Rom: Kattcenter, tiggare och hemlösa

2014

9 Jul
0
         

Fredag 4 juli, fjärde dagen i Rom.

Vi käkade lite frukost på vårt B&B. Sen slappade jag och Anna på rummet när Alexander och Jennifer gick för att kolla skor till sig. Det var skönt att ha gratis wifi på rummet, så man hade någon kontakt med omvärlden. Jag har lagt upp en del foton på min Instagram från resan, heter självklart MiloLilja även där. Det kommer foton här på bloggen med när de är redigerade. Insåg just att jag inte ens redigerat fotona från Lanzarote i vintras.

När Alexander och Jennifer kom tillbaka gick vi alla till Mc Donalds och åt lite.

Det är verkligen tragiskt i hela Rom. Det är tiggare precis överallt, inne på bussar, restauranger, tunnelbanetåget, på gatorna, efter väggar, inne på centralstationen ”TERMINI”. Det är allt från barn till gamla, mest kvinnor, men även en hel del män. Kvinnorna och barnen är mer ”på”. De kommer fram och ber om pengar i en mugg. Sitter man och äter, speciellt på Mc Donalds, så kommer de fram och pekar på maten eller drycken och vill ha. Man känner sig som ett svin när man inte ger dem något.

När vi gick denna dag, hade jag inte ätit upp mina pommes, och inte heller min glass, så jag gav bort glassen till en kvinna med en 2-åring? i en sjal på höften som gick runt inne på Mc Donalds med en mugg, och mina pommes till en kvinna på gatan som kom fram.

Vi tog bussen till kattcentret vi hade hört talas om. Torre Argentina – Roman Cat Sanctuary De håller till i en gammal ruin med murar runt, och har byggt ett center för katterna under muren. Ett helt underbart ställe, det borde besökas av alla med hjärtat på rätt ställe. Vi var där i någon timme/ett par? och gosade på katter och pratade med personalen. Sju dagar i veckan jobbar volontärer med katterna.

Vi fick veta lite om de olika katterna. De har bland annat en sjukavdelning, där det bor ett gäng katter. Ett par katter har FIV, som är katternas motsvarighet till människans HIV. En annan katt hade bara tre ben, en var döv och en hade opererat bort öronen pga cancer. Några var blinda. Så himla gulliga katter.

history_small

De gör verkligen ett jättejobb där, gå in och läs på deras sida om du är intresserad. Det bor runt 250 katter innanför murarna där de har hittat en fristad. Vi ville helst aldrig gå därifrån, ville dessutom helst ta hand om alla katterna. Hade jag bott i Rom, så hade jag velat volontära med det.

Efter vårt kattbesök gick vi till en pizzeria, där åt jag pastarör med tomat och parmesan och de andra åt pizza.
Efter maten och en stunds genomgång av kartan och vad vi har kvar att göra, så beslutade vi oss för att åka tillbaka hem till stationen.

Det är helt otroligt mycket uteliggare i Rom. Så fort det börjar bli kväll, så ser man hur det ligger människor på pappskivor utmed hela terminalens väggar. En del ligger med filt över sig, andra inte. En del ligger på sin resväska, och några andra har byggt upp ett litet skydd med pappskivor runt sig. Jag hade aldrig vågat ligga på det sättet. Så jäkla utsatta!

Och på gatan med småaffärer, matställen och krogar som vi gick förbi varje gång vi skulle till eller från B&B, så står det fulla människor på kvällarna. En del är lite hotfulla, andra bryr sig föga om något. Det var lite obehagligt att gå där när det var kväll.

Vi gick till Mc Donalds och tog en cappuccino, glass och lite mat. En man följde efter oss inne på Mc Donalds, och ut. Han satt först och stirrade på Jennifer. Han kom närmre och närmre, och när vi gick in på Mc Donalds igen till Alexander som stod i kön, så gick han efter. När vi gick ut, gick vi förbi honom, och då spände jag ögonen i honom, och sa argt ”NO!” Han svarade ok, sen slapp vi honom tack och lov.

När vi kom tillbaka till vårt rum så tillbringade vi resten av kvällen i tysthet. Jag försjunken i att uppdatera Instagram. Alexander och Anna kollade på något i sin smartphones, och Jennifer läste i sin bok.

Hittekatten hade varit på rymmen i tre år

2013

14 Dec
8
         

 

 

Han var hungrig när han kom till oss.

