Jag är med i Karlavagnen SR P4

2014

7 Aug
2
         

Jag fick frågan om jag ville vara med i Karlavagnen igår. Det skulle handla om rädslor och fobier, och de ville fråga om min spyfobi. Eftersom jag tycker att det är så viktigt att andra människor får veta att det finns, och att andra som är i liknande situation får känna att de inte är ensamma, så tackade jag såklart ja.
 
 De ringde mig under programmet, och trots att jag tyckte det kändes som om jag var helt virrig i mina svar, så blev det faktiskt bra! Jag är nöjd!
 


Om du klickar på bilden här, så kommer du till det programmet jag medverkade i; Rädslor. Hela programmet är jätteintressant. Jag är med och pratar ca 50 minuter in i programmet, till ca 59,00 minuter.

Besök på reumatologen i Uddevalla

2014

17 Feb
2
         

Jag har bokat om tiden jag fått till Reumatologen i Uddevalla tre ggr. Det har kommit olika saker emellan hela tiden, jobb, Lanzarote-resan och förra veckan låg jag helt däckad med feber, hosta och skit. Idag har jag äntligen varit där!


Snygg är man inte, när man tar dessa prover.

 
 Jag fick inte dricka eller äta något några timmar innan proverna för då skulle de inte bli trovärdiga.
 
 Först tog de några rör blod. Sen skulle jag sitta med öppen mun över en tratt nedstucken i ett provrör i femton minuter. Ett sk icke stimulerat prov. Jag fick inte svälja utan saliven/dreglet skulle rinna ner i tratten. Men jag är så torr i munnen så det rann inget saliv.
 
 Sen skulle de ta ett stimulerat prov. Då fick jag en bit paraffin att tugga på i fem min, och skulle spotta ut saliven i tratten. Det blev inte mycket, men lite mer än innan.
 
 Det sista provet var att mäta fukt i ögonen i fem min. Då satte hon in små pappersremsor i ögonen. Det är obehagligt. Jag har gjort det en gång innan, så jag visste hur oskönt det var. När jag var klar fick jag äntligen dricka, och så fick jag ett datum, i mitten på mars då läkaren skulle höra av sig med provsvaren.

Lanzarote: U-båtsresa, såg en kändis och nya tatueringar

2014

11 Feb
1
         

Dag 7: Torsdag 30 januari 2014
 
 Denna dag var vi lite morgontrötta, och dessvärre straffade det mig resten av dagen och kvällen. Vi hann inte äta någon frukost innan vi var tvungna att bege oss till vår hyrbil. Vi skulle vara i Puerto Calero på morgonen för att göra en undervattensresa. I bilen åt jag en Twix jag hade i väskan och drack lite vatten som jag hann få med mig.
 
 När vi kom till Puerto Calero var den första människan vi såg ett väldigt välkänt ansikte. Vi har precis sett klart de 6 utkomna säsongerna av bästa serien Sons Of Anarchy, och denna man var med där ett tag. Han är ”egentligen” musiker, Henry Rollins heter han och spelar AJ Weston i Sons. Hade vi inte suttit i bilen och svischat förbi honom, så hade jag bannemig frågat om jag fick fota honom.


^ Vilken hunk Henry Rollins var i långt hår då!

 
 Nåväl, det vi skulle gör i Puerto Calero, var att åka U-Båt. Vi hade bokat resan med hjälp av vår biluthyrare, så vi hade haft turen att bli satta i en grupp med andra skandinaver. Perfekt, guiderna talade omväxlande svenska och finska.
 
 Jag var jättenervös inför U-båtresan. Jag var lite orolig om man kände av dykningen och uppstigningen på något obehagligt sätt. Guiden talade dessutom om på informationsmötet innan, att det INTE fanns toaletter ombord. Och DÄR satte min panikångest och kräkfobi fart på allvar. En toalett är det FÖRSTA jag lokaliserar när jag kommer till ett nytt ställe, den är min livlina om jag börjar må dåligt. Men jag stålsatte mig!


^ U-båtsresan var tyvärr inte på långa vägar så ”exotisk” som vi trott/hoppats på.

