiden kom chefen för hotellet dit. Madde som jag jobbade tillsammans med kollade med chefen hur det fungrade med mina piercingar i förhållande till jobbet. Chefen sa att i matsalen har de som policy att inte ha sådant, och i köket är det hälsovårdsnämnden som inte godkänner det, pga av hygien.

Att jag inte får ha mina piercingar i köket förstår jag mycket väl, så det är helt acceptabelt. Att de har som policy att inte se ut på det sättet i matsalen, det får jag ju snällt respektera!

Eftersom jag inte ville plocka ur mina piercingar i ansiktet, så fanns det tyvärr bara ett alternativ; att gå hem. Om jag hade varit kvinnan jag är ”stand in” för, så hade jag aldrig valt det yrket, eller om jag redan hade haft det jobbet, när jag ville ha mina piercingar, så hade undvikit att pierca mig helt enkelt.

Men eftersom jag redan har dem, och inte har valt arbetet, så kändes det mest rätt att behålla dem. Plockar jag ur dem, så läker dessutom hålen igen, och det tyckte jag inte var värt för tre dagars arbete.

Men som sagt, själva arbetet i sig, och att gå upp den tiden på dygnet hade inte varit några som helst problem den perioden. Jag kan ju gå och lägga mig när jag kommer hem och sova ett par timmar, och sen har jag em och kvällen fri.

Även om det inte är lätt att hitta ett arbete i dagens läge, så FINNS det ändå arbeten där utseendet spelar mindre roll. Vem vet, i framtiden om det krävs av mig, så är det inte alls omöjligt att jag plockar ur mina piercingar för ett arbete, men jag har ju fortfarande mina tatueringar kvar, och vissa går inte att dölja.

Någonstans så hoppas jag dessutom att både piercingar och tatueringar ska bli ännu mer accepterade av folk, än vad de redan är. Man kan inte döma hur en människa är som person, bara genom att se hur hon ser ut. Det sitter djupare än så!

Palle berättade att hans barn tyckte att jag såg farlig ut vid första anblicken, men att jag var jättesnäll! De gillar mig, det säger de själva, och det känns kanonbra! Kanske kan jag vända deras syn på hur man är om man ser ut som jag, till något positivt. Sen beror det mycket på vad man är van vid att se, hur man reagerar.

Mina barn reagerar inte när de ser folk som utmärker sig med tatueringar, piercingar eller vad det nu är. De har fått lära sig att alla är lika mycket värda, hur de än ser ut, hur de bor, vad de har för jobb osv. Man ska inte döma någon innan man vet hur den EGENTLIGEN är.

Palle berättade även att han trodde att jag drack när han såg mig. Han blev mycket förvånad över att jag är nykterist. Intressant… Det betyder att om man ser ut som jag så måste man dricka alkohol?!

När jag kom hem efter min första och enda (?) arbetsdag, så la jag mig och sov. Jag sov till 13.30. När jag vaknade så dammsög jag hela nedervåningen, hängde tvätt, tvättade, diskade lite och sen satte jag mig för att skriva dagbok.

Nu känner jag att saknaden av MIN vardag, MITT hem och MIN familj börjar komma. ”Redan”… Jag trodde att det skulle gå lite längre innan jag kände så här, faktiskt. Jag har grym hemlängtan, vill kramas med Magnus och Jennifer och vara den jag ÄR utan att någon kommenterar mig på något sätt.

Det är ett gäng dagar kvar, och de kommer att bli mycket långsamma, långtråkiga och längtansfulla. Men det är bara att bita ihop. Det ÄR ju en kul grej allt detta, och det ÄR spännande och jag ångrar mig inte… än… *hmm*

Jag undrar hur Magnus och Jennifer har det med den nya kvinnan i vårt hem… Hoppas att de kommer bra överens, och att hon är snäll. Men det verkar så! Familjen verkar vara helt underbar!

På em lagade jag köttfärsås och spaghetti, och den var mycket uppskattad. När Palle kom hem från jobbet så diskuterade vi att jag fick gå hem från mitt jobb idag pga av mina piercingar. Vi pratade om detta redan igår, så det var väl lite väntat.

Självklart var det ingen bra idé att gå hem från jobbet, eftersom även jag i egenskap av att ha tagit Gretas plats, måste jobba för att hjälpa till med hushållsekonomin. Vi kom dock fram till en lösning till slut. Jag ringde upp två av cheferna, och frågade om det var ok om jag kom tillbaka till jobbet, om jag tejpade över mina piercingar. Jag kunde ju hålla mig i köket, och hjälpa till i matsalen när den var tom på folk. Det gick jättebra för båda cheferna! Det kändes bra att det gick att lösa på det sättet, för gå till jobbet hade jag inget emot. Det kändes bra att ha något att göra.

