Jag går sönder, på riktigt

2017

25 Apr
0
         

English down…

Inte alla dagar är glada dagar. Idag är det tisdag 25 april, vilket betyder att jag om en dag lämnar Spanien efter att ha bott här i 7 månader. Lämnar Spanien och min fästman. Jag är ledsen, frustrerad och känner mig helt uppgiven. Tårarna bara forsar. Hela tiden. 

Jag hatar att inte alla människor har samma rättigheter. Jag borde vara glad över att vara svensk men det är jag inte. Jag skäms över hur Sverige behandlar människor. Bara för att min man är född i Nigeria så betyder det automatiskt att han inte har samma rättigheter som mig. Han har inte rätt till samma levnadsstandard för att han är svart, för att han råkar komma från ”fel sida” av jordklotet. 

Det smärtar mig enormt att behöva åka hem till vårt gemensamma hem, lämna vårt gemensamma liv här och behöva leva utan honom. Jag är så arg och frustrerad för att inte alla, oavsett ursprung och färg har samma möjlighet i livet. Jag är så förbannad för att alla lagar och regler tar ifrån mig den jag älskar, som älskar mig. Den man jag har levt med i över ett år, som jag vill dela min tillvaro med. Det gör så ont. Så förbannat ont. Mitt hjärta kommer gå sönder av saknad. 

Det är fruktansvärt att inte veta när eller ens om vi kan leva lyckliga tillsammans. Att varje dag behöva fundera över hur jag ska överleva utan hans kärlek tills vi ses igen. Hur kan livet ens vara så här orättvist. Vi är människor båda två, men eftersom vi är födda i olika världsdelar så existerar inte mänskliga rättigheter.

Vi måste bevisa för staten att vi älskar varandra. Vi måste bevisa att vi har levt tillsammans och sen ska det prövas och beslutas om vår kärlek är på riktigt. Den processen kan ta upp till två år. Två år innan vi får veta om de accepterar vår kärlek, innan de eventuellt godkänner det liv vi av kärlek vill dela. 

Fy fan Sverige! 

 

—————————-
———/ENGLISH/———-
—————————-

Not every day are happy days. Today is Tuesday 25th of April, which means that I’ll tomorrow leave Spain after living here for 7 months. Leaving Spain and my hubby. I am sad, frustrated and feel completely enlightened. My tears can’t stop falling.

I hate that not all people have the same rights. I should be happy to be Swedish, but I’m not. I am ashamed of how Sweden treats people. Just because my husband was born in Nigeria, it automatically means that he does not have the same rights as me. He is not entitled to the same standard of living because he is black, because he happens to come from the ”wrong side” of the globe.

It’s painful to go home to our common home, leave our common life here and need to live without him. I’m so angry and frustrated that not everyone, regardless of origin and color, have the same opportunity in life. I’m so pissed off because all laws and rules take away the one I love, who loves me. The man I’ve lived with for over a year, which I want to share my life with. It hurts so much. My heart will break apart.

It’s terrible to not know when or even if we can live happily together. To need to think about how to survive without his love until we meet again. How can life be so unfair. We are both human beings, but because we are born in different continents, human rights do not exist.

We must PROVE to the state that we love each other. We must PROVE that we have lived together and then it will be TESTED and DECIDED if our love is true. That process can take up to two years. Two years before we know IF they ACCEPT our love, before they POSSIBLY approve the life we by love choosed to share.

Vår tid tillsammans är tidsbegränsad

2017

31 Jan
0
         

Det känns lite som om vår tid rinner iväg för fort nu, vi skulle behöva minst 1 månad till. Vi väntar på Nicks papper från Nigeria. Det är stor skillnad på att ordna med Nigerianskt födelsebevis, att han är ogift mm än att få liknande papper i Sverige. Dels tar allt väldigt lång tid, plus att allt kostar pengar i Nigeria. I Sverige ringer vi ett enkelt samtal och får de papper vi behöver från skattemyndigheten på ett par dagar, gratis.


Nick behövde någon i Nigeria att både ansöka om hans papper, som kostar pengar per sida, och få någon att åka till hans by och ”bevisa” att han inte är gift. Spanska ambassaden litar inte på papper från Nigerias ”register” över människor tydligen, därför måste någon åka till hans by och verifiera detta. Helt galet! Han behöver även någon som personligen kan åka med pappren till spanska ambassaden i Nigeria för att få det översatt till spanska och få en giltig stämpel. Det är i den sista processen pappren är nu, men det skulle ta ett par månader. (!) Att få Nicks papper kostar sammanlagt ca 700€ kr. Galet! 

Vi har en advokat här i Spanien som hjälper oss. Det finns två alternativ för att Nick ska kunna få uppehållstillstånd här i Spanien. Antingen kan vi skriva oss som ”tillsammans/sambo”, vilket är likvärdigt med att gifta sig här, när det gäller vilka papper mm man behöver. Vår advokat hjälper oss så det ska inte vara några problem med det. Alternativt så kan vi gifta oss i domstol. Advokaten sa att det går fortare om vi väljer att gifta oss, och vi vill ju detta innan jag åker hem i slutet på april.

Vigselringar har vi redan, de ligger så fint i sin ask och bara väntar på att trädas på varandras fingrar. Dem köpte vi redan i samband med vår förlovning i maj förra året. 

