Äckligt när mammor ammar sina stora barn

2012

13 Maj
         

Det är många delade åsikter om hur länge man som mamma ska/bör amma sina barn. Personligen tycker jag det ser äckligt ut när ett barn som springer runt och är över en viss ålder, ska suga på sin mammas bröst. Det känns inte helt ok. Det snackas om att det är ”bra att amma sina barn länge”, och att det ger en speciell närhet osv. Men, jag ser iallafall inte någon som helst anledning till att ett så här stort barn behöver bröstmjölk.

OM man nu av någon anledning ändå vill att ens barn ska få i sig bröstmjölken när barnet är stort nog att själv knalla runt och dessutom kan äta mat, dricka ur flaska eller glas, så varför inte pumpa ur mjölken. Jag skulle aldrig vilja ha mina barn hängandes i brösten när de själva kan gå och bara ta för sig. Jag må vara fördomsfull, men det ser helt sjukt ut.

Jag ammade min son fullt ut tills han var 5 månader, och delvis tills han var 7 månader. Jag hade mjölk så jag hade kunnat ge ytterligare ett eller två barn fulla mjölkmåltider. Min dotter ammade jag tills hon var dryga 2 månader, sen hade mjölken sinat, så den räckte inte. Istället för att hålla på och truga med bröstet och försöka amma ett missnöjt barn, så började jag med ersättning. Vi slapp gnäll, slapp att hon blev ledsen, jag slapp tycka att det var frustrerande, och det blev en mysig stund med flaskan istället.

Båda mina barn är friska och har nästan aldrig varit sjuka, och närheten till mig har de ändå, utan att ha sugit på mina bröst i flera år.

Det är inte ok att folk får välja teamkamrat

2012

11 Jan
9
         

Jag kollar på ”Biggest looser” på TV 4, och de har precis valt ut teamkamrater. Folk står och väljer vem de vill vara med. Det är helt sjukt att det fortfarande förekommer. Jag blir så illa till mods, så ledsen, så jävla ARG. Det är fan inte OK! Jag vill bara kräkas!

Den som inte blir vald då? Den som blir kvar till sist? Det är inte så jävla skoj att stå kvar när alla andra har blivit valda. Det har vad jag kan minnas, aldrig hänt mig, men jag kan tänka mig hur man mår när man står där och skäms för att ingen vill välja en.

Har ni varit med om detta själva, eller sett någon annan drabbas? Vad tycker du om detta sättet att bygga lag/team?

Om min son/dotter vill klä sig i rosaskimrande klänning så får de det.

2011

9 Dec
         

Det här inlägget blir ett hopkok av virriga tankar och känslor som dyker upp när jag läser allt detta hysteriska kring genusfrågan.

Jag citerar Lady Dahmer:

”Nej, man är inte en dålig mamma för att man gör saker som är mindre bra ibland eller för att man saknar kunskap om exempelvis genus.”

”Om man däremot vet att det man gör och väljer har väldigt negativa konsekvenser för barnets välmående och utveckling och ändå gör samma val, ja då kan man börja fundera på föräldrarollen.”

”Genus handlar även om att sluta köna barnen.”

Dessa citat hänvisar till att man inte ska klä barnen stereotypt. Att man inte ska klä sina flickor i rosa, och att man abssolut inte ska säga att barnen är fina.

Ibland tycker jag ärligt talat att det går lite för långt med det här genussnacket. Jag tycker att det är idiotiskt att klädaffärer och även leksaksaffärer delar upp kläder/leksaker utefter vad det är för kön på dem som ”borde” ha varan. Det är förlegat. Jag tycker att tjejer kan ha ”killiga” kläder, och vice versa. Jag tycker att killar kan leka med leksaksspisar och strykjärn likväl som tjejer. Det är galet att att bara tjejer får dansa runt i prinsessklänningar med målade naglar, och det är helt absurt att det bara är killar som får leka med actiongubbar och får smutsa ner sig när de är ute.

Men, jag tycker att det är så jävla uppschasat åt andra hållet istället. Att tjejer inte FÅR klä sig i rosaskimrande klänningar med glitter, paljetter och tiaror om de vill. Varför?