På kvällen gick jag och Palle en promenad. Han visade mig var affären låg, så jag ska hitta dit imorgon. Vi pratade lite om Magnus och mitt hem, och då kom tårarna… Lite jobbigt… Saknade honom så mycket! Känsligt. Palle var supertrevlig att prata med, och han är inte alls fördomsfull eller dömande på något sätt.

Innan sovdax pratade vi ännu mer om ditten och datten. Båda är väldigt nyfikna på hur detta programmet kommer att bli, vilka synvinklar det blir osv. Ibland får jag känslan av att det kommer att bli ett program där jag framstår som arbetsskygg, pga att jag inte ville plocka ur mina smycken i ansiktet. Men, vi får väl se… *nyfiken och lite spänd*

Vi kollade lite TV, på Par på Prov. De som var med i programmet var INTE snälla på slutet alltså… Hu, hoppas att vi inte kommer att framstå som några idioter iallfall. Man tycker ju mer eller mindre om dem som är med i programmen… Det är väl så det ska vara på TV…

Jag skrev lite… och sen la jag mig. Väckarkl. var ställd på 04.00. Madde kommer och hämtar mig vid 04.40.

Tisdagen 19 oktober 2004
Moppning, dammning & matlagning

Jag gick upp 04.20 idag. Det kändes helt meningslöst att gå upp tidigare, ska ju bara invänta min skjuts ändå. Jag äter frukost på jobbet, för det känns aningens tidigt att äta frukost kl. 4 på morgonen… Madde kom vid 04.40 även idag.

Idag hade jag tejpat alla mina piercingar i ansiktet och på öronen. Det funkade! Jag såg inte klok ut, men jag var ingen fara för hälsovårdsnämnden iallfall, så det fyllde sin funktion.

Efter jobbet åkte jag iväg med Madde till Ica och handlade lite middagsmat. När jag kom hem la jag mig och sov. Jag var inte så jättetrött, men kände att det var lika bra att få några timmars sömn, om jag inte skulle vara som en zombie på kvällen.

När jag vaknade tog jag mig en dusch. Jag luktade verkligen stekos i håret, så äckligt! Sen kom TV-teamet och filmade när jag moppade golvet och dammade. Jag lagade mat; ris + kyckling i ugn + örtkryddad sås. Gott! Jag har infört grillkrydda i familjens kök, för det saknade jag när jag gjorde köttfärsås igår. Det är en välanvänd krydda i MITT hem.

Idag har jag även diskuterat med en i TV-teamet om vad jag ska ändra på i familjen i morgon. Då är det dax för regelbyte! *spännande* Vi kom fram till hela sex stycken punkter!

Jag har funderat lite till över det här med mina piercingar, och att jag inte kan ta vilket jobb som helst, eller ”platsa in” överallt. Men, hur många är det som kan ta ”ALLA” jobb, eller som platsar in på ”ALLA” ställen?

Jag måste ju inte välja ett sådant yrke där jag måste vara ”snygg utan piercingar och tatueringar” i folks ögon. Det finns ju massor av arbeten där det inte har någon betydelse hur jag ser ut. Telefonistjobb, webdesignjobb, tattoo-piercingstudio, etc. Det finns ju inget som säger att jag VILL jobba med vad som helst heller…

Jag är väldigt nyfiken på hur detta programmet kommer att bli, vad de fokuserar sig mest på, och hur det klipps ihop! Det ska -förhoppningsvis- bli skoj att se!

När vi hade käkat så pratade jag och Palle om allt möjligt. Han ÄR verkligen supertrevlig, och likaså barnen. Vi kollade lite på TV innan vi gick och la oss och sov.

Onsdagen 20 oktober 2004
Regelbyte i hemmet!

Upp igen vid 04.20. Vaknade av en lampa i ansiktet 04.10, då filmteamet skulle filma mig när jag vaknade. Jag släckte lampan igen, det var ju några minuter kvar att sova ju… Det är inte så skönt att sova med en sänglampa i ögonen. Men men… TV-inspelning är det ju…

Madde hämtade mig sedvanligt på morgonen. Så gulligt av henne att ställa upp på det. Jobbade till 11 ca, och då körde Madde hem mig igen. Det var lite vemodigt att säga hej då till henne, eftersom jag vet att vi förmodligen inte kommer att ses mer. Ett avsked är ändå ett avsked, så en liten tår trängde upp i ögonvrån.