Vi har redan bestämt att vi SKA gifta oss, antingen här eller i Sverige, så därför kan vi lika gärna välja att gifta oss nu istället för ”samboskapet”. Det kostar lika mycket vilket vi än väljer; 400€ för att gifta oss och 200€ för oss att få uppehållstillstånd här. Plus 50€ för att översätta mina papper från skattemyndigheten i Sverige till spanska. 

Om vi är gifta, eller sambor, så kan även Nick söka uppehållstillstånd i Spanien. Jag får det automatiskt när jag söker eftersom jag är medlem i EU. När Nick får uppehållstillstånd i Spanien så får han jobba, och han får resa inom EU och jobba inom EU i fem år. Då kan han flytta till Sverige med mig.

Men… tiden rinner som sagt iväg. För att han ska få uppehållstillståndet så måste vi ha bostad/en adress, och JAG som är EU medlem måste ha jobb och betala spansk skatt för att visa att jag kan ”ta hand om” honom. Att han liksom ”tillhör” mig.

Mitt jobb är slut i april och då har vi inte nån adress heller. Så vette fan hur detta ska gå. Det är bara att hoppas att hans papper anländer snarast så vi hinner allt.

Om inte Nick kan åka med mig till Sverige så har han ingenstans att bo, inget jobb, ingen inkomst här när jag åker hem. Han kommer troligen få bo på gatan, och jag får skicka pengar så han kan äta iaf. Dubbla hyror lär jag inte ha råd med.

Nick har sökt hundratals jobb, men eftersom han inte har uppehållstillstånd så får han inget. Plus att de är väldigt rasistiska här, det är verkligen inte lätt att vara svart-någonstans.

Det är så orättvist att någon pga sitt ursprung, sin färg och för att han råkar vara född utanför EU inte har samma möjligheter som oss. Det är så sjukt! Detta gör mig så ledsen och så arg. Han är människa precis som mig och borde bli behandlad på samma sätt och ha samma rättigheter.Õ

Resan till vårt liv i Spanien

2017

23 Jan
0
         

Jag har så länge jag kan minnas alltid drömt om att bo och jobba utomlands. Dock har det nog alltid känts som en ouppnåelig dröm. Det är ju så att vill man göra något så måste man ju ta tag i det och faktiskt GÖRA det och inte låta drömmen stanna i hjärnan. Jag har haft panikångest sedan tonåren och har nog helt enkelt inte vågat ta steget fullt ut.

Men nu mår jag bra, och har så gjort i flera år. Jag har min lägenhet, jag har en fast tjänst, jag har fått skuldsanering och jag har en kärleksfull underbar man. Ja, och ej att förglömma; mina två vuxna älskade barn, tre ljuvliga katter och mina vänner som är de bästa man kan önska sig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Jag och Nick började prata om att bo i Spanien och jag gick med i några grupper på Facebook med svenskar i Spanien. Jag kollade efter tips, jobb, boende, men jag var lite osäker på vilken typ av jobb som kunde vara möjligt att få. Bara efter ett kort tag dök det upp en jobbannons som talade direkt till mig. En förlamad kille boende i Växjö sökte personliga assistenter när han skulle åka till Spanien, runt Malaga, i sex månader över vintern, nov-apr.

Jag sökte och fick jobbet! Vilken lycka! Och dessutom ett svenskt jobb så jag slipper vara osäker över mina språkkunskaper. Jag hade redan pratat med min chef på mitt ordinarie jobb om att ta tjänstledigt ett halvår. Men jag hade dessutom kvar min semester, så den tog jag ut i september.

Jag och Nick åkte ner till Spanien redan i slutet på augusti, vi landade i Madrid. Där sov vi en natt på vandrarhem innan vi hyrde en bil som vi kunde lämna i Malaga efter en vecka. Vi åkte uppåt i Spanien, tog in på vandrarhem efter vägen. Vi besökte Nicks kusin som bor i Bilbao uppe i norra Spanien, i Baskien.

Vi bilade ner efter kusten, bodde på billigaste vandrarhemmen vi hittade mellan de större städerna. Vi hade hittat ett hus i södra Spanien via en sajt på nätet. Det var i en liten spansk by som heter Algarrobo, ca 1 timmes bussresa från Malaga. Vi kom dit ner efter en vecka och träffade ägarinnan till huset. En otroligt trevlig kvinna. Byn var jättevacker, så där romantisk med vita typiska spanska hus och trånga stenkullergator. Vi flyttade in i vårt hus 1 september. Vi hade en hel månad framför oss med lediga dagar, i Spanien. Det kändes helt underbart.

Om ni vill titta på foton från vårt liv, från vår resa mm, så finns det dokumenterat på min Instagram. Mitt användarnamn där är ”milolilja”, och jag har använt hashtaggen #miloliljaspain2016 och #miloliljaspain2017 på mina foton från vårt liv i Spainen.

I oktober var jag tvungen att åka hem till Sverige och jobba en månad till innan min tjänstledighet började. Nick stannade kvar i vårt hus i Spanien. I början på november åkte jag ner till Växjö och åkte flyg med killen jag skulle jobba med till Malaga. Där mötte hans mamma upp med hans specialbil, där permobilen får plats. Lägenheten han skulle hyra hade för liten hiss, så det blev hotell första natten. Det är inte lätt att hitta boende med breda dörrar och utan badkar här, så det slutade med att killen fick flytta till Estepona, till en lägenhet som han hyrde förra året med.