 
 Väl ombord i U-båten så satt man två och två med benen riktade åt sidorna. Man hade ett stort runt fönster att titta ut genom, samt en liten skärm med information på. Djup mm. Jag fixade tack och lov resan jättebra. Anna däremot, har klaustrofobi och fick blunda och tänka på annat en stund.
 
 Under de 45 minuter vi satt i U-båten kom vi ner till 32 meters djup innan den sakta vände uppåt igen. Nere på botten var det mest grus… stenar… några få småfiskar… grus och stenar. Vi åkte även förbi tre båtar som låg på botten, varav de själva hade sänkt ner det ena. Man såg inte speciellt mycket, och hela resan kändes rätt B faktiskt.
 
 Mycket på den här ön, Lanzarote, har varit lite B. Det känns som om de har försökt att göra saker häftiga för att tjäna pengar på turisterna, men att de bara nått halvvägs. U-båtsresan var mycket pengar för väldigt väldigt lite. Hade vi vetat hur tråkigt det var så hade vi lagt de pengarna på något roligare.
 
 Men ok, vi har iallafall åkt U-båt! Hur många har det!
 
 Det var usel luft nere i U-båten, och man fick inte varken äta eller dricka där. Jag som slarvat med frukosten i samband med den dåliga luften fick jordens migrän resten av dan. Hemskt onödigt! På kvällen skulle jag ju dessutom tatuera mig!
 
 När vi gick förbi en skobutik på väg till bilen i Puerto Calero, så låg det en katt på disken i en liten bädd. Jag var ju bara tvungen att få en liten kattdos, så jag frågade om jag fick klappa den. Sååå söt!


^ Vegetarisk supergod pizza från en restaurang i Puerto Carmens köpcentrumhus

 
 Vi åkte tillbaka till ”vår stad”, Puerto Carmen, och ställde bilen i ett P-hus under köpcentret. På tredje våningen hittade vi en pizzeria, och de hade en helt underbar vegetarisk pizza! Vi delade på en familjepizza och det var den godaste pizzan jag ätit på länge.
 
 Efter maten trotsade jag min huvudvärk och vi tog en sväng i lite klädaffärer. Vi hittade lite tröjor till Anna och Jennifer. Sen ramlade vi in i en liten botique, där de sålde allt som hade med naglar att göra. Eftersom jag har två barn som älskar nagellack, så var det en perfekt affär.


^ Huvudvärken från helvetet.

 
 Innan vi åkte från affärshuset, köpte Anna en pizza till åt mig som jag kunde äta i bilen. Jag hoppades att min huvudvärk/ migrän skulle bli bättre med lite mer mat, piller och vatten.
 
 På kvällen åkte vi till Playa Blanca, till Tattoo Inn. Jag halvslumrade på soffan när Anna tatuerade sin dödskalle på överarmen. Jag fick någon tuggbar värktablett som jag hoppades skulle hjälpa bättre än mina alvedon och naproxen.


^ En liten del av restaurangen vi besökte på kvällen. Snyggt!

 


^ Jag beställde en sån här, typ Lasange fast vegetarisk. Jättegod med ett segel i mitten av smält ost.

 
 Mellan Annas och min tatuering så tog Jacky och hans fru med oss till en supermysig restaurang. De var stammisar där. Ägaren var konstnär och hade gjort inredningen mm själv. Häftigt! Även här fanns det en katt. Den sov på ena stolen i restaurangen.
 


^ Min älskade råtta!

 
 Jacky är en grymt duktig tatuerare, snabb och noggrann! Han tatuerar dock på ett helt annat sätt än jag är van vid. Nerifrån och upp, och hela motivet på en gång. Jag är van vid att man först gör konturerna, och när de är klara fyller i. Jag är så nöjd med min råtta på benet. Jag är född i Råttans År och har länge velat ha en råtta på vaden.
 
 Ska du till Lanzarote och är sugen på att tatuera dig, så kan jag varmt rekommendera Tattoo Inn i Playa Blanka. Det är dessutom mycket billigare än i Sverige, ungefär halva priset. Jag hade gärna tatuerat hela min kropp där, men vi ska aldrig mer till Lanzarote. Nu har vi ju utforskat färdigt den ön.
 