 Den 1 december satt det en katt mitt i stan, mitt på gågatan, och skrek. Vi tog hem den då den inte verkade må helt bra. Katten, som vi senare fick veta heter Kurt är en brunsvart långhårig jättefin katt. Han var jättesmutsig i pälsen och hade ett par riktigt tjocka stora tovor som vi tog bort. Jag rengjorde även hans öron och klippte klorna. Efter en dag här så badade vi honom.

 

Mowgli och Kurt hade nog blivit goda vänner.
 

 

Zpiky är framme och nosar nyfiket på Kurt.

 
 Kurt är världens snällaste, vackraste, silkeslena, coolaste, gosigaste katt. Han totalignorerade våra andra katter och Warja. De var lite på sin vakt så klart, morrade och fräste lite.
 
 Det märktes både på hur smutsig Kurt var, och hans trötthet att han varit ute på vift ett tag. Han sov hela tiden, gosade, spann och sov. Så himla mysig. Han ville ligga i knät, på oss hela tiden, sov bredvid min kudde, på oss under nätterna. Precis så som jag vill att alla våra pälsklingar ska vara. Men ingen är… Jo, Tindra… Men inte alls så mycket.
 
 Första gången Kurt var på lådan, så bajsade han smågrus. Han hade väl fått försöka mätta sin skrikande mage med något, stackarn. Han var rumsren och åt mat med god aptit när han inte sov.
 

 

Sötnos.

 
 Jag undersökte honom noga och hittade ett par defekter på ena tassen. Dels var pälsen borta vid ”tumme-klon” och så var en av de andra klorna lite längre bak än de andra och satt liksom fast. Klor ska gå att ”fälla ut”, men troligen inte den här. Han hade massor av småtovor i den bruna lockiga pälsen på magen. Ur den ena bröstvårtan kom det svart sörja, eller inte ur bröstvårtan, utan mer runtom som i ett hål.

 

 

Warja och Kurt blev vänner med en gång.

 
 Kurt kändes gammal, och det var han – hela 11 år! Han hade lite gråa hårstrån här och där i sin vackra mörkmörkbruna/svarta päls plus att hela han kändes äldre på något sätt. Just att han ville sova så mycket och att han inte ens orkade bry sig om de andra fyrbenta här hemma. Han låg till och med och gosade med Warja.

 

Alldeles brun och jättelockig mage.
 

 

Så söt, och så mjuk.
 

 

Trött kille.
 

 

Alldeles fluffig och mysig.
 

 

Många gäspningar och mycket sömn.

 
 Först trodde vi att Kurt var en hona, vi döpte honom till Buffy. Vi såg heller ingen öronmärkning så jag skrev annons i några djurgrupper på Facebook. Men när vi sedan tog en lampa bakom örat så insåg vi att han hade en tatuering där. Jag ringde SKK – SvenskaKennelKlubben, efter att först pratat med polisen som inte kunde hjälpa mig. SKK har registerinfo och gav mig namnet på ägaren till Kurt. Jag sökte på nätet själv först men där fanns bara info om själva katten.
 
 Eftersom jag inte fick tag på ett fungerande nr till ägaren, så ringde jag en granne till henne och bad honom lämna meddelande. När ägaren ringde upp berättade hon att Kurt hade varit borta i TRE ÅR! Jäklar!!! Det är lång tid! Men han var inte undernärd och inte heller i så dåligt skick så han måste ha fått mat och omvårdnad någonstans.
 
 Men fatta, tre år! Helt sjukt!
 
 Jag frågade ägaren om hon hade något kännetecken på honom, och då berättade hon om den kala fläcken på hans ena tass. Jajamensan sa jag, det är din katt!
 
 Ägaren kom och hämtade sin Kurt, och berättade att hon hade satt upp lappar mm då när han försvann våren för tre år sen. Hon var överlycklig att vi hade tagit hand om honom så han fick komma hem igen.
 

 

Mysig.

 
 Vi hade Kurt i två veckor och blev så kära i honom så både jag och Jennifer storgrät när han åkte hem. Fy sjutton vad man fäster sig vid djur. Såklart är det jätteroligt för ägaren att få tillbaka sin älskade och saknade katt, men jag får ju erkänna att någonstans därinne i hjärtat hoppades vi på att ingen skulle höra av sig så vi fick behålla den underbara kissen.
 