November i Spanien har fortfarande några varma goa dagar. Men det blev kallare och kallare nattetid i vårt stenhus med fem rum. Stengolv och stenväggar och inga element. Det blev så kallt så vi mådde dåligt. Vi frös och gick med tjocka tröjor, jackor och tjocka sockar på oss inomhus. Jag frös ända in till märgen, och blev aldrig riktigt varm ens under dagtid. Det var helt ärligt en fruktansvärd månad. Jag har nog aldrig frusit så inomhus innan. Jag blev sjuk, fick en kraftig bihåleinflammation med feber och mådde om möjligt ännu sämre.

Byn vi bodde i hade dessutom usla busstider. Det gick 2-3 bussar/dag in till Malaga och lika många (få) hem, men aldrig på passande tider. Eftersom killen jag skulle jobba med nu bodde i Estepona, två timmars bussresa från Malaga, åt andra hållet, så blev jag tvungen att åka till jobbet kvällen innan. Vi bestämde oss för att leta efter ett annat boende och sa upp huset. Tack och lov har man bara en månads uppsägningstid här.

Vi hittade en lägenhet i en liten stad som heter Torre de Benagalbon. Vi flyttade dit 29 november. Det är där vi bor nu. Men, det är bara krångel med agenten som har hand om uthyrningen så många droppar fick tillslut bägaren att rinna över.

Agenten lovade att komma tillbaka den 1 december med en TV och med hyreskontraktet. Idag är det 24 december och vi har inte sett röken av varken henne, kontrakt eller TV. Dock har vi tack och lov kvitto på att vi har betalat både depositionen som är kostnaden av en månadshyra plus december hyra.
Så inget kontrakt, ingen utlovad TV, ingen dammsugare – det är en hyfsat långhårig matta i TV-rummet och vi har bara sopkvast (!!) Det är myror i hela lght. De kommer och går hela tiden trots att vi har sprayat med diverse olika sprayer och skurat ur alla skåp. Det var myror och mjölbaggar i hela köksskåpet i kvarlämnad mat när vi flyttade in.

Jag har bett om postnyckeln men efter tre veckor meddelade agenten att nyckeln är borta och hon kan inte göra en ny! Vad fan!?

Sån tur är haffade jag postmannen utanför dörren en dag och frågade om han hade sett till någon post i mitt namn. Det hade han! Men han hade inte kunnat dela ut den för han visste inte exakta adressen. Agenten hade alltså inte ens gett mig rätt adress när jag bad om den. Tur att jag har ett ovanligt namn. Nu har jag postmannen på Whats up, och han meddelar när jag får post. Phew!

Vi har helt enkelt fått nog. Vi har egentligen lägenheten till slutet på april, men inte en chans att vi bor kvar. Så nu hoppas vi att vi får tillbaka depositionen nästa vecka när vi ska flytta, så vi kan betala depositionen på nya lägenheten.

Nya lägenheten ligger mitt i centrala Rincon de la Victoria. Vi kommer bo nästan på gågatan med alla affärer, caféer och allt. Det känns bättre än här. Nu måste vi antingen gå 40 minuter in till Rincon de la Victoria eller ta bussen dit för större mataffärer mm. Dessutom så är hyran i nya lägenheten billigare med vatten och el inkluderat i hyran. Den är dock mindre, men har en säng, en dubbel bäddsoffa och en enkel bäddsoffa så det funkar även om någon kommer och hälsar på.

Nu har jag äntligen landat i att bo i Spanien, och det känns bra. Här är som en sval svensk sommar och det är skönt. Jag har fixat med alla viktiga saker som N.I.E nummer och bank, wi-fi-abonnemang och jag har hyfsad koll på varifrån -men inte när- bussarna går. Så även om det inte varit en dans på rosor att bo här så trivs jag ändå rätt bra.

Detta är i stort vår resa så här långt. Sen har det hänt väldigt mycket mer efter vägen hit. Det som är jobbigt nu är bara att det faktiskt är förvånansvärt få som kan engelska. Det är inte helt enkelt att göra sig förstådd alla gånger. Jag kan bara lite ord på spanska, men inget jag kommer vidare långt på. Jag måste träna mer. Nick är bättre, han tränade hela månaden jag var i Sverige. Google translate är en mycket välanvänd god vän.

Rom: Hemresa + väskorna borta

2014

9 Jul
0
         

Tisdag 8 juli, åttonde dagen i Rom + hemresa.

Natten på golvet var hård, men annars gick det rätt bra att ligga där faktiskt. Vi vaknade till liv ett tag innan det var dags att lämna in väskorna. När det var vår tur, så stoppade de Alexanders väska. Han hade byggt ihop två väskor med öppningarna mot varann, och tejpat runt så de skulle hålla ihop. I väskan fanns ett samurajsvärd som han samlar på, som var för långt för någon väska.

Kvinnan i incheckningen skickade honom till ett annat ställe med väskan, så de kunde röntga den. Men, det var inga problem alls. Flygresan hem gick bra, vi sov nästan hela vägen, sjukt trötta efter natten på golvet. Väl i Göteborg, på Landvetter flygplats, så var inte min och Annas väska med. Jag kollade upp varför, och de spårade dem till Bryssel. De skulle komma med nästa flyg, på kvällen. Sån tur var så har de utkörning av ”sent bagage”, så på kvällen kom en taxi med det ända fram till dörren. Kanon!