 Vi var klara vid 00.15. Då tackade vi för oss, och begav oss tillbaka till Puerto Carmen i den kolsvarta natten. Vi åkte till vår biluthyrare, hittade en parkering precis bredvid, stoppade in nycklarna i hans kontor och tog en taxi till hotellet. Nu återstod bara att packa och sova. Morgondagen hade en hemresa att bjuda på.

Lanzarote: Vi blåser bort här

2014

25 Jan
2
         

Dag 1: Fredag 24 januari 2014

Fredag morgon 7.20 bar det av mot Lanzarote. Flygresan tog runt fyra timmar. Jag sov i princip hela resan eftersom jag knappt sovit på ett dygn. Tack och lov för Sifrol-tabletterna som hjälpte mig att få bort myrkrypet i benen. Jag höll på att bli helt galen innan jag vaknade till ordentlig och fattade att jag behövde ta en.

 

Nästan längst bak hade vi fått platser
Kolla in landskapet!
Äntligen framme!

 
 Bussresan från flygplatsen på Lanzarote till vårt hotell ”Aparthotel Puertocarmen” tog en kvart. Alla hus här är kritvita stenhus. Jäkligt snyggt! Det ser fräscht ut. När vi kom fram till hotellet så var vårt rum inte klart för incheckning så vi gick och käkade.
 

Vårt hotell

 
 På bussen var det några som pratade om vädret här på Lanzarote. Det blåser så palmbladen står rakt ut, åt ett håll. De sa att det hade varit så ett tag. Det känns inte för roligt, vi har grus i ögonen hela tiden, och jag fasar för att hela semestern kommer blåsa bort.

 

Spansk omelett

 
 Vi åt varsin Spaghetti Carbonara, helt ok men tyvärr rätt smaklös. Medan vi väntade fick vi nån spansk omelett, och den var helt sjukt god! Jag är glad att jag vågade smaka på den trots att jag var skeptisk när jag såg den. Jag måste googla fram ett bra recept och göra när vi kommer hem.
 

 

Spaghetti Carbonara

 
 Det här är en prövning för mig utan dess like. Jag har Emetofobi (spyfobi) och är verkligen livrädd för att jag ska bli magsjuk. Jag skulle kunna leva på svenskt knäckebröd hela veckan utan problem, bara jag vet att jag inte blir matförgiftad. Jag VILL prova all möjlig spännande mat, jag älskar ju att smaka på nytt. Men rädslan sköljer över mig hela tiden så det är tyvärr svårt att njuta av maten fullt ut. Jag hatar att det är så.
 

 

Allra längst bort ligger receptionen och poolen. Till vänster kan ni se hur våra små hus ser ut.
 

Vy från vår balkong med panoramafoto

 
 När vi hade fått vårt rum, längst bort från receptionen, med en tennisplan precis nedanför och något längre bort ett vackert landskap av pool, palmer mm, så var vi dödströtta. Bristen på sömn gjorde sig verkligen påmind. Klockan var runt tre på eftermiddagen när vi kröp ner i sängen för att sova lite. Vi struntade i att ställa kl. Vi har ju SEMESTER!
 
 Vid elva-tolv på natten vaknade vi, hur pigga som helst. Anna gick och kollade om affären var öppen för att köpa lite bröd, men det var stängt. Vi låg och småpratade ett par timmar tills vi somnade igen.

Svar på min CT-röntgen

2012

19 Okt
7
         


Nu har jag haft ständigt ont i rygghelvetet i två månader. 19 augusti fick jag ett ryggskott efter att ha krånglat med en kattlåda när jag var kattvakt. Lådan hade tak och var instoppad under en byrå i en minimal skrubb.

Jag fick knappt ut lådan, eftersom det var så trångt och smalt, jag fick dra ut lådan i sidled, och försöka få in locket under byrån för att kunna göra rent själva lådan. Det var gå in och backa ut som gällde i den där jävla skrubben. Snacka om att krångla till det för sig. Där pajade min rygg totalt.

Ryggen är fortfarande skit. Det gör ont vid minsta lilla felböjning och om jag ens försöker mig på att stå upp en längre stund. Att diska, laga mat, eller överhuvudtaget hålla någonting framför kroppen med händerna, gör att ryggen vill gå av.


Jag har enligt röntgen några kilformade bröstkotor i nedre delen av bröstryggen, och även lite pålagringar ventralt på kotkroppskanterna. Vilket på svenska betyder ungefär att jag har broskbildning på ställen där det inte ska vara, på framsidan av kotorna.

