Jag går sönder, på riktigt

2017

25 Apr
0
         

English down…

Inte alla dagar är glada dagar. Idag är det tisdag 25 april, vilket betyder att jag om en dag lämnar Spanien efter att ha bott här i 7 månader. Lämnar Spanien och min fästman. Jag är ledsen, frustrerad och känner mig helt uppgiven. Tårarna bara forsar. Hela tiden. 

Jag hatar att inte alla människor har samma rättigheter. Jag borde vara glad över att vara svensk men det är jag inte. Jag skäms över hur Sverige behandlar människor. Bara för att min man är född i Nigeria så betyder det automatiskt att han inte har samma rättigheter som mig. Han har inte rätt till samma levnadsstandard för att han är svart, för att han råkar komma från ”fel sida” av jordklotet. 

Det smärtar mig enormt att behöva åka hem till vårt gemensamma hem, lämna vårt gemensamma liv här och behöva leva utan honom. Jag är så arg och frustrerad för att inte alla, oavsett ursprung och färg har samma möjlighet i livet. Jag är så förbannad för att alla lagar och regler tar ifrån mig den jag älskar, som älskar mig. Den man jag har levt med i över ett år, som jag vill dela min tillvaro med. Det gör så ont. Så förbannat ont. Mitt hjärta kommer gå sönder av saknad. 

Det är fruktansvärt att inte veta när eller ens om vi kan leva lyckliga tillsammans. Att varje dag behöva fundera över hur jag ska överleva utan hans kärlek tills vi ses igen. Hur kan livet ens vara så här orättvist. Vi är människor båda två, men eftersom vi är födda i olika världsdelar så existerar inte mänskliga rättigheter.

Vi måste bevisa för staten att vi älskar varandra. Vi måste bevisa att vi har levt tillsammans och sen ska det prövas och beslutas om vår kärlek är på riktigt. Den processen kan ta upp till två år. Två år innan vi får veta om de accepterar vår kärlek, innan de eventuellt godkänner det liv vi av kärlek vill dela. 

Fy fan Sverige! 

 

—————————-
———/ENGLISH/———-
—————————-

Not every day are happy days. Today is Tuesday 25th of April, which means that I’ll tomorrow leave Spain after living here for 7 months. Leaving Spain and my hubby. I am sad, frustrated and feel completely enlightened. My tears can’t stop falling.

I hate that not all people have the same rights. I should be happy to be Swedish, but I’m not. I am ashamed of how Sweden treats people. Just because my husband was born in Nigeria, it automatically means that he does not have the same rights as me. He is not entitled to the same standard of living because he is black, because he happens to come from the ”wrong side” of the globe.

It’s painful to go home to our common home, leave our common life here and need to live without him. I’m so angry and frustrated that not everyone, regardless of origin and color, have the same opportunity in life. I’m so pissed off because all laws and rules take away the one I love, who loves me. The man I’ve lived with for over a year, which I want to share my life with. It hurts so much. My heart will break apart.

It’s terrible to not know when or even if we can live happily together. To need to think about how to survive without his love until we meet again. How can life be so unfair. We are both human beings, but because we are born in different continents, human rights do not exist.

We must PROVE to the state that we love each other. We must PROVE that we have lived together and then it will be TESTED and DECIDED if our love is true. That process can take up to two years. Two years before we know IF they ACCEPT our love, before they POSSIBLY approve the life we by love choosed to share.

Vår tid tillsammans är tidsbegränsad

2017

31 Jan
0
         

Det känns lite som om vår tid rinner iväg för fort nu, vi skulle behöva minst 1 månad till. Vi väntar på Nicks papper från Nigeria. Det är stor skillnad på att ordna med Nigerianskt födelsebevis, att han är ogift mm än att få liknande papper i Sverige. Dels tar allt väldigt lång tid, plus att allt kostar pengar i Nigeria. I Sverige ringer vi ett enkelt samtal och får de papper vi behöver från skattemyndigheten på ett par dagar, gratis.


Nick behövde någon i Nigeria att både ansöka om hans papper, som kostar pengar per sida, och få någon att åka till hans by och ”bevisa” att han inte är gift. Spanska ambassaden litar inte på papper från Nigerias ”register” över människor tydligen, därför måste någon åka till hans by och verifiera detta. Helt galet! Han behöver även någon som personligen kan åka med pappren till spanska ambassaden i Nigeria för att få det översatt till spanska och få en giltig stämpel. Det är i den sista processen pappren är nu, men det skulle ta ett par månader. (!) Att få Nicks papper kostar sammanlagt ca 700€ kr. Galet! 

Vi har en advokat här i Spanien som hjälper oss. Det finns två alternativ för att Nick ska kunna få uppehållstillstånd här i Spanien. Antingen kan vi skriva oss som ”tillsammans/sambo”, vilket är likvärdigt med att gifta sig här, när det gäller vilka papper mm man behöver. Vår advokat hjälper oss så det ska inte vara några problem med det. Alternativt så kan vi gifta oss i domstol. Advokaten sa att det går fortare om vi väljer att gifta oss, och vi vill ju detta innan jag åker hem i slutet på april.