 Nu har vi räddat två katter som varit på rymmen länge från sin matte och husse, och tagit hand om en katt från ett katthem.
 
 Läs om Svanslös här:
 
 – Auktion katträddning
 – Så här gick det för katten Svanslös
 
 Läs om vår lilla Naala här:
 
 – Vår lilla nya familjemedlem.
 – En helt annan katt.
 – Naala då och nu.
 
 Det känns gott i hjärtat att gjort livet bra för iaf tre små varelser som hamnat fel!

Naala då och nu

2013

2 Apr
2
         

Här kan ni se lite foton på Naala när hon precis flyttade in hos oss. Rädd… Kort päls… Tunn svans… Smal… På sin vakt… Tittandes lite ”under lugg”. Vågade knappt bli klappad, närmade man sig magen så bet hon. Spann aldrig. Gömde sig under soffan så fort nån gick i dörren.

Och på fotona här nedan kan ni se foton på hur hon ser ut nu. Mjuk, fluffig lång päls. Jättepälskrage, tjock och ståtlig svans, lite rundare- dock är det mest päls. Mycket tryggare, gosigare och spinner när man kelar på henne. Pratig och stryker sig mot benen och myser mest hela tiden. Stryker sig till och med mot Warja, Tindra och Zpiky ibland. Lägger sig på sidan/ryggen med blottad mage, eller utslagen i solskenet mitt på golvet. Kommer och möter mig när jag kommer genom ytterdörren.

Hon är verkligen en mycket tryggare katt. Jag är bara hemskt nyfiken på hur gammal hon är och vilken ras hon är. Men med tanke på kroppsformen, den ”blågrå” färgen, den yviga pälskragen och de korta benen så gissar jag på någon perser-blandning. Vad tror du?

Lilla Gumman

2012

5 Sep
6
         


Underbara fina vackra lilla Naala. Men också rädda, morriga, fräsiga, oroliga lilla själen.

Hon behöver människor runt sig som är kärleksfulla mot henne, som pratar med henne, gosar på henne, ger henne trygghet och all kärlek i världen.

Vi kan ge henne allt det. Våra tre andra katter försöker verkligen. De närmar sig försiktigt, lägger sig en bit ifrån. De är nyfikna och öppna. Naala är jätterädd, vilket inte alls är konstigt med tanke på hela situationen. Vi vet inte vad hon varit med om i sitt liv. Vi kan bara ana att någon behandlat henne jävligt illa, med tanke på hur hon ryggar tillbaka och hela hennes oroliga kroppsspråk.

Hon är en väldigt instabil kisse. Hon morrar till och med åt oss människor. Hon fräser och hon bet mig i handen förut när jag klappade henne. Plötsligt gjorde hon ett utfall och högg mig. Hårt, men inte så det gick igenom.

Hon jagar Mowgli och kastar sig efter honom så han får panik och rusar iväg. Han är jätterädd så fort Naala kommer i närheten. Så ska det inte va. Han är utstött nog som det är redan innan hennes ankomst. Vi vill ju att han, som söker så mycket kärlek från andra djur, ska få en kompis. Inte ytterligare en plågoande att frukta när han vill leka eller gosa.

Jag gråter så ögonen ser ut som stoppljus i mitt svullna ansikte. Jag älskar ju den lilla sötnosen. Tusen tankar flyr genom huvudet. Hur ska vi göra? Kommer vårt hem bli ett tryggt hem? Blir flytten till oss ytterligare en tung sten i hennes lilla ryggsäck som ökar på hennes osäkerhet?

Lilla Naala ligger vid våra fötter, hon mjauar innan hon hoppar upp i sängen och somnar så långt ut på sängkanten så man nästan tror att hon ska ramla ur så fort vi rör oss. Hon har till och med redan lärt sig var hennes matplats är. Nedanför den öppna spisen. Dit går hon och sätter sig med lite mjauande när hon är hungrig. Hon pratar hela tiden. Så söt.

Vår lilla nya familjemedlem

2012

30 Aug
3
         


Esmeralda flyttade in hos oss i lördags. Världens minsta katt. Så söt, så rädd och så morrig. Hon morrar åt allt och fräser som värsta huggormen. Men, sååå fin och alldeles underbar.


Dock tyckte vi ganska snabbt att Esmeralda blev ett jobbigt namn. Jättefint, men det ligger inte bra på tungan när man ropar på henne. Det är för långt med för många stavelser. Så nu har vi bytt ut hennes namn till NAALA istället. Och hon ser verkligen ut som en Naala.