Madde sa att jag har ju hennes nr, om jag har tid att ta en fika någon dag. Vad skoj! Tyvärr kommer jag nog inte att hinna med det. Men, det kändes skoj att hon verkade tycka om mig! Då har jag iallfall inte betett mig illa på något sätt! =) Men… jag ÄR nog väldigt sympatisk och trevlig om jag vill… Varför ska man var otrevlig och dryg?!

När jag kom hem så käkade jag resterna från gårdagens middag, och sen la jag mig och sov. Det var mindre bra att gå och sova med massa mat i magen, mådde skit när jag vaknade vid 4 halv 5. Det kändes helt äckligt i hela kroppen.

Jag och tjejen i TV-teamet satte oss ned och gick igenom vilka mina nya regler skulle bli i familjen. Jag skrev ned dessa, och sen filmade Teamet när jag berättade för familjen hur jag ville ändra på tillvaron.

Följande regler ska ändras:

  • Jag har upplevt att det är väldigt mycket fokus på sport i den här familjen, och det finns inte så mycket utrymme för intressen som jag tycker om. Därför har jag beslutat mig för att jag inte kommer att ägna mig åt sportaktiviteter.
  • Eftersom jag inte har något arbete på hemmaplan, så kommer jag att sluta mitt arbete som frukostvärdinna.
  • Min fritid kommer att innebära att jag återgår till att arbeta och plugga vid datorn. Detta kommer att innebära att jag går tillbaka till min egen dygnsrytm utan tidiga morgnar.
  • Jag tycker inte att ett hem behöver städas VARJE dag, så det kommer jag inte att göra.
  • Jag och Palle ska göra någonting på tu man hand, och det innebär INTE en innebandymatch, utan vi ska göra något som har med mina intressen att göra: Gå på en 3-timmarskonsert med ELVIS!

Familjen verkade finna sig rätt bra i dessa ändringar. Palle var lite orolig över att jag skulle väcka dem med mina sena kvällar, men jag garanterade att jag inte skulle höras, och likaså på morgonen när jag sov, så behövde inte de vara extra tysta.

På kvällen ringde jag till Daniel, ett ex. som bor i Växjö. Vi bestämde att vi skulle ta en fika imorn. Kul! Vi var tillsammans för ca 4 år sedan, men har behållt kontakten som vänner sedan dess. Har dock inte träffats på flera år.

Dagens måltid blev pizza! Gott! Och det var faktiskt INTE jag som kom med det förslaget, utan Palle. Blev stoppmätt och törstig som fan! När resten av familjen la sig för att sova, så ockuperade jag datorn, och även rummet där datorn befanns sig. Jag kollade runt lite på nätet, läste lite dagböcker och sånt som jag brukar göra när jag är hemma. Fast det blir ju inte riktigt samma sak att sitta vid någon annans dator. Jag har ju MINA saker jag håller på med i MIN dator.

Min kamera är trasig. Den zoomar inte som den ska, plus att den är helt seg. jag har ingen aning om vad som hänt med den. Jag måste lämna in den så fort jag kommer hem. Inte bra… Vi ska ju till Dalarna tre dagar efter jag har kommit hem från TV-inspelningen.

Vid 01 ca kom jag i säng… Skrev lite dagbok och läste lite innan jag somnade.

Torsdagen 21 oktober 2004
Hemsidegenomgång, fika & hemlängtan

Vaknade vid halv nio. Låg och läste en stund och satt en kortis vid datorn. Inväntade Teamet, som kom vid halv elva. De filmade när jag gick upp och gjorde mig iordning, sminkade mig och käkade frukost. Sen fick jag sitta och klicka mig igenom min hemsida, och förklara massor om den.

Jag har träffat Daniel idag! Det var skoj! Länge sen. Jag följde med honom när han skulle käka en pizza, sen följde han med mig hem till familjens hus, för jag skulle laga middag. Jag hade kollat innan om det var ok att bjuda dit honom, och det var det. Vi pratade lite när jag lagade mat, och sen skulle han iväg och jobba.

Jag gjorde potatisgratäng och baconrullar idag, och det var MYCKET poppis! Skoj! Men det ÄR ju gott som fan! Palle var iväg på ett möte. När han kom tillbaka så kollade vi på TV. Gött att bara slappa i den underbara soffan… Teamet filmade oss när vi kollade TV. Sen filmade de när jag släckte ner hela huset för sovdax.

Jag satt vid datorn till ca 01.30 idag. Sen var det verkligen dax att sova.