Vigselringar har vi redan, de ligger så fint i sin ask och bara väntar på att trädas på varandras fingrar. Dem köpte vi redan i samband med vår förlovning i maj förra året. 

Vi har redan bestämt att vi SKA gifta oss, antingen här eller i Sverige, så därför kan vi lika gärna välja att gifta oss nu istället för ”samboskapet”. Det kostar lika mycket vilket vi än väljer; 400€ för att gifta oss och 200€ för oss att få uppehållstillstånd här. Plus 50€ för att översätta mina papper från skattemyndigheten i Sverige till spanska. 

Om vi är gifta, eller sambor, så kan även Nick söka uppehållstillstånd i Spanien. Jag får det automatiskt när jag söker eftersom jag är medlem i EU. När Nick får uppehållstillstånd i Spanien så får han jobba, och han får resa inom EU och jobba inom EU i fem år. Då kan han flytta till Sverige med mig.

Men… tiden rinner som sagt iväg. För att han ska få uppehållstillståndet så måste vi ha bostad/en adress, och JAG som är EU medlem måste ha jobb och betala spansk skatt för att visa att jag kan ”ta hand om” honom. Att han liksom ”tillhör” mig.

Mitt jobb är slut i april och då har vi inte nån adress heller. Så vette fan hur detta ska gå. Det är bara att hoppas att hans papper anländer snarast så vi hinner allt.

Om inte Nick kan åka med mig till Sverige så har han ingenstans att bo, inget jobb, ingen inkomst här när jag åker hem. Han kommer troligen få bo på gatan, och jag får skicka pengar så han kan äta iaf. Dubbla hyror lär jag inte ha råd med.

Nick har sökt hundratals jobb, men eftersom han inte har uppehållstillstånd så får han inget. Plus att de är väldigt rasistiska här, det är verkligen inte lätt att vara svart-någonstans.

Det är så orättvist att någon pga sitt ursprung, sin färg och för att han råkar vara född utanför EU inte har samma möjligheter som oss. Det är så sjukt! Detta gör mig så ledsen och så arg. Han är människa precis som mig och borde bli behandlad på samma sätt och ha samma rättigheter.Õ

Resan till vårt liv i Spanien

2017

23 Jan
0
         

Jag har så länge jag kan minnas alltid drömt om att bo och jobba utomlands. Dock har det nog alltid känts som en ouppnåelig dröm. Det är ju så att vill man göra något så måste man ju ta tag i det och faktiskt GÖRA det och inte låta drömmen stanna i hjärnan. Jag har haft panikångest sedan tonåren och har nog helt enkelt inte vågat ta steget fullt ut.

Men nu mår jag bra, och har så gjort i flera år. Jag har min lägenhet, jag har en fast tjänst, jag har fått skuldsanering och jag har en kärleksfull underbar man. Ja, och ej att förglömma; mina två vuxna älskade barn, tre ljuvliga katter och mina vänner som är de bästa man kan önska sig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Jag och Nick började prata om att bo i Spanien och jag gick med i några grupper på Facebook med svenskar i Spanien. Jag kollade efter tips, jobb, boende, men jag var lite osäker på vilken typ av jobb som kunde vara möjligt att få. Bara efter ett kort tag dök det upp en jobbannons som talade direkt till mig. En förlamad kille boende i Växjö sökte personliga assistenter när han skulle åka till Spanien, runt Malaga, i sex månader över vintern, nov-apr.

Jag sökte och fick jobbet! Vilken lycka! Och dessutom ett svenskt jobb så jag slipper vara osäker över mina språkkunskaper. Jag hade redan pratat med min chef på mitt ordinarie jobb om att ta tjänstledigt ett halvår. Men jag hade dessutom kvar min semester, så den tog jag ut i september.

Jag och Nick åkte ner till Spanien redan i slutet på augusti, vi landade i Madrid. Där sov vi en natt på vandrarhem innan vi hyrde en bil som vi kunde lämna i Malaga efter en vecka. Vi åkte uppåt i Spanien, tog in på vandrarhem efter vägen. Vi besökte Nicks kusin som bor i Bilbao uppe i norra Spanien, i Baskien.

Vi bilade ner efter kusten, bodde på billigaste vandrarhemmen vi hittade mellan de större städerna. Vi hade hittat ett hus i södra Spanien via en sajt på nätet. Det var i en liten spansk by som heter Algarrobo, ca 1 timmes bussresa från Malaga. Vi kom dit ner efter en vecka och träffade ägarinnan till huset. En otroligt trevlig kvinna. Byn var jättevacker, så där romantisk med vita typiska spanska hus och trånga stenkullergator. Vi flyttade in i vårt hus 1 september. Vi hade en hel månad framför oss med lediga dagar, i Spanien. Det kändes helt underbart.