Jag har aldrig i mitt liv, varken som barn, tonåring, vuxen eller tjej-förälder varit någon förespråkare för rosa. Jag har aldrig tyckt om färgen, och i tonåren minns jag att jag tänkte att ”tjejer förväntas tycka om rosa, och då tänker jag då fan inte ha det”.

Jag köper gärna mina kläder på herravdelningen. Jag köpte senast min jacka på Gekås herravdelning av den enkla anledningen att jag tycker att den sitter bättre, och dessutom gillade jag modellen bättre än de som fanns på damavdelningen. Men, jag köper även kläder som är typiska damkläder, tex. fina tunikor och tröjor just för att de är så fiiiiina. Men, jag måste trivas i det jag har på mig. Ibland vill jag känna mig mer ”kvinnlig” med höga klackar och smink och ibland vill jag vara mer neutral i mitt utseende. Sminkar mig gör jag enbart när jag ska på någon speciell tillställning, om ens då.

Jag har i hela mitt liv medvetet valt bort rosa just för att det är en ”tjejig” färg, och jag har aldrig identifierat mig med att vara en flickig tjej. Jag har alltid varit mer av en ”pojkflicka”, men ändå inte extremt. När min dotter var liten kan jag inte minnas att jag köpte ett enda rosa plagg till henne. Jag gjorde ett kontruktivt val, för att jag inte tycker om färgen rosa. Hon hade däremot en bonusmamma som älskade att klä henne i klänningar, rysch och pysch, spetsar och rosetter. Jag kräktes nästan vid blotta åsynen, kommenterade det vid flera tillfällen, men varför skulle min dotter inte kunna få vara så där äckligt flickig oxå, så länge inte HON tyckte att det kändes obekvämt.

Som vuxen, som förälder, så har man ett val. Jag kunde vägrat min dotter tjejiga leksaker när hon var liten, men varför? Hon ville ha det, skrev det på sina önskelistor och hade jätteroligt med sina Bratz-dockor och sin leksaksspis med tillhörande kastruller. Hon älskade att sminka sitt dockhuvud och fixa håret på det. Jag kunde sagt nej och bara köpt leksaksbilar till henne, eller varför inte actiongubbar. Hon läste om prinsessor i böcker, borde jag ha gett henne böcker som bara handlade om bilmek istället?

Min dotter ÄR en tjej, men nu ska man tydligen motarbeta det. När folk snackar genus så känns det som att tjejer inte FÅR vara tjejer, de ska vara så neutrala som möjligt, och de får absolut inte tycka att det är fint med klänningar, eller att de själva är fina. Det är så jävla hysteriskt med allt detta genus-snack. Jag ser inte att det ger negativa konsekvenser för barnets välmående och utveckling om våra flickor faktiskt FÅR lov att vara flickor. Flickor som kan ha både klänningar och brallor.

Tittar de mellan benen på sig själva, så ser de att de faktiskt är tjejer till KÖNET, och varför ska man då ”sluta köna barnen”? Är det helt plötsligt fult att vara född till ett specifikt kön? I vårt hem gör alla samma sysslor, sen är det oviktigt om människan är född man eller kvinna. Min son diskar, han tvättar sina kläder själv, han dammsuger, skurar golv och så vidare, jag skulle aldrig gå med på något annat, men jag behöver inte ”av-köna” honom för det.

Vi lever inte på 1800-talet lägre, då ”kvinnor skulle stå i köket” och ”männen skulle tjäna in brödfödan”, och det är underbart att det går framåt, att ett specifikt kön inte automatiskt är avsett till speciella sysslor eller roller. Det är förlegat, och än har vi tyvärr en bit kvar innan det synsättet är förintat. Jag är definitivt för jämställdhet, men jag skulle aldrig någonsin vilja kalla mig för ”feminist”. Det känns oxå lite hysteriskt i mina öron. För mig är det en självklarhet att alla ska vara jämställda, jag måste inte hoppa ner i ett fack för att tycka så. Jag vet inte varför egentligen, men just ordet ”feminist” klingar så illa i mina öron.