Jag frågade varför det blev så här, verkade vara rätt många som saknade sina väskor. Det är om det är kort tid mellan planen som nu i Bryssel, så lägger de på väskor, men prioriterar att flyget ska komma iväg i rätt tid, och blir det några väskor kvar då, så får de åka med nästa flyg.

Rom: Dyrt + vi sov på flygplatsen

2014

9 Jul
0
         

Måndag 7 juli, sjunde dagen i Rom.

Vi bestämde oss för att åka till flygplatsen redan idag. Flyget går i morgon tidigt som attans, och det går inga bussar som passar i tid. Vi vill inte betala 750kr för taxi, och dessutom litar vi inte på att vi kommer i rätt tid. Flygplatsen är ju dessutom 3,5-4 km lång, så det gäller att hitta rätt terminal innan planet lyfter.

Idag har Jennifer och Alexander varit ute på egen hand. De åkte till Vatikanstaten men jag och Anna beslutade oss för att stanna kvar på hemmaplan. Vi var ut en sväng och köpte en beigebrun resväska till mig. Den skulle ha kostat €55 men vi fick ner den till €35, ca 325kr. Sen har vi faktiskt tillbringat dagen på vårt B&B. Svalt, slappt, inget folk, ingen värme, ingen trängsel, ingen brännande sol. Bara skönt! I morgon flyger vi hem till kalla Sverige igen.

Pengarna har rullat fortare än puttekulor här, och det som har kostat är… Vatten! Vatten, mat och biljetter till tunnelbanan och bussar. Faktiskt rätt trista utgifter men livsnödvändiga för att må bra. Vi har kollat in småbutiker, stora butiker, marknadsstånd och gatuförsäljare, men otroligt nog har jag inte hittat något jag ens vill köpa.

Det enda i prylväg vi lagt pengar på mer än resväskan till mig, är ett handgjort servettställ i form av en katt, en påse hjärtpasta, två tröjor till Anna, två solfjädrar till mig, en handsymaskin som vi prutade ner från €10 till €6 av en gatuförsäljare och en liten väska i present till Annas systerdotter från kattcentret. Och detta mina vänner, är ingenting för att vara oss. Jo, ett par kylskåpsmagneter blev det ju oxå!

Ungarna kom tillbaka tidigare än förväntat, men det hade varit sjukt lång kö in till Vatikanstaten, plus att det hade kostat multum att gå in med en guide. Och utan guide rekommenderas inte ens, så de hoppade över det.

På kvällen tog vi näst sista bussen till flygplatsen. En sträcka på ca 3,5 mil. Vi satt på de obekväma stolarna en stund, innan vi intog golvet. Jag, Jennifer och Anna la oss och sov på golvet. Jag hade min lilla ryggsäck som kudde. Det var några år sedan jag sov i trappuppgångar (när jag var runt 14-16 år) och jag är väldigt mycket större nu, och det kändes i höfter, axlar och rumpa. Men, tiden gick fortare iallafall. Jag lyckades slumra några timmar, tror jag…

Rom: En dag i dödens tecken + vägrade betala maten

2014

9 Jul
0
         

Söndag 6 juli, sjätte dagen i Rom.

Vi började dagen med frukost på Mc Donalds. Jag drack en cappuccino och åt två Bagel Mc Bacon. Gott! När vi hade käkat klart åkte vi tillbaka där vi var igår, till tunnelbanestationen Piramidi.

Vi rundade Cestiuspyramiden och vandrade runt inne på den helt galet vackra ”The Non-Chatolic Cementary” (Cimitero acattolico di Roma). Många foton blev det. Vilka gravstenar! Vilka monument det fanns! Vackert och fascinerande! Kyrkogården var även ett hem för några hemlösa katter. Det är så underbart att se att katter inte blir ”utkastade” från sina fristäder, utan att man tar hand om dem där istället.

Protestantiska kyrkogården, som den benämns på svenska, heter på italienska Cimitero acattolico di Roma, vilket ordagrant betyder ”griftegård för icke-katoliker”. Det finns ett kapell på platsen men ingen kyrka, vilket ytterligare understryker karaktären av just griftegård. Den ligger bredvid den förkristna Cestiuspyramiden i södra delen av Roms centrum. Över huvudingången står det RESVRRECTVRIS, vilket på latin betyder ”För dem som skall uppstå”.

De mest kända gravarna tillhör de engelska poeterna John Keats (1795–1821) och Percy Bysshe Shelley (1792–1822). Den senare bekände sig inte till någon trosform, inte heller till protestantism, utan var ateist. Även den kände italienske kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937) är begravd här. Platsen består av två avdelningar. Den gamla avdelningen vid Cestius pyramid tillkom på 1700-talet. Dessförinnan begravdes icke-katoliker vid Muro Torto mellan Monte Pincio och Villa Borghese. Den nya delen av griftegården tillkom längs den Aurelianska muren efter klagomål om platsbrist från de engelska och preussiska regeringarna 1822.