Nu är det RIKTIGT jobbigt med hemlängtan. Jag vill verkligen hem. Även om det är spännande, skoj, en otrolig upplevelse, en erfarenhet osv, så är det otroligt jobbigt och påfrestande. Jag kommer nog aldrig mer att ställa upp på något liknande igen. Att ha en videokamera runt sig så mycket är jobbigare och mer uttröttande än jag trodde! Och saknaden av Magnus, Alexander och Jennifer är enorm!

Fredagen 22 oktober 2004
Pendling, raclette, sushi och släktbesök

Jag steg upp runt halv nio även idag. Har kollat runt lite på nätet och duschat. Käkade frukost i lugn och ro.

Sanna kom hem vid halv ett, och då åkte vi och handlade ingredienser till den raclette och sushi vi skulle äta på em. resp. kvällen. När vi kom hem så skar vi upp alla grönsaker och kokade potatis till racletten, samt ris till sushin.

När Palle kom hem från jobbet, så käkade vi raclette. Det var jättegott! Jag har aldrig ätit det innan, inte vad jag kan minnas iallfall… Efter maten så slappade vi lite, och sen åkte Palle på träning.

När Palle kom hem från träningen så band jag för hans ögon och ledde honom uppför trappan till övervåningen. Där hade vi gjort iordning en cirkel på golvet med stearinljus, och i mitten låg det två kuddar som vi skulle sitta på. Vi satte oss på kuddarna, jag tog av ögonbindeln, och sen förklarade jag för honom att jag skulle spå honom med en pendel.

Man kan säga att pendeln fungerar som en förlängning av vårt undermedvetna, och att man egentligen redan har svaret inom sig, men att pendeln hjälper till att plocka fram och förmedla svaret. Det är viktigt att man ställer frågan ”rätt”, så att svaret inte kan misstolkas.

Till skillnad från en tarotläggning så ger pendeln oftast mer rena, raka och konkreta svar. Men, man ska nog inte ta allt på 100 % blodigt allvar. Allt är ju Yin och Yang, och det innebär att strecket mellan den svarta och vita sidan inte är rak. Det finns lite av det kvinnliga i det manliga och tvärtom. Ingeting är svart eller vitt, det finns gråzoner emellan oxå!

Jag gick igenom allt detta med Palle, och lät även pendeln visa hur den rörde sig då den svarade ja, nej, kanske och även ifall det undermedvetna inte var redo att ge ett svar i nuläge. Palle ställde lite olika frågor. Han frågade bla hur det skulle gå på matchen killarna skulle spela imorn, och då svarade pendeln att de skulle förlora.

På kvällen skulle vi äta sushi. Jag har aldrig någonsin smakat på sushi, så det skulle bli mycket spännade. Både Palle och barnen tyckte att det var jättegott. Det finns ju olika sorters sushi, och för att vara snälla mot mig så gjorde vi den med räkor och kallrökt lax. Det äter jag ju. Och ris äter jag…

När vi skulle äta så mesade jag mig lite. Jag smakade på en halv, och åt upp riset och det andra innuti. Men Palle tyckte absolut att jag skulle ta en hel och stoppa i munnen… Så det gjorde jag! Men… jag sprang och spottade ut den med en gång. FY FAN vad äckligt! Nu vet jag att jag INTE gillar sushi, och jag kommer ALDRIG mer att prova! *bläää*

Senare på kvällen kom Gretas bror på besök. Han, Palle och jag satt och tjötade rätt länge på natten. Palle och brodern drack lite, och jag mumsade ostbollar… *haha* Jag var trött när jag äntligen kom i säng.

Lördagen 23 oktober 2004
Shopping & 3 timmar Elvis-tribut

Efter gemensam frukost, så åkte vi på sönernas innebandymatch. Pendeln hade ju visat igår att de skulle förlora den här matchen, men det gjorde de INTE! De vann med 11 -1. Det tyckte jag var roligt! De har tydligen aldrig tidigare vunnit en match mot laget de spelade mot i dag! Självklart blev pendelns svar ifrågasatt. Men jag förklarade att man inte till 100 % kan lita på den, precis som man inte kan lita på NÅGOT till 100 %.

Efter matchen åkte vi ner på stan. Vi var inne i en affär som föll mig helt i smaken! Massor med kul saker, rökelser mm, snygga väskor och smycken, massa speciella saker. Jag hittade en väska som jag blev helt kär i… En svart liten söt väska, med ”Nightmare before christmas”-motiv på. Gött snygg, men på tok för dyr: 270 kr… Men jag kunde inte låta bli att köpa den.