Naala är väldigt rädd, samtidigt som hon gärna vill ha koll och vill vara med. Hon gömmer sig under allt hon hittar, badkar, soffor, sängar och byråar. Hon har fått vara ifred första dagen, och bara acklimatisera sig. Insupa alla dofter och vila lite.

Vi delade lägenheten i två halvor, så Naala och Mowgli fick vara i samma halva, Tindra och Zpiky fick vara i den andra halvan. Vi tänkte att det nog räcker med en katt till och börja med. Dag två så öppnade vi upp hela lägenheten så Naala kunde utforska resten av sitt nya hem.


En riktig liten argbigga är det vi har fått hem. Hon fortsätter att morra och fräsa så fort någon av de andra katterna kommer i närheten. Ett jäkla morrande är det. Så fort något inte faller henne i smaken, så morrar hon, även åt oss människor. Men, hon är samtidigt snäll och vill vara med.

Det är jätteskillnad på hennes morrande ljud när hon ”bara” inte får som hon vill, och när hon är arg på riktigt. Arg på riktigt är hon tack och lov inte mot oss människor. Hon är inte det minsta farlig, jag tror att hon bara låter väldigt mycket. Piper, mjaoar och mullrar.

Jag undrar verkligen vad hon har varit med om, den lilla stackarn. Hon är en hittekatt, som hade tre bebisar med sig. Vem är så elak och kastar ut sin katt! Hon känns otroligt osäker och hennes rörelsemönster visar på att hon inte kan ha varit särskilt trygg i sin uppväxt. Hon ryggar undan och tittar osäkert på både oss och katterna.


Hon är kastrerad precis innan hon flyttade hem till oss. Veterinären gissade på att hon kan vara född 2010, vilket innebär att hon skulle vara ca två år nu. Hon är en pytteliten katt, långhårig men med lite ojämn päls. Det ser ut som om någon har klippt i pälsen bak i nacken mot ryggen. Skumt. Hon är verkligen supersöt.

Hoppas bara att det blir bra med våra andra katter, och att de blir vänner. Det funkar tyvärr inte att behålla henne om det inte blir bra. Vi ska ge henne någon månad, och vi får lämna tillbaka henne om det inte funkar. Kruxet är ju bara att jag fäst mig sååå mycket vid henne på så kort tid. Hon är verkligen en speciell katt, vår lilla Naala.

Så här gick det för katten Svanslös

2012

11 Aug
2
         


Ni som har följt mig ett tag kanske minns att vi tog hand om en uteliggarkatt i Skövde i februari, och körde den till ett katthem. Läs om vår auktion katträddning här.

Idag ringde jag till Skövde katthem för att kolla hur det har gått för sötnosen. De hade goda nyheter!

Efter ett tag hörde en människa av sig till dem och frågade om de hade hört nåt om en svanslös katt. Katthemmet hade haft foto ute på Svanslös, så det kan hända att rätt person hade sett det. Den här människan fick visa foton på sin katt, och det var samma katt!

Ägaren till Svanslös var en gammal man, och han hade varit i Indien i en månad. Kattvakt hade ordnats, som hade varit där och ropat på Svanslös som hade försvunnit. Troligen hade Svanslös blivit sur för att husse var borta, och protesterade genom att rymma.

Mannen blev jätteglad över att Svanslös hade hittats och tagits hand om. Han hade gett massor av pengar till katthemmet och Svanslös fick flytta hem igen. Underbart att höra att det gick så bra, och att han även skänkte en slant till dem. En riktig solskenshistoria!

Jag fick även veta att Svanslös hade förlorat sin svans efter en infektion. Det är alltså inte en Manx-katt eller annan svanslöst född raskatt som jag gissade att det kunde vara.

Är det någon ”välgörenhet” jag skulle stödja i första hand, så skulle det faktiskt vara katthem. De gör en jätteinsats. Tyvärr har ju inte katter så högt värde eller standard i samhället, vilket gör mig riktigt förbannad.

 

Operation katträddning

2012

27 Feb
         

Hela söndagen så hördes en katt skrika utanför Evas hus. Hon bor på fjärde våningen, men skriken hördes väldigt väl. Katten jamade och den lät så förtvivlad så vissa skrik/jam lät som som en skällande hund. Hjärtskärande, som ett plågat barn.