Läkaren konstaterade att jag ju är 40 år, och sa att det troligen har med åldern att göra. Hrmpf… Jojo, det är väl nu när man är ”medelålders” som alla krämpor börjar komma. Sjukgymnastik är det som gäller, när sjutton jag nu ska ha tid med det oxå i mitt redan fullspäckade liv. Jag vill inte! Ja, jag VET, jag måste, men tyvärr är jag så noll inställd på det.

Jag känner mig helt deprimerad, är kroniskt trött och mitt järnvärde (ligger på 3, ska va på minst 9) och blodvärde (ligger på 107, borde va på minst 120) är kass igen. Jag fryser hela tiden och kan inte sova på nätterna. Ögonen gör ständigt ont plus att det känns som om hela min jävla kropp är minst 100 år och helt rutten.


Imorse tittade jag på Malou, efter tio. Där pratades det om just den medicinen jag fått utskriven mot min ryggvärk. Tramadol, Trabulan. Den är narkotikaklassad och otroligt beroendeframkallande. Det pratades om hur man mår när man slutar med den, och hur det är som en antändning på heroin. Jo ja tackar ja. Nog för att min läkare sa att jag skulle passa mig, för att den är rena rävgiftet…

Jag har inte tagit några Tramadol på flera dagar, jag gör ett hopp med dem då och då. Jag varierar dem med Alvedon och Naproxen. Men, nu förstår jag lite bättre vad som kan vara en anledning till att jag mår som jag gör. Jag vill verkligen inte bli beroende av dem, så jag kommer bara ta dem om det verkligen är akut och olidligt. Det är väl troligen dem kroppen skriker efter just nu. Men, tji fick den!

Jag har ätit medicin mot panikångest i så många år. Cymbalta. Den tänker jag fan äta resten av livet om det behövs för att jag ska hålla näsan över ytan. Den är min livboj. Jag har även ätit lugnande medicin, Xanor, i snabbverkande syfte under flera år.

Jag trappade ner dem och slutade med dem för över 10 år sen. Jag mådde SKIT. Där vill jag inte hamna fler ggr. Jag låg vaken på nätterna och skrek av smärta i hela kroppen. Det var ett HELVETE, så nej tack till fler knarkpiller. Inte så länge det funkar med alternativ.

Feliway och morrig kisse

2012

4 Sep
2
         

Just nu ligger jag på soffan och vilar, det är jobbigare än man kan tro att ha ständig icke-avtagande värk i rygg, sida och under bröstet. Ibland får jag svettattacker för att det gör så satans ont, och ibland vill jag bara skrika rakt ut och slå näven i väggen av smärta.

Jag skulle ha varit på rygg- och ledkliniken i dag, men vaknade med migrän imorse. Den har nu tack och lov avtagit, och jag har fått en ny till sjukgymnasten på fredag kl 16.00. Jag ser fram emot det besöket och det stör mig att jag inte kom iväg idag.

Vår vackra kisse Naala.

Kolla hennes ögon. Hon har svart kajal.


Nu har vi två katter som älskar gurka!!

Vi har inhandlat en ny refill till vår Feliway, så nu är den inpluggad i väggen vid kattställningen. Hoppas att den gör någon nytta. Naala morrar och fräser lite nu och då, så kanske kanske det kan bli bättre och kännas tryggare för henne med de andra pälsklingarna. Det är värt försök iallafall.

Vi försöker med allt, men vi får nog bara ge henne tid. Hon är nog mest rädd tror jag. Jag undrar verkligen vad hon varit med om i sitt lilla liv. Vi gosar på henne, klappar på henne och pratar med henne så fort vi är nära varann. Vi klappar henne ömsom de andra så de ska känna varandras lukter. Vi ger dem mat ur handen bredvid varann.

Vi får hoppas att det blir bra till slut. Hon är helt galet söt!

ADHD ärftligt, men vettefan?

2011

12 Nov
5
         

Jag har blivit erbjuden att göra en screening för ADHD.