Det är galet att tjejkläder är sydda i så tajta och små storlekar, och att killkläder oftare är lektåliga och större i omfång. Där tycker jag att modeindustrin ska tänka om. Neutrala, lösa och lediga kläder till både tjejer och killar är önskvärt. Strintrosor och BH-ar till småtjejer är vansinne. Låt dem få vara barn, och slippa bli exploaterade som sexobjekt. De behöver inga BH-ar förrän de får bröst.

Min son är snart 20 år, min dotter är snart 17 år. Ingen av dem har tagit stryk av att få välja kläder eller färger på kläderna själva när de blev gamla nog att ha egna åsikter om detta. Min dotter klär sig ”aldrig” i klänningar, hon köper gärna kläder som är någon storlek för stor för att hon inte tycker om tajta kläder. Hon sminkar sig till vardags, men kan lika gärna gå ut med håret i en tofs och sminket från gårdagen eller inget alls. Om hon känner för det, så KAN hon även bära klänningar med höga klackar till, och hon är jättefin ÄVEN i det.

Min son sminkar sig med både foundation, kajal och mascara. (Dottern knackade precis på hos honom och frågade om hon fick låna hans foundation). Nagellack har han oxå. Han är den av mina två barn som mest har provat sig fram med olika stilar, och jag låter honom göra det. Så länge han mår bra och trivs med sig själv så är jag glad. Båda mina barn har gått i mina fotspår och skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker om hur man ”ska vara”, hur man ”ska se ut” och vad man förväntas göra för att andra ska bli nöjda. Jag har aldrig brytt mig om hur det ”ska vara”, känns det inte rätt för mig, så nej tack.

Jag talar dagligen om för båda mina barn hur mycket jag älskar dem och vilka underbara individer de är. Kärlek och trygghet är det viktigaste av allt. Sen om min dotter och/eller son väljer klänning, smink, eller annat ”könsstereotypt”, det skiter jag faktiskt högaktningsfullt i. Och jag är inte en dålig förälder för det. Jag älskar dem precis som de är, och kommer alltid att göra, vilka val de än väljer i sina liv.

ADHD ärftligt, men vettefan?

2011

12 Nov
5
         

Jag har blivit erbjuden att göra en screening för ADHD.

Jag har alltid känt mig ”annorlunda”, alltid gått min egen väg, alltid varit otroligt spontan samtidigt som jag gärna vill veta om det är något som ska hända, lite innan. Jag vill ha var sak på sin plats, mår bäst när det är ordning, men jag är långt ifrån pedant. Det kan var stökigt som fan hemma, men det resulterar oxå i att jag lättare blir på dåligt humör. När det är städat och fint, så infinner sig ett ro i hela min kropp och själ. Underbar känsla.

Jag kategoriserar allt som går att ha i listor. Jag blir stressad av för mycket ljud som ”blippar” och ”piper”. Fläktar stör mig enormt; köksfläkten och bilfläkten är riktiga mardrömsljud. Det är sååå skönt när man kan stänga av dem igen. Jag har svårt att koncentrera mig på att tex läsa texter. Jag får läsa om igen, och det känns som att det ändå inte går in. En bok är en annan sak. Den måste jag inte komma ihåg. Jag har alltid varit usel på hålla föredrag eller göra ett framförande av ett skolarbete, samtidigt som jag älskar att stå på en scen och prata inför människor. Men, det är precis som att allt jag ska säga bara försvinner, som om jag lixom ”glömmer bort det”. Skallen blir… tom.

När jag var liten gjorde jag allt jag inte fick. Jag var tvungen att testa allt. Jag brydde mig inte om vad folk tyckte och tänkte, eller vad som kunde hända. Jag var ett väldigt olydigt barn, och testade ständigt alla gränser.

Men, detta behöver absolut inte betyda att jag har ADHD. Det kan bero på min uppväxtsituation överlag. Känner man sig inte älskad eller får stryk var och varannan dag, så blir man nog på ett speciellt sätt skulle jag tro. Och det kan nog ligga till stor grund för hur jag har blivit som människa.