Vi var denna dag även i ”Santa Maria della Concezione dei Cappuccini”. Det är en krypta som är dekorerad med 3700 skelett. Det var så häftigt att se, jag tycker det är så faschinerande. Jag har klippt in lite info om detta från Wikipedia, om någon mer än mig vill veta hur benen hamnade där, och vem dem tillhört mm.

Santa Maria della Concezione dei Cappuccini (på svenska ungefär ”Den obefläckade avlelsens Jungfru Maria av kapucinerna”, är en katolsk kyrka i Rom som administreras av kapucinorden. Kyrkan byggdes på uppdrag av påve Urban VIII, vars bror Antonio Barberini var kapucinmunk. I kryptan under kyrkan har de dödas ben anordnats i konstfulla mönster och tematiska arrangemang.

Kyrkan ritades av Antonio Casoni och kapucinbrodern Michele da Bergamo, och den första stenen lades den 4 oktober 1626, och den första mässan firades den 8 september 1630.

Kyrkan är mest känd för sin krypta med ossariet som är belägen under kyrkan till höger. Ett ossarium är ett rum, en urna eller en sarkofag som innehåller ben efter en avliden. När munkarna flyttade från det föregående klostret, Santa Croce e San Bonaventura dei Lucchesi vid Fontana di Trevi till Via Veneto tog man med sig stoftet från kyrkogården från det kloster man lämnade. Det var från en kyrkogård anlagd under tidigt 1500-tal. Dessa ben placerade man i kryptan.

Från 1630 fram till 1870 begravde munkarna sina bröder under kyrkan och den fungerade också som fattigmanskyrkogård. Under tiden fortsatte munkarna att placera benen i kryptan. Så småningom utvecklade det sig till sex stycken sidokapell där benen arrangerades enligt olika teman i fem av dem. Dessa innehåller ben från åtminstone 4000 munkar och okända rombor som begravts under kyrkan. Benen är arrangerade så att de skapar föreställande mönster, till exempel lie och timglas, eller abstrakta mönster. En del hela skelett är klädda i munkkåpor. Syftet sammanfattas med devisen, ett memento mori, som finns skrivet i ett av kapellen på tre språk och lyder: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.

Återuppståndelsens krypta
På den bakre väggen skapar olika skelettdelar en bild på hur Jesus uppväcker Lasarus från de döda.

Mässkapellet
Mässkapellet är det enda området som är fritt från ben. Det anges vara en plats för bön och gudstjänst så att de döda kan slippa skärselden och istället komma till paradiset. Det illustreras av altartavlan där Jungfru Maria med Jesusbarnet kan ses bjuda in Sankt Felix av Cantalice, Sankt Franciscus av Assisi, Sankt Antonius av Padua och en ängel att befria själarna från skärselden. I den vänstra väggen förvaras Maria Felice Perettis hjärta. Hon var syskonbarnbarn till påven Sixtus V och hängiven kapucinorden.

Skallarnas krypta
Centralt på den bakre väggen är benen arrangerade som ett timglas med vingar. Vingarna utgörs av skulderblad och timglaset är uppbyggt av andra ben. Nedanför dessa står tre skelett med munkkädsel och i två nischer uppbyggda skelettdelar på var sida vilar två skelett, också de påklädda. I taket är tre stora blommor avbildade och i korridorens tak hänger en lanterna från en åttauddig stjärna. En bevingad dödskalle, med vingarna gjorda av skulderblad, sitter ovanför passagen till nästa kapell.

Bäckenbenens krypta
I mitten bildar sju skulderblad en ros, på sidorna finns kors med lansen och svampen från passionshistorien. På sidorna finns två munkklädda skelett stående i nischer uppbyggda av ben. Mot den bakre väggen finns två stående skelett och ett liggande på en baldakin byggd av bäckenben.

Underbenens och lårbenens krypta
Längs sidorna står tre munkklädda skelett i nischer. På den bakre väggen syns franciskanernas vapensköld, Sankt Franciscus munkkåpebeklädda arm som korsar Jesu nakna arm. I det här kapellet utgörs den klädda armen skelettdelarna av en arm och den nakna armen är en mumifierad arm.

De tre skelettens krypta
Mot den inre väggen står två skelett med varsin bevingad skalle. I taket sitter ett skelett inneslutet av en gloria, symbolen för ett liv som blir fött. I den ena handen har det en lie, symbol för döden och i den andra vågskålarna i vilken de goda gärningarna vägs mot de onda.

Vi var och kollade på Pantheon. Pantheon är ett antikt tempel beläget vid Piazza della Rotonda i centrala Rom. Pantheon är en av de få antika byggnader som har varit i funktion sedan den uppfördes. Den nuvarande byggnaden uppfördes kring år 120 av kejsar Hadrianus och ersatte då en tidigare tempelbyggnad, som konsuln Marcus Vipsanius Agrippa hade låtit bygga 27 f.Kr. Pantheon var ett tempel för alla de romerska gudarna, men sedan 600-talet brukas det som kyrka, Santa Maria ad Martyres. Pantheon har under århundradenas gång inspirerat arkitekter, och det finns många stadshus, universitet och bibliotek runt om i världen som påminner om Pantheons arkitektoniska formspråk.