Jag har alltid känt mig ”annorlunda”, alltid gått min egen väg, alltid varit otroligt spontan samtidigt som jag gärna vill veta om det är något som ska hända, lite innan. Jag vill ha var sak på sin plats, mår bäst när det är ordning, men jag är långt ifrån pedant. Det kan var stökigt som fan hemma, men det resulterar oxå i att jag lättare blir på dåligt humör. När det är städat och fint, så infinner sig ett ro i hela min kropp och själ. Underbar känsla.

Jag kategoriserar allt som går att ha i listor. Jag blir stressad av för mycket ljud som ”blippar” och ”piper”. Fläktar stör mig enormt; köksfläkten och bilfläkten är riktiga mardrömsljud. Det är sååå skönt när man kan stänga av dem igen. Jag har svårt att koncentrera mig på att tex läsa texter. Jag får läsa om igen, och det känns som att det ändå inte går in. En bok är en annan sak. Den måste jag inte komma ihåg. Jag har alltid varit usel på hålla föredrag eller göra ett framförande av ett skolarbete, samtidigt som jag älskar att stå på en scen och prata inför människor. Men, det är precis som att allt jag ska säga bara försvinner, som om jag lixom ”glömmer bort det”. Skallen blir… tom.

När jag var liten gjorde jag allt jag inte fick. Jag var tvungen att testa allt. Jag brydde mig inte om vad folk tyckte och tänkte, eller vad som kunde hända. Jag var ett väldigt olydigt barn, och testade ständigt alla gränser.

Men, detta behöver absolut inte betyda att jag har ADHD. Det kan bero på min uppväxtsituation överlag. Känner man sig inte älskad eller får stryk var och varannan dag, så blir man nog på ett speciellt sätt skulle jag tro. Och det kan nog ligga till stor grund för hur jag har blivit som människa.

Hur som helst… Jag har varit hos en psykolog, för ett par veckor sedan. Han ville att jag skulle berätta om hur jag upplever olika saker. Det är jättesvårt att rabbla upp saker som för mig är naturliga, och som kanske kan visa på en ev. ADHD. Jag berättade och pratade och bollade och vi kom fram till följande…

Psykologen sa till mig att man kan se drag av ADHD, men inte så mycket. Han sa att det är svårt att säga om det är ADHD, eller om det är annat som spelar in. Jag är alltså inget klockrent fall. Och det är väl ungefär det jag har anat. Han sa att han kan skicka mig vidare för en större utredning, och göra en sk. screening. Jag tror att det till slut blev så att han skickade en remiss. Men, jag tänker att, enda anledningen till att jag vill veta, är för att min son har ADHD, och för att det sägs att det är ärftligt, och för att jag… vill VETA. Inte av någon annan anledning.

Jag sa till psykologen att jag är inte ute efter att få en diagnos för att få medicinering eller något annat, utan jag är bara nyfiken. Jag sa även till honom att eftersom det är ren nyfikenhet, så borde jag nog lämna den platsen på en screening till någon som verkligen ”behöver” den. Då sa psykologen att det finns ingen som ”behöver den” mer än någon annan, och att mitt fall oxå måste tas på allvar. Men… jag vet inte…

Jag får väl se hur jag känner när jag får en tid, om de dit han skickat remissen anser att jag behöver en tid. Kanske säger jag ja, kanske säger jag nej. Faktum är att när han beskriver min situation så bedömer de om jag ”borde få göra” en screening. Men… jag vet inte…

Jag skrev en dikt när jag skrev ner arbetet om min son och hans ADHD. Dikten är skriven utifrån hans egna tankar och känslor angående att han var familjehemsplacerad, och det gjorde ONT att skriva den. Det gjorde ONT att få det svart på vitt. Läs gärna min text, och även dikten som finns på sidan.

Viktorias sida kan ni läsa en kanonbra text, och även titta på bilder till hennes text. Så bra!

Min medverkan i Outsiders, kanal 5

2011

25 Okt
         

Det hela började med att TV hittade min blogg, och kontaktade mig med anledning av att jag hade skrivit om Emetofobi/Spyfobi. De frågade om jag kunde tänka mig att medverka i ett TV-program som heter Outsiders, och det lät både roligt, intressant och spännande. Plus att det är viktigt att dolda fobier och hinder som tex Emetofobi kommer upp till ytan och att människor får veta att det finns samt hur det kan fungera.