Hur som helst… Jag har varit hos en psykolog, för ett par veckor sedan. Han ville att jag skulle berätta om hur jag upplever olika saker. Det är jättesvårt att rabbla upp saker som för mig är naturliga, och som kanske kan visa på en ev. ADHD. Jag berättade och pratade och bollade och vi kom fram till följande…

Psykologen sa till mig att man kan se drag av ADHD, men inte så mycket. Han sa att det är svårt att säga om det är ADHD, eller om det är annat som spelar in. Jag är alltså inget klockrent fall. Och det är väl ungefär det jag har anat. Han sa att han kan skicka mig vidare för en större utredning, och göra en sk. screening. Jag tror att det till slut blev så att han skickade en remiss. Men, jag tänker att, enda anledningen till att jag vill veta, är för att min son har ADHD, och för att det sägs att det är ärftligt, och för att jag… vill VETA. Inte av någon annan anledning.

Jag sa till psykologen att jag är inte ute efter att få en diagnos för att få medicinering eller något annat, utan jag är bara nyfiken. Jag sa även till honom att eftersom det är ren nyfikenhet, så borde jag nog lämna den platsen på en screening till någon som verkligen ”behöver” den. Då sa psykologen att det finns ingen som ”behöver den” mer än någon annan, och att mitt fall oxå måste tas på allvar. Men… jag vet inte…

Jag får väl se hur jag känner när jag får en tid, om de dit han skickat remissen anser att jag behöver en tid. Kanske säger jag ja, kanske säger jag nej. Faktum är att när han beskriver min situation så bedömer de om jag ”borde få göra” en screening. Men… jag vet inte…

Jag skrev en dikt när jag skrev ner arbetet om min son och hans ADHD. Dikten är skriven utifrån hans egna tankar och känslor angående att han var familjehemsplacerad, och det gjorde ONT att skriva den. Det gjorde ONT att få det svart på vitt. Läs gärna min text, och även dikten som finns på sidan.

Viktorias sida kan ni läsa en kanonbra text, och även titta på bilder till hennes text. Så bra!

Provrörsbefruktning

2011

9 Jul
1
         

En del människor kan få hur många barn som helst, men det är inte säkert att de är bra föräldrar för att de är fertila och har möjligheten att på ”naturlig väg” kunna bli gravida.

Det finns människor som av en eller annan anledning inte kan få barn, alls, eller genom ett heterosexuellt samlag. Men, de skulle bli världens underbaraste föräldrar.

Jag tycker att det är oviktigt HUR barnet blir till.

Egentligen borde alla som vill ha barn ansöka om att få adoptera ett av alla dessa föräldralösa barn som finns i vår värld, istället för att sätta nya till världen. Det hade varit en god gärning, att färre barn skulle vara föräldralösa. Men, tyvärr funkar det ju inte så.


20110709-015304.jpg

Det är klart att många tycker att det är viktigt att barnet har mammans, pappans eller bådas gener. Att barnet växt till sig i mammans livmoder. Men, håll med om att det hade varit underbart om vi inte var så jävla egoistiska!

Det är en rättighet för ett barn att ha möjligheten att få föräldrar som bryr sig om dem, älskar dem, visar dem respekt och behandlar dem som människor. Att ha en stöttande förälder som finns där och som dessutom fattar att det faktiskt inte är ett 18-årskontrakt att sätta ett barn till världen.

Mina barn kommer ALLTID att vara mina barn, och jag kommer alltid att sätta deras välmående i främsta rummet.

Beroende på vilket län i Sverige det gäller så är åldersbestämmelser olika när det handlar om provrörsbefruktning. I de norra regionerna är en kvinna för gammal för provrörsbefruktning när hon är 37 år. Det är flera år före de flesta andra landsting i vårt land.

Vad tycker du? När är man för gammal för att skaffa barn, naturligt eller med hjälp av provrörsbefruktning?
Är det en rättighet att skaffa barn?