Vi åt på en restaurang i närheten av Pantheon. Portionerna var minimala, Alexander åt först en tallrik med ravioli, och sen fick han beställa in en pizza för att han inte blev mätt. Jag beställde en sallad med frukter. Det jag fick in var en skål full med isbergssallad och några fruktbitar lagda ovanpå. För €10! Nästan 100 spänn! När vi skulle betala sa jag till servitrisen att jag inte ville betala fullpris för de små portionerna, och definitivt inte €10 för en skål med isbergssallad.

Servitrisen blev sur som ättika och sa att det skulle vi sagt innan vi började äta. Eh va!? Alexander visste väl inte innan att det var så otroligt lite mat att portionen inte ens kändes i magen. Och jag gräver väl inte runt i salladen för att kolla vad den innehåller, det märker jag under tiden jag äter. Jag sa att jag ville ha avdrag på maten, annars tänkte jag inte ge henne några pengar alls.

Jag sa till henne att det inte var hennes fel, att jag ville prata med kocken, men det fick jag inte. Hon var helt jävla omöjlig, så till slut blev jag förbannad. Jag sa att jag tänkte då fan inte prata gott om den restaurangen iallafall. Tillslut fick vi avdrag på priset, jag slapp betala för isbergssalladen = €10. Vi tackade så mycket och gick. Jävlar! Sånt där gör mig fan skogstokig!

Anna och Alexander åkte iväg själva för Alexander skulle ”ta en zon” i sitt turfande. Jag och Jennifer åkte tillbaka till hotellet och bara tog det lugnt resten av kvällen. Det var så svalt och skönt på rummet. Tur man har en iPhone, Instagram, Facebook, WordFeud och en blogg mm. Då finns alltid något att sysselsätta sig med. Me like!

Alexander kom hem lite innan Anna. Hon var rastlös och ville snurra lite på egen hand. Hon åkte bland annat upp i en av alla byggnader som vi sett från utsidan en tidigare dag och njöt av utsikten där.

Rom: En dag på beachen, dumt nog

2014

9 Jul
1
         

Lördag 5 juli, femte dagen i Rom.

Vi sov över frukosten idag. Det kändes inte så viktigt att hinna till den eftersom det bara är kontinental frukost med mjuka söta krossianter eller mjukt rostbröd med marmelad. Jag är inte så mycket för sött till frukost.

Anna och Jennifer gick till Spar och handlade lite som vi kunde äta på stranden. Jag låg och drog mig lite extra, och Alexander med. Alexander bestämde sig för att sova kvar och inte följa med oss till stranden. Det är inte hans grej, och vi ville vara där hela dan eftersom det ändå kostade en slant.

Det är så galet varmt här i Italien, en värme jag aldrig tidigare gjort mig bekant med. Vi dricker så otroligt mycket vatten, men springer inte speciellt mycket på toa ändå, så ni förstår ju hur svettigt det är! Just nu är jag glad att min Gastric Bypass-operation inte funkar så bra. Det är så underbart gott att kunna svepa iskallt vatten utan problem. Min största fasa inför operationen var att det inte skulle gå.

När vi kom till stranden så hyrde vi oss ett parasoll och varsin solbädd. Sanden är så varm så jag kan inte gå på den. Det bränner som eld under fötterna, plus att de är ömma efter flera dagars ständig vandring i foppatofflor – har haft en stor blåsa under ena trampdynan. När jag skulle ta mig de ca 30-40 metrarna från vår plats till vattnet, så fick jag panik. Fullständigt! Mittemellan vattnet och vår plats insåg jag att det var lika långt åt båda håll. Det spelade liksom ingen roll hur jag gjorde, fötterna höll på att smälta av värmen. Och det var en smärta som faktiskt inte gick att uthärda.

Då såg jag min räddning! En handduk som skulle rädda mig en liten stund! Jag brydde mig inte om att det låg en kille på handduken och solade. Jag ställde mina brinnande fötter på handduken och bad tusen ggr om ursäkt samtidigt som jag kände hur trampdynorna började återfå någorlunda rätt temperatur. Sen sprang jag ner till vattnet och det var gudomligt svalkande skönt. Dock är första biten ut i vattnet små elaka stenar. Jennifer gick upp och hämtade mina foppatofflor, och dem tänker jag ALLTID ha på mig på stranden hädanefter.

Sol och bad i några timmar var underbart. När vi åkte från stranden mötte vi upp Alexander på tunnelbanestationen vid Cestiuspyramiden. Med vår vanliga otur så var pyramiden vi tänkte spana in full med byggnadsställningar. Det är ju helt otroligt att vi lyckats pricka in just en vecka då de renoverar sina vackra byggnader i Rom. Jävla skit rent ut sagt! Men… Vi var där och såg den iallafall! Och DET är inte fy skam.

Cestiuspyramiden är ett välbevarat pyramidformat gravmonument som ligger bredvid den protestantiska kyrkogården i södra Rom. Den uppfördes åt Gaius Cestius Epulonius (död 12 f.Kr.), medlem i Septemviri epulonum. På 200-talet byggdes pyramiden in i Aurelianusmuren. Närmare i tiden ligger byggandet av tunnelbanestationen Piramide, som uppkallats efter just Cestiuspyramiden. Monumentet är cirka 27 meter högt, av tegelsten och cement och täckt med vit marmor. Kammaren är 5,95 meter lång, 4,10 bred och 4,80 meter hög.