Jag fick veta att programmet skulle sändas på femman den 25:e oktober, endast tre veckor efter vår första kontakt, så det var snabba ryck.
Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Söndag

Söndag samma vecka, ringde det på dörren, och där stod Masse och Erik. Masse är ljudtekniker och Erik inslagsproducent. De filmade mig under en intervju angående min Emetofobi. Jag fick berätta hur jag tror att det började, hur det känns, varför, hur osv. Om du vill läsa om min emetofobi, så kan du göra det här.

Min emetofobi plus panikångest i en salig blandning har bland annat gjort att jag aldrig vågat kliva ombord på ett flygplan. Jag har aldrig i hela mitt liv flugit. I den situationen har jag verkligen haft den malande tanken i skallen; -”Tänk om jag mår dåligt, tänk om jag mår illa”. Och därmed har det aldrig ens blivit tal om att flyga.

Självklart tyckte TV-folket att detta programmet var ett ypperligt tillfälle att flyga för första gången. Och, jag VILL ju… Så jag sa ja.

20111014-145923.jpg
^ Masse & Erik på Oleary´s

Efter intervjun åkte vi ner på stan. Vi var på Oleary’s och käkade lunch. Lite filmande blev det när jag åt. Sen var vi på Ica Matmor i affärshuset Oden i stan. Där filmades det när jag gick och handlade lite. Sen dissade jag en korvkiosk, jag äter ogärna korv ute på stan. Jag har fått magsjuka två ggr av just korv köpt i korvkiosk.

Väl hemma igen så lagade jag och frugan mat. Masse och Erik filmade och intervjuade Anna och Alexander om hur de upplever min emetofobi.

Måndag

Jag fick samtal från hypnosterapeuten Daniel. Vi bestämde att han skulle ringa mig på tisdagen och ha ett 1,5 timmar långt förberedande samtal dels inför flygresan, och dels inför onsdagens hypnossession hos Daniel.

Tisdag

På em ringde Daniel. Vi pratade och han ville prata med mitt undermedvetna, för att få bort mina tankar om att ”Tänk om jag mår dåligt”. Jag visualiserade känslan och såg en boll framför mig. Den är de dåliga tankarna som inte längre behövs. Jag såg bollen framför mig, hur den rullade iväg och försvann i horisonten.

Faktum är att jag har redan kommit väldigt långt i mina egna tankar, så jag är redan klar med hur jag ska tänka osv. Jag har ätit medicin, Cymbalta i ett par år nu, och de har verkligen hjälp mig jättemycket. Jag mår bra och jag kan hantera alla sorters situationer. Jag vill göra så mycket i mitt liv, och jag är trött på alla jäkla begränsningar jag haft med min emetofobi och panikångest.

Jag älskar att leva och jag samlar på erfarenhet, vill uppleva ALLT!

Onsdag

Masse och Erik kom 07 på morgonen. Jag och Anna körde ett sista snack framför kameran inför flygresan Trollhättan-Stockholm. Sen bar det av i taxi till Malöga, Trollhättans lilla miniflygplats. Pirr i magen var bara förnamnet! Pirr och förväntan!

20111021-010453.jpg
^ Min första flygbiljett, EVER!

20111021-010402.jpg
^ Jag sitter på Malöga, Trollhättans lilla flygplats och inväntar flygturen.

20111021-010413.jpg
^ Anna på Malöga

20111021-010428.jpg
^ Masse & Erik på Malöga

20111021-010440.jpg
^ Masse & Erik på Malöga

20111021-010505.jpg
^ Det pyttelilla, supersöta flygplanet,
(propellerplanet) som vi åkte med till Stockholm.

20111021-010517.jpg
^ Masse filmar…

20111021-010529.jpg
^ Planet är GALET litet och gulligt!

Flyget gick till Bromma flygplats, och flygresan gick hur bra som helst. Det var ett pyttelitet flygplan, ena raden hade en stol i bredd, och på andra sidan den supersmala gången hade raden dubbla säten. Jag satt längst fram på ett ensamt säte, eftersom de filmade mig. Anna satt på andra sidan gången.

20111021-010542.jpg
^ Anna på flygplanet

20111021-010554.jpg
^ Jag på flygplanet.