Våga stå emot

2011

16 Maj
6
         

Häromdagen var vi på Alexanders skola på öppet hus. Eleverna visade upp vad de har gjort under terminen och så var det livemusik. Alexander går Spelutveckling på Ljud och bild-skolan, så vi fick se spel som han gjort, en tidning som elever gjort, en film, foton och massa mer.

Några elever hade satt ihop ett arbete om kärlek och sex, och där var min son med och poserade på en plansch med en annan kille. Det är så underbart att se att han är så openminded att inget bekommer honom. Många killar i hans ålder skulle inte ens ställa upp på en sån bild, av rädsla för att någon ska ”tro nåt”.

Båda mina underbara tonåringar har vänner av båda könen som är homosexuella och bisexuella. Det är så skönt att se hur mycket öppnare samhället faktiskt är i den generationen som är i tonåren nu. Eller oxå är det bara jag som haft turen att få så bra barn och de i sin tur, bra vänner. Både Alexander och Jennifer är vänliga, omtänksamma och gör inget bara för att ”alla andra” gör det. De går sin egen väg och har sina åsikter om olika saker.

Det är modigt idag att våga stå emot grupptrycket och faktisk säga ifrån och visa sina egna åsikter. Att tala om att man tycker att något är fel. De har troligen fått lite av det tankesättet av mig, för sån är jag.

Jag skulle aldrig göra något bara för att någon annan tycker det. Och om jag inte håller med i en diskussion så säger jag ifrån. Jag har alltid gått min egen väg och gjort det som känns bra för mig. Mig sätter man sig inte på. Men, man kan vara trevlig även om man har åsikter som skiljer sig från andras.

Man måste lära sig att respektera andras åsikter och faktiskt acceptera att alla är olika individer, med olika liv och erfarenheter bakom sig. Människor tycker och tänker olika helt beroende på uppväxt och vad man fått med sig för åsikter, fördomar etc i livet.

Det är vi som föräldrar som lär våra barn från grunden vad som är rätt och fel. Sen är det klart att samhället och omgivningen gör sitt till, och alla barn har inte förmågan att ”sitta still” eller agera som man förväntar sig. Men man kan göra sitt bästa.

Oj, vilken utläggning det blev… Men det är viktigt! Om ni orkade läsa ända hit så är jag jättenyfiken på vad NI tycker, och ERA reflektioner över det jag skrivit.

Mår bättre

2010

5 Mar
4
         

I natt har Jennifers bästis sovit här, Felicia. De skulle ju på konserten med Tokio Hotel ikväll på Scandinavium i Göteborg. Och de hade bestämt sig för att åka dit tidigt, vid sju, så de fick bra platser. De har biljetter till ståplats, och ville komma långt fram. Tokiga söta tjejer. Minns mina egna år när jag åkte på festivaler och konserter… *saknar* Fan, vad jag vill åka på Sweden Rock Festival igen… *snyft*

Måste bara få tala om, att till och med imorse när de själva hade bestämt sig för att åka tidigt i ottan, så lyckades de försova sig… Men, idag är det inte mitt bekymmer. 🙂 Nu är de där iaf, och har väl köat sen 9 eller nåt imorse. Jennifer har inte pratat om nåt annat sista veckorna, än den här konserten. Roligt för dem!

Idag har jag helt låtit bli youghurten och jodå, jag mår bättre! Underbart! Illamåendet är borta. Till frukost åt jag en knäckemacka med kokt ägg på. Anna åt risgrynsgröt. Det är nog alldeles för sött för mig tror jag, men jag smakade en liten liten sked. Det är ju sååååå galet gott. 🙄 Den youghurten jag ätit är dels Yoggi blåbär 0,5% fett sockerfri, och Yoggi äpple/kanel/vanilj men såg nu att den är ju förtusan på 2% fett och dessutom inte utan socker. *suck* Det är nog den sistnämna jag mått illa av, för första dagarna när jag åt blåbär så mådde jag bra.