Om ni vill titta på foton från vårt liv, från vår resa mm, så finns det dokumenterat på min Instagram. Mitt användarnamn där är ”milolilja”, och jag har använt hashtaggen #miloliljaspain2016 och #miloliljaspain2017 på mina foton från vårt liv i Spainen.

I oktober var jag tvungen att åka hem till Sverige och jobba en månad till innan min tjänstledighet började. Nick stannade kvar i vårt hus i Spanien. I början på november åkte jag ner till Växjö och åkte flyg med killen jag skulle jobba med till Malaga. Där mötte hans mamma upp med hans specialbil, där permobilen får plats. Lägenheten han skulle hyra hade för liten hiss, så det blev hotell första natten. Det är inte lätt att hitta boende med breda dörrar och utan badkar här, så det slutade med att killen fick flytta till Estepona, till en lägenhet som han hyrde förra året med.

November i Spanien har fortfarande några varma goa dagar. Men det blev kallare och kallare nattetid i vårt stenhus med fem rum. Stengolv och stenväggar och inga element. Det blev så kallt så vi mådde dåligt. Vi frös och gick med tjocka tröjor, jackor och tjocka sockar på oss inomhus. Jag frös ända in till märgen, och blev aldrig riktigt varm ens under dagtid. Det var helt ärligt en fruktansvärd månad. Jag har nog aldrig frusit så inomhus innan. Jag blev sjuk, fick en kraftig bihåleinflammation med feber och mådde om möjligt ännu sämre.

Byn vi bodde i hade dessutom usla busstider. Det gick 2-3 bussar/dag in till Malaga och lika många (få) hem, men aldrig på passande tider. Eftersom killen jag skulle jobba med nu bodde i Estepona, två timmars bussresa från Malaga, åt andra hållet, så blev jag tvungen att åka till jobbet kvällen innan. Vi bestämde oss för att leta efter ett annat boende och sa upp huset. Tack och lov har man bara en månads uppsägningstid här.

Vi hittade en lägenhet i en liten stad som heter Torre de Benagalbon. Vi flyttade dit 29 november. Det är där vi bor nu. Men, det är bara krångel med agenten som har hand om uthyrningen så många droppar fick tillslut bägaren att rinna över.

Agenten lovade att komma tillbaka den 1 december med en TV och med hyreskontraktet. Idag är det 24 december och vi har inte sett röken av varken henne, kontrakt eller TV. Dock har vi tack och lov kvitto på att vi har betalat både depositionen som är kostnaden av en månadshyra plus december hyra.
Så inget kontrakt, ingen utlovad TV, ingen dammsugare – det är en hyfsat långhårig matta i TV-rummet och vi har bara sopkvast (!!) Det är myror i hela lght. De kommer och går hela tiden trots att vi har sprayat med diverse olika sprayer och skurat ur alla skåp. Det var myror och mjölbaggar i hela köksskåpet i kvarlämnad mat när vi flyttade in.

Jag har bett om postnyckeln men efter tre veckor meddelade agenten att nyckeln är borta och hon kan inte göra en ny! Vad fan!?

Sån tur är haffade jag postmannen utanför dörren en dag och frågade om han hade sett till någon post i mitt namn. Det hade han! Men han hade inte kunnat dela ut den för han visste inte exakta adressen. Agenten hade alltså inte ens gett mig rätt adress när jag bad om den. Tur att jag har ett ovanligt namn. Nu har jag postmannen på Whats up, och han meddelar när jag får post. Phew!

Vi har helt enkelt fått nog. Vi har egentligen lägenheten till slutet på april, men inte en chans att vi bor kvar. Så nu hoppas vi att vi får tillbaka depositionen nästa vecka när vi ska flytta, så vi kan betala depositionen på nya lägenheten.

Nya lägenheten ligger mitt i centrala Rincon de la Victoria. Vi kommer bo nästan på gågatan med alla affärer, caféer och allt. Det känns bättre än här. Nu måste vi antingen gå 40 minuter in till Rincon de la Victoria eller ta bussen dit för större mataffärer mm. Dessutom så är hyran i nya lägenheten billigare med vatten och el inkluderat i hyran. Den är dock mindre, men har en säng, en dubbel bäddsoffa och en enkel bäddsoffa så det funkar även om någon kommer och hälsar på.

Nu har jag äntligen landat i att bo i Spanien, och det känns bra. Här är som en sval svensk sommar och det är skönt. Jag har fixat med alla viktiga saker som N.I.E nummer och bank, wi-fi-abonnemang och jag har hyfsad koll på varifrån -men inte när- bussarna går. Så även om det inte varit en dans på rosor att bo här så trivs jag ändå rätt bra.

Detta är i stort vår resa så här långt. Sen har det hänt väldigt mycket mer efter vägen hit. Det som är jobbigt nu är bara att det faktiskt är förvånansvärt få som kan engelska. Det är inte helt enkelt att göra sig förstådd alla gånger. Jag kan bara lite ord på spanska, men inget jag kommer vidare långt på. Jag måste träna mer. Nick är bättre, han tränade hela månaden jag var i Sverige. Google translate är en mycket välanvänd god vän.