Flygvärdinnan frågade om jag ville gå fram och titta i cockpiten. Klart jag ville! Vilken chans! Det erbjudandet lär jag väl aldrig någonsin mer få, så hon frågade piloterna om det var ok. Det var det, så jag gick dit. Jävlar vad knappar och spakar!!

20111021-010605.jpg
^ Vy från cockpiten!

20111021-010618.jpg
^ Ena piloten…

20111021-010631.jpg
^ Andra piloten…


Jag pratade lite med piloterna, och de berättade att när vi var uppe på rätt höjd så åkte vi i 520 km/h. Det märktes verkligen inte. Det kändes som om planet stod stilla där uppe i luften. Det var en häftig känsla att se ut över hela landskapet.

20111021-010643.jpg
^ Utsikt från planet… Häftigt ju!

20111021-010657.jpg
^ Golden Air

Det var inte ens lite läskigt att flyga. Bara roligt! Fatta vilket steg i mitt liv! Fatta vilken seger! Jag är så jätteglad att jag fick den här möjligheten. Nu vill jag flyga igen, och igen…

Vi käkade lite mat på flygplatsen i Bromma medan Erik ringde och fixade med lite tider och tågbiljetter så vi skulle komma hem sen igen. Efter maten tog vi en taxi till Solna. Där åkte vi en tunnelbana fram och tillbaka mellan ett par stationer. Tunnelbana = under jord och utan toaletter. Det har oxå varit lite ångestladdat.

När vi kom till Daniel, hypnoskillen, så presenterade han sig och sitt arbete. Det kallades inte hypnos direkt utan NLP.

Daniel Johansson är unik genom sin kunskap och erfarenhet inom NLP. Han är idag en av Sveriges mest kända och anlitade NLP- Coacher. Varje form av mentalt problem hos vanliga människor som finns går att lösa med NLP. Det handlar bara om att programmera om de tankebanor som ställer till det för Dig.

Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information. Genom NLP’n har vi människor möjlighet att ta kontroll över hur vi påverkar och påverkas av vår omgivning. Och detta är ovärderligt då våra tankar i förlängningen avgör hur vi känner oss, de avgör dessutom vilka beslut vi fattar och hur vi beter oss.

Plockat från Daniel Johanssons hemsida

Jag fick sitta i en sån där skön fåtölj med tillhörande fotpall. Daniel satt i en stol framför mig. Jag skulle blunda, och sen skulle han prata med mitt undermedvetna. Jag var skeptisk till sån här ”behandling” och även om det är intressant så måste jag nog säga att jag även efter vår session är minst lika skeptisk.

Det är klart att han gav mig andra sätt att tänka på och att jag var i viloläge = kroppsligt trött. Men, jag kan inte påstå att jag känner någon skillnad överhuvudtaget. MEN! Det kan ju bero på att jag faktiskt mår såpass bra nu, och att jag redan har jobbat med mig själv och mitt mående så många år.

Vi tog en sväng till tunnelbanan där jag skulle prova om hans session hade gjort någon nytta. Men, som sagt, jag mår såpass bra nu, och det kändes ingen skillnad från åkturen tidigare på dagen. Jag ville däremot visa hur det KAN vara, och hur det var för mig innan jag började må bättre.

20111021-010716.jpg
^ Micken ska sättas fast på Daniel
och fungera är det tänkt…

20111021-010729.jpg
^ Daniel Johansson

För ett par år sen hade jag lidit på riktigt av att åka tunnelbana. Jag hade haft ångest och varit livrädd för hur jag skulle må, om jag skulle må illa eller kräkas. Jag hade troligen inte ens ställt upp i TV-programmet om jag hade blivit tillfrågad när jag mådde som sämst. Men, som sagt. Det är otroligt viktigt att människor får se hur det kan vara och att det är ett hinder i livet. Ett stort jobbigt hinder som är skitjobbigt.

När vi satt på tunnelbanan gjordes sista intervjun och filmningen, och sen hoppade Erik, Masse och Daniel av för att åka tillbaka. Det blev ett jättesnabbt hejdå, lite kramar och sen var de ute. Det kändes nästan lite vemodigt när vi såg dem stå och filma oss genom fönstret på tunnelbanetåget och sen bara försvinna bort när vi åkte iväg.