När vi hade varit i den där affären rätt länge, och jag kände mig nöjd, så gick vi och käkade. Vi åt buffé på en kinakrog. Det var sån där buffé som man först plockar maten, och sen så tillagar de den. Så allt smakade samma, och ska jag vara helt ärlig, så är jag måttligt trött på kinamat…

När vi hade käkat, så åkte vi hem. Duschade och sminkade mig. På kvällen åkte vi in till stan igen, till Konserthuset. Där skulle vi kolla på: ”From Memphis To Las Vegas”. Skandinaviens största Elvis-tribut på 3 timmar. 50-tal, 60-tal & 70-tal. På scen var det 30 personer, och hela orkestern kom från Skåne.

Showen var ok, men 70-talet var lite segt… Inga direkta låtar som jag lyssnat så mycket på, men de tidigare var rätt bra! Jag gillar Elvis, och i övre tonåren så köpte jag massa vinylskivor med honom, plus att jag hade väggarna tapetserade med honom… Grym röst och snygg ju!

Efter showen så var vi på Stat och tog varsin alkoholfri drink. Jag käkade lite pommes med whiskeyostdip. Gott… Vi pratade igenom veckan som gått, och konstaterade att vi hade haft en trevlig vecka. Vi verkar vara rätt lika på många sätt, vad gäller tänkande och livsfilosofi. Det som eg. skiljer oss åt är boendet, utseendet och arbetssituationen.

Åkte hem och sov… Trött…

Söndagen 24 oktober 2004
Återträff, hemgång & slutinspelat!

Den här dagen har varit rätt jobbig känslomässigt, men ändå bra. På morgonen skulle jag säga hej då till familjens barn, och det var skitjobbigt. Jag hade börjat tycka om dem, och de var så goa, så då kom tårarna. Det var faktiskt första gången tårarna kom framför kameran.

Sen åkte jag och Palle bil till återträffen i Jönköping, där vi äntligen skulle få träffa Magnus och Greta, och höra hur de hade haft det.

Jag var pirrig och nervös. Det kittlade i hela hela kroppen, och jag bara log hela tiden. Det skulle bli sååå underbart att få se Magnus igen! Alla dagar utan varann känns som flera månader! Först fick jag och Palle vänta lite medan de fixade till med kameror och allt, där vi skulle möta våra respektive.

När jag skulle gå och möta Magnus så pirrade det om möjligt ännu mer i magen. Jag kände mig så där fjortisnykär och helt tvärsäker på mina känslor samtidigt. Det var ett lyckorus i hela mig. När vi möttes så kramades vi… Massor… Så gott att äntligen få vara i Magnus famn igen. Så konstig känsla att ha varit ifrån varann så länge, och sen träffas på det sättet! Å vad jag älskar den mannen!!!

När även Palle och Greta hade fått träffa varann, så skulle vi sitta ned alla fyra; Magnus, jag, Palle och Greta och diskutera igenom hela veckan, vad som hänt, hur vi hade känt inför vissa saker osv. Allt kändes så bra! Det var inget som vi blev ovänner om. Vi pratade, skrattade och både Greta och jag fick tårar i ögonen flera ggr. Men det var ju pga av hela situationen! De var lika underbara båda två!

Vi fyra gick efter återträffen iväg och käkade pizza. Vi var jättehungriga. Vi berättade för varann vad vi hade gjort i våra respektive familjer under veckan som gått. Greta har träffat mina vänner flera ggr! Hon har fikat med Lollo och Fia, och hon har varit hos Angelica och ridit. Magnus har varit i studion hela fredagen och lördagen och spelat in en skiva med Minus Noll. Så kul att höra att allt gått bra!

När vi hade ätit klart, så sa vi hej då, och bestämde att vi bara måste ses igen! Så alla familjemedlemmar får träffa varandra. Vad skoj det skulle vara!

När vi hade skiljts åt, så åkte Magnus och jag hem. Dax att möta Jennifer! TV-teamet var med hela tiden, för att filma när jag kom hem. Det var så gott att se Jennifer oxå!

Även hon och Greta hade kommit jättebra överens! Skoj! Ah!!! ÄNTLIGEN hemma i MITT, VÅRT hem!!! Med MINA nära och kära! Med MINA saker, med MIN dator! *borta bra men hemma bäst* Jag är ju inte kräfta för inte…

På kvällen när vi kommit hem så myste vi i soffan med en film, innan Jennifer skulle gå och sova. Sen skulle Magnus och jag kolla på Troja, men jag orkade bara inte. Det har varit så mycket idag, så jag var helt trött i hela huvudet… La oss… kramades, gosade… MASSOR! SOM jag har längtat efter honom, hans kropp, hans värme och hans närhet! Bara att inte ha fått somna på hans arm på kvällarna har varit skitjobbigt…