Jag får prova blåbär igen… För den är ruskigt god. Dricker även ProViva blåbärsjuice och päron/kiwi-juice. Vet inte om det är för sött, men tror det funkar rätt bra. Jag tror det var youghurten och den stekta korven (utan skinnet) som spökade i min mage igår. Fettet & troligen sockret då… var kass i magen på kvällen…

Det tar verkligen tid att lära sig… Men, jag måste ju prova allt. Ägg var jag lite osäker på, men det är ju protein, så det borde ju vara bra? Vad äter ni andra som är opade? Ge mig jättegärna några frukostförslag, middagsförslag och mellanmål/lunch-förslag. Jag är jättetacksam för alla tips! Så tack för att ni skriver här och bryr er!!

Dödad under konsert

2009

29 Jun
4
         

Jag hade verkligen velat se Marilyn Manson i Göteborg i helgen som var. Trots kritikernas minuspoäng! Jag såg honom på Hultsfredsfestivalen för massa år sen, och den konserten glömmer jag aldrig. Och anledningen var inte musiken, utan att jag höll på att bli ihjälklämd i publiken!

Dagen innan var den en tjej som faktiskt dog i publiken, när Hole spelade. Det var hemskt! Fruktansvärt! Man ska inte behöva dö när man lyssnar på musik och står i ett publikhav. Helt galet!

Det var sånt tryck i publiken när Manson spelade, så folk ramlade. Jag ramlade och hamnade på knä, och kunde inte ta mig upp för folk stod tryckta mot mig. Det fanns inte en chans att resa sig upp. Jag kan förstå tjejens skräck som dog dan innan, att bli ihjältrampad, och att ingen hjälpte henne.

Med olyckan dagen innan brännande i skallen, så fick jag panik där jag låg på knä. Jag knöt mina händer, och slog allt jag orkade på killen framför mig. Jag slog honom i ryggen tills han vände sig om och faktiskt drog upp mig på fötter igen. *tack till honom* Men, jag var fortfarande helt panikslagen. Jag stod ganska långt fram i detta hav av hysteriska knuffande människor.

Jag skrek i folks öron att jag måste spy. Det fick folk att flytta lite på sig, så jag kunde knö mig framåt. Jag kände att jag bara måste bort därifrån! Det var totalt ohållbart! Jag tog mig ända längst fram med mina hot om att jag skulle kräkas, och väl därframme så såg vakterna paniken i mina ögon. De hjälpte mig. De drog min kropp i armarna upp över staketet som var i brösthöjd, så jag kunde komma ut därifrån. Det var nåt av det värsta jag varit med om.

Behöver jag säga att jag aldrig någonsin mer ger mig in ett publikhav på det sättet. No more! Det är fan livsfarligt. Människor blir egoistiska och ser ingenting i det läget. De tänker bara på sig själva, och ser bara det som rör sig på scenen längst fram. De märker inte ens om de trampar på en människa i sin framfart.

Jag har haft föreläsning för mina barn om detta. Och talat om hur farligt det kan vara. Jag är livrädd att de ska hamna i den situationen när de är på konserter. De älskar, lixom jag, att lyssna på musik och åka på festivaler. Men, jag vill gärna ha dem levande när de kommer hem igen.

Ikaros

2009

27 Jun
3
         

När jag var i tonåren så hittade jag en dikt i en bok, eller en sång är det väl egentligen. Den berörde mig, och banade sig rakt in i mitt hjärta omedelbart. Sedan dess har den följt mig, för den var så igenkännande, det kändes som om den var skriven om mig. Jag gjorde revolt. Jag var stark.

Lyssna och begrunda…

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

 


När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

Ikaros av och med Björn Afzelius.

Sätta gränser

2009

10 Maj
3
         

Det var rätt intressant att läsa det någon skrev efter mitt förrförra inlägg ”Bitter”. Jag citerar vissa delar ur kommentaren, vill du läsa hela så får du gå in på mitt förrförra inlägg.

”Sluta vara ett offer i ditt eget liv, det är dags att ta kontroll, sätta egna gränser och det gör du inte genom att lägga skuld på andra. Väx upp och var en bra förebild i stället. Börja här och nu! Skit i det gamla, det har redan hänt, vad som händer i morgon har du inte en aning om. Gör den här dagen bra! Sluta älta, agera istället!”