Vi strosade runt lite i kvarteren runt Cestiuspyramiden och ramlade över en krigskyrkogård ”Rome War Cementary” som var från 1939-1945. Sen såg vi något vi anade var en kyrkogård vi verkligen ville se – ”The Non-Catholic Cementary”. Men den hade stängt för dagen så det enda man egentligen såg var muren runtom. Den kyrkogården fick bli prio ett dagen därpå.

Vi åkte till området där de hade den vackra fontänen ”Fontana Di Trevi”. Innan vi gick till fontänen åt vi på en mysig restaurang. Väl vid fontänen blev vi grymt besvikna, hela byggnaden var full av byggnadsställningar! Så tråkigt! Den som är så vacker! Vi hade verkligen sett fram emot att äntligen få se den.

Fontana di Trevi består av en stor bassäng, en fontänbyggnad vid Piazza di Trevi i centrala Rom, ur vilken reser sig klippor befolkade av vattenväsen. Trevi är en etymologisk förvanskning av trivio, ungefär ”tre gator”. Ursprungligen sammanstrålade tre gator på piazzan framför fontänen. Den ligger nedsänkt, och de tre sidorna fungerar som åskådarplatserna på en teater. Bassängen anlades av Bernini omkring 1640, men fullbordades i enlighet med ett projekt av Nicola Salvi 1732-1762. Den år 19 f.Kr. uppförda akvedukten Aqua Virgo förser Fontana di Trevi med vatten.

Rom: Kattcenter, tiggare och hemlösa

2014

9 Jul
0
         

Fredag 4 juli, fjärde dagen i Rom.

Vi käkade lite frukost på vårt B&B. Sen slappade jag och Anna på rummet när Alexander och Jennifer gick för att kolla skor till sig. Det var skönt att ha gratis wifi på rummet, så man hade någon kontakt med omvärlden. Jag har lagt upp en del foton på min Instagram från resan, heter självklart MiloLilja även där. Det kommer foton här på bloggen med när de är redigerade. Insåg just att jag inte ens redigerat fotona från Lanzarote i vintras.

När Alexander och Jennifer kom tillbaka gick vi alla till Mc Donalds och åt lite.

Det är verkligen tragiskt i hela Rom. Det är tiggare precis överallt, inne på bussar, restauranger, tunnelbanetåget, på gatorna, efter väggar, inne på centralstationen ”TERMINI”. Det är allt från barn till gamla, mest kvinnor, men även en hel del män. Kvinnorna och barnen är mer ”på”. De kommer fram och ber om pengar i en mugg. Sitter man och äter, speciellt på Mc Donalds, så kommer de fram och pekar på maten eller drycken och vill ha. Man känner sig som ett svin när man inte ger dem något.

När vi gick denna dag, hade jag inte ätit upp mina pommes, och inte heller min glass, så jag gav bort glassen till en kvinna med en 2-åring? i en sjal på höften som gick runt inne på Mc Donalds med en mugg, och mina pommes till en kvinna på gatan som kom fram.

Vi tog bussen till kattcentret vi hade hört talas om. Torre Argentina – Roman Cat Sanctuary De håller till i en gammal ruin med murar runt, och har byggt ett center för katterna under muren. Ett helt underbart ställe, det borde besökas av alla med hjärtat på rätt ställe. Vi var där i någon timme/ett par? och gosade på katter och pratade med personalen. Sju dagar i veckan jobbar volontärer med katterna.

Vi fick veta lite om de olika katterna. De har bland annat en sjukavdelning, där det bor ett gäng katter. Ett par katter har FIV, som är katternas motsvarighet till människans HIV. En annan katt hade bara tre ben, en var döv och en hade opererat bort öronen pga cancer. Några var blinda. Så himla gulliga katter.

history_small

De gör verkligen ett jättejobb där, gå in och läs på deras sida om du är intresserad. Det bor runt 250 katter innanför murarna där de har hittat en fristad. Vi ville helst aldrig gå därifrån, ville dessutom helst ta hand om alla katterna. Hade jag bott i Rom, så hade jag velat volontära med det.

Efter vårt kattbesök gick vi till en pizzeria, där åt jag pastarör med tomat och parmesan och de andra åt pizza.
Efter maten och en stunds genomgång av kartan och vad vi har kvar att göra, så beslutade vi oss för att åka tillbaka hem till stationen.

Det är helt otroligt mycket uteliggare i Rom. Så fort det börjar bli kväll, så ser man hur det ligger människor på pappskivor utmed hela terminalens väggar. En del ligger med filt över sig, andra inte. En del ligger på sin resväska, och några andra har byggt upp ett litet skydd med pappskivor runt sig. Jag hade aldrig vågat ligga på det sättet. Så jäkla utsatta!

Och på gatan med småaffärer, matställen och krogar som vi gick förbi varje gång vi skulle till eller från B&B, så står det fulla människor på kvällarna. En del är lite hotfulla, andra bryr sig föga om något. Det var lite obehagligt att gå där när det var kväll.

Vi gick till Mc Donalds och tog en cappuccino, glass och lite mat. En man följde efter oss inne på Mc Donalds, och ut. Han satt först och stirrade på Jennifer. Han kom närmre och närmre, och när vi gick in på Mc Donalds igen till Alexander som stod i kön, så gick han efter. När vi gick ut, gick vi förbi honom, och då spände jag ögonen i honom, och sa argt ”NO!” Han svarade ok, sen slapp vi honom tack och lov.