20120228-182446.jpg
Jag blir så illa berörd när något är fel med ett djur. Det här kändes verkligen inte rätt. Vi gick ner och tittade till katten, kände på den och gav den vatten och lite skinka. Katten åt lite försiktigt, gick mest avvaktande runt och tittade på oss. Men, den kändes väldigt snäll plus att det märktes att den egentligen var tillgiven.

Svansen var borta så jag döpte katten till… Svanslös. Han hade ett väldigt säreget utseende, och påminde väldigt mycket om den svanslösa Manx-katten. Manx-katterna har svagt utvecklad svans, dock i olika hög grad. Pälsen kan vara antingen kort eller lång, och finns i många färger. Huvudet är stort och runt. Ögonen motsvarar pälsens färg. Öronen har avrundade spetsar, kroppen är kraftig och ryggen kort. De har längre bakben än framben och ser lite harliknande ut. Precis som fina Svanslös!

20120228-182615.jpg
Det märktes väldigt tydligt att det var en uteliggarkatt. Den var smutsig och fet i pälsen, hade smutsiga öron, dock ej skabb. Pälsen var kort men väldigt tjock och på bakre delen av ryggen hade den jättehårda och rätt många tovor. Svansen kan ha blivit kapad, det vet vi ju inte, men stumpen var hur som helst ”hel”.

Ingen kan väl behandla sin katt så här illa, så jag misstänker att katten är på rymmen, eller att *ve och fasa* någon har övergivit kattstackarn.

Jag kände över ryggen på honom, och han var otroligt mager plus att revbenen stack ut. Han var väldigt grov över ”axlarna”, men om man lägger fingret mellan ”axlarna” och drar bakåt på ryggraden så känner man lätt om det är ett magert djur. Men, han kändes inte utsvulten eftersom han inte kastade sig över skinkan, så han måste ha fått tag på mat någonstans.

20120228-182747.jpg
Jag tyckte så synd om honom. Stackars kissen. Om vi inte redan hade haft tre katter, varav en sjuk, där hemma, så hade jag tagit med honom hem. Han behövde kärlek, mat, omsorg, en veterinärs omdöme och kastrering.

På ena sidan av halsen hade han en svullnad under huden. Det kändes tjockt och inflammerat. Det kan ha varit en fästing som orsakat honom det. Jag trodde inte det fanns fästningar den här tiden på året, men det satt fast ett sprattlande äckel i ryggen på Svanslös.

20120228-182900.jpg
Vi kollade upp var man kunde vända sig och försökte ringa ett par ställen. Klockan var runt elva och troligen är det ingen som har telefonjour den tiden, tyvärr. Jag knackade på hos grannen till Eva, längst ner. Hon hade katt så jag frågade om det kanske var hennes katt.

Svanslös väckte mig med sitt skrikande vid ett par tillfällen under natten och även på morgonen. Det är ju svinkallt ute oxå. Jag ville bara hålla om stackarn och ge honom värme.

Svanslös var så utmattad så när han jamade under fm, så var han hes. Han var nog trött efter att ha stått och ylat i ett dygn, så han vilade lite i knät när han kändes sig lite tryggare innan vi åkte till Katthemmet med honom. Sötnos… Åh, vad jag önskar att jag kunde ta med honom hem.

20120228-183131.jpg
20120228-183123.jpg

Vi fick låna Marias kattbur när vi körde Svanslös till Skövde katthem. Vi hade pratat med en tjej där som sa att vi skulle komma med honom. Hon skulle observera honom i ett par dagar, och sedan ta med honom på en veterinärrunda med undersökning och kastrering. Sen skulle hon sätta ut en annons, så får vi se om någon hör av sig.

Jag har fått ett mail av en tjej som skrev att hon fick telefonsamtal i höstas när hon hittat en katt. Samtalet var från en kvinna som för ca tre år sedan blivit av med sin gråtigrerade svanslösa katt i Tidaholm. Kvinnan ringde på alla hittade katter i hopp om att hennes svanslöse älskling skulle dyka upp.

Tyvärr hade såklart inte tjejen kvar kvinnans telnr, men skulle sätta upp en annons i samma affär som i höstas. Kanske kvinnan med den förlorade katten hör av sig, och TÄNK OM det är samma katt! Det vore ju helt underbart, men tre år är lång tid, speciellt om man är en uteliggarkatt. Men, hur som helst är Svanslös nu i goda händer.