Ja, så kan man ju skriva om man vill… helt ok om man tycker så. Och det är väldigt lätt att tala om för någon annan vad de ska göra, och vad som är rätt eller fel. Faktum är att om den här personen som skrivit detta hade känt mig minsta lilla, så tror jag inte hen hade skrivit så. För det första så ÄR jag ett offer i mitt eget liv, eftersom jag har blivit illa behandlad som barn. Jag skrev ett par smulor från min barndom, långt ifrån allt. Och det är inte någonting jag själv har valt. Men, jag önskar att det är något som bara kunde suddas ut. Tyvärr sitter det mycket djupare än så.

Att skita i det gamla skulle jag gärna göra, ja om det nu gick att sudda ut. Men, mitt mående idag påverkas mycket av hur jag blev behandlad som barn, och i mina tonår. Mitt mående idag speglas av hela min uppväxt. Jag har skjutit undan det i alla år, och försökt att inte tänka på det. Men, faktum är att hur gärna jag än vill tro att det inte har någonting med mitt mående idag att göra, så har jag fel. Det är bara att inse, och tyvärr acceptera.

Hur jag är som person vet bara de som står mig nära, och det är svårt att tyda genom ord och meningar på en blogg. Man missar otroligt mycket. Självklart bildar man sig en uppfattning om personen, men man kanske ska tänka på att man inte vet allt, innan man drar en slutsats och skriver så som den här personen gjorde.

Sluta älta, agera istället har hen skrivit oxå. Ja, det är ju precis det jag gör! Jag agerar och gör det som känns rätt för mig. Jag går vidare och väljer själv vad jag vill göra med mitt liv. I det här fallet väljer jag bort min mamma, för att hon beter sig illa, och det är inte ok.

Jag har kontroll över mitt liv, och jag sätter tydliga gränser i mitt liv. Jag trodde det framgick väldigt tydligt i mitt inlägg igår kväll. Och att lägga skuld på någon annan, skulle jag ALDRIG göra, om det inte var så att det faktiskt finns en grund bakom det. Det är bara att inse fakta, att det ÄR så här. Som sagt, jag kan inte sudda ut halva mitt liv, och låtsas att jag mår bra, och att ingen har gjort mig illa.

Jag tror att jag är en bra förebild för mina barn, och jag ger dem all kärlek i världen. Jag tycker det är otroligt viktigt med kärlek. Vi talar om för varandra flera ggr om dan hur mycket vi älskar varann, och kramas ofta. Och vi pratar väldigt mycket om ALLT. Jag sätter tydliga gränser för dem, och förklarar anledingen till varför de får de gränser de får. Jag tycker det är oerhört viktigt att diskutera med sina barn, och att vara en bra förebild.

Växt upp har jag redan gjort, det är många år sen. Jag är snart 37 år, och jag får ofta höra att jag är en otroligt stark person. Det är många som känner mig, som frågar var jag får all min styrka ifrån, och hur jag orkar. Men, man BLIR stark av att få kämpa och av att vara tvungen. Det har inte funnits någon annan väg. Jag har bitit ihop, och förträngt mycket. Men nu har det kommit ikapp mig, och då känns det mest rätt att jobba med det så jag kan gå vidare igen. Som sagt, jag sätter mina egna gränser och agerar!

Jag väntar på att få en tid till en kvinna som är psykolog med kognitiv utbildning. Det har hjälpt mig en gång innan, och jag hoppas att det hjälper mig den här ggn oxå. För jag tror inte på att skjuta allt ifrån sig och låtsas som ingenting. Att bygga upp ett berg av ångest, känslor och vanmakt, istället för att som du skriver, agera!

Så du som har skrivit den kommentaren igår, bör nog tänka till lite… Kanske har du ändrat uppfattning när jag har gett dig en förklaring, eller kanske står du fast vid dina ord, och sticker huvudet i sanden. Det är ok att erkänna att man har fel. Det gör jag, och det är oxå en styrka.