När vi kom tillbaka till vårt rum så tillbringade vi resten av kvällen i tysthet. Jag försjunken i att uppdatera Instagram. Alexander och Anna kollade på något i sin smartphones, och Jennifer läste i sin bok.

Rom: Restaurangen sjöng för mig

2014

9 Jul
0
         

Torsdag 3 juli, tredje dagen i Rom.

Idag fyller jag 42 år! Det kändes fint att vara i Rom på födelsedagen. Inte illa alls. Vi sov ut efter gårdagens promenader på flera timmar. Sen fick vi byta våra tvåmannarum till ett familjerum på Federico. Kanon! Det är mycket roligare att vara tillsammans allihop och prata om vad vi ska göra mm, den korta stunden vi är på rummet.

Vi käkade frukost på mc Donalds. De hade en helt underbar hamburgare som heter ”Crispy Mc Bacon”. Hamburgarna i Sverige är så flottiga och äckliga, så jag mår bara illa av att äta dem. Men, i Rom var de perfekta! Inte flottiga/feta utan bara jättegoda! På ”vårt” Mc Donalds vid centralstationen så hade de även frukost och café-del. Mc Donalds Cappuccino var grymt god!

Vi försökte oss på att hyra bil igen, tänkte att det kanske var annorlunda på något annat ställe. Men icke! De skulle ha €600 i deposition! Det är fan ett helt sjukt system! Man måste ju vara skitrik om man kan låta dem frysa 6000 spänn på kontot. Vi blev sura, och tyckte att hon kunde väl ha kläckt det innan vi fyllde i alla papper mm.

Vi tog tunnelbanan till Stella Polar Ostia badplats. Där hyrde vi oss ett parasoll och en solbädd var. Entrén kostade €3, parasollet kostade €10, och sängarna €5 per styck. Det var helt underbart att bada och sola! Jag kan inte minnas när jag badade ute senast. Mår så kass över min tjocka kropp, men här orkade jag inte bry mig. Jag har bannemig fått en massa färg också! Riktigt roligt!

Badet stängde sju, vi gick vid halv sju. Vi tog tunnelbanan till Colosseum där vi strosade runt. Vi kom i så bra tid så vi fick möjligheten att se Colosseum i både dagsljus och mörker. Så vackert! Synd bara på alla byggnadsställningar som stod runt halva skapelsen, men nån gång måste de väl renovera, antar jag. Den 7 juli 2007 utsågs Colosseum till ett av världens sju nya underverk!

Vi gick till en restaurang med mysig uteservering. Jag käkade stark pasta. Jag fyllde år den här dagen, och Anna hade sagt till personalen på restaurangen. Så när vi hade ätit klart, så släcktes alla lampor, och de tände ett ljus på en tiramisuglassbakelse som de kom och gav mig. Sen sjöng alla servitörer och en del gäster på den fullsatta för mig. Gud så gulligt! Jag insåg att det var därför de tittat lite extra på mig och flinat under kvällen!

Anna stannade kvar på en kvällsrundvandring i Colosseum. Det kostade €20, och vi tyckte det var för mycket för att alla skulle gå. Jag och kidsen åkte hem till vårt Bed & Breakfast, där vi internetade lite.

Rom: Vilken arkitektur!

2014

9 Jul
0
         

Onsdag 2 juli, andra dagen i Rom.

På morgonen käkade vi lite frukost, och sen checkade ut från nunnornas Bed & Breakfast. De var så otroligt tillmötesgående. Vi köpte bussbiljetter av dem innan vi gick. Vi stod vid fel skylt rätt länge innan vi insåg att det kommer inte att stanna någon buss där. Vi gick vidare och hittade då det som vi insåg var busshållplatsen. Där satt ju till och med en skylt med bussförbindelserna.

Vi gick på fel buss, eller ja, busschauffören sa att den skulle gå in till centrum i Rom, vilket var ren och skär lögn. Vi satt på samma jävla buss i tre timmar. Buss 88. Fram och tillbaka. Vi frågade busschauffören sammanlagt TRE ggr om den gick dit vi skulle, och han sa ja. När vi hade åkt runt ett varv, åt två håll, och åter var tillbaka på busshållsplatsen vi började på, så hoppade vi av. Det kom en annan buss, med samma nr, men vi frågade även den busschauffören hur vi skulle komma till centrum i Rom. Han talade om att vi skulle byta buss på ett ställe. Åh, äntligen ett vettigt svar! Han talade om när vi skulle kliva av.

Vi knallde till vårt nya Bed & Breakfastboende, Federico. Paniken växte i kroppen när kvinnan där säger att hon inte fått in vår bokning som vi gjorde kvällen innan via datorn. Sedan hittade hon bokningen i sitt mailprogram. Hon löste det genom att vi fick två fina tvåmannarum i ett annat hus, Francesco, en natt, utan att betala extra. Gulligt!

Vi promenerade runt i Rom hela denna dagen. Vi kollade alla snygga byggnadsverk i Forum Romanum och gick fel ett par ggr. Men jäklar vad vackert! Vilken otrolig, fantastisk arkitektur! Varför är det inte så nu förtiden! Så mycket snyggare förr. Vi skulle även till Colosseum denna kväll, men vi var helt slut så vi tog bussen hem och däckade i våra sängar.