20111021-010753.jpg
^ Min älskade fru, som oxå var med till Stockholm…

20111021-010805.jpg
^ Och så jag…

Jag och Anna åkte vidare till T-centralen för att ta tåget hem. Vi käkade på Mc Donalds innan tiden var inne. Jag var så galet trött, men kunde inte sova på tåget för att jag satt så obekvämt. Vi åkte buss i två timmar från Skövde, och inte heller på den gick det att sova.

Det var helt underbart att komma hem och få krypa ner i sängen tiiidigt och sova. Men, jag hade nog fan hellre åkt flyget hem oxå. En timmes resa istället för fem. En ny värld har öppnat sig för mig, den ovan molnen. Tack

20111021-010742.jpg
^ Anna igen <3

10 alltför vanliga fobier

2011

15 Okt
1
         

”Det är då inget att vara rädd för”, är säkert något som de flesta människor har hört. Om inte annat som barn, när våra föräldrar till exempel klagade över att vi inte ville ha ljuset släckt, att vi blev rädda för en spindel eller skrämda av grannens hund.

Faktum är emellertid att väldigt många människor är rädda för något. Här är en lista över några av de fobier som många lider av.

Araknofobi – rädsla för spindlar.

Det råder en del diskussion om vilken fobi som är den vanligaste, men araknofobi ligger i varje fall mycket nära toppen, om den inte rent av innehar förstaplatsen. Inemot 50 % av alla kvinnor och 10 % av alla män lider av araknofobi i större eller mindre grad.

Acrofobi – höjdskräck

En av de vanligaste fobierna – kanske rentav den vanligaste. Den finns i många former, alltifrån människor som bara inte gillar att stå nära räcket i ett utsiktstorn till dem som får svindel bara de står på en stol.

Emetofobi – rädsla för uppkastningar och för att själv kräkas

Detta är troligen en av de mest förbisedda av de vanliga fobierna. Det råder viss oenighet om hur vanlig denna fobi egentligen är, men vissa undersökningar tyder på att inemot en tredjedel av alla vuxna människor lider av den i större eller mindre grad.

Brontofobi – rädsla för åska

Detta är en av de fobier som de flesta människor växer från. Den är otroligt vanlig bland barn men kan upphöra i vuxenåldern.

Mysofobi – rädsla för smuts

Denna fobi finns i extremt många olika versioner. Från en lätt överdriven rengöring, ofta av vissa ställen, eller ett tvång att ideligen tvätta händerna, till en så uttalad rädsla för smuts och bakterier att den drabbade lägger det mesta av sin tid på att rengöra och tvätta allt i sin omgivning om och om igen.

Klaustrofobi – rädsla för små, slutna rum

Denna fobi är välkänd men inte alls så utbredd som man i förstone skulle kunna tro. Dess ”popularitet” beror i mycket hög grad på att den ofta används som ett element i handlingen i litteratur och filmer.

Agorafobi – rädsla för öppna områden

Denna fobi kan betraktas som motsatsen till klaustrofobi. I extrema fall kan den isolera människor så till den grad att de inte törs lämna sitt hem utan tvingas leva inomhus i åratal .

Aerofobi – rädsla för att flyga

Denna fobi är ett mycket modernt fenomen och kan i extrema fall göra att människor endast kan utnyttja tåg och bil, om de skall resa någonstans, oavsett hur långt de skall färdas. I lindrigare fall kan det krävas starka, lugnande medel eller till och med bedövning, för att de skall kunna flyga.

Skotofobi – rädsla för mörker

Strängt taget är det inte mörkret i sig självt som är skrämmande utan de reella eller inbillade faror som fobikern tror döljer sig i mörkret. Det är mycket vanligt att barn är rädda för mörker, medan en egentlig fobi är sällsynt hos vuxna.

Ailurofobi, cynofobi och ophidiofobi – rädsla för katter, hundar respektive ormar

Dessa tre fobier, som är mycket utbredda, är några av de få för vilka man kan hävda att de kan ha en biologisk bakgrund. Att vara försiktig i umgänget med dessa tre djurgrupper har utan tvivel ökat överlevnadschansen för människans tidigaste förfäder.

Källa: Illustrerad Vetenskap

Gratis sprutor till narkomaner?

2011

4 Aug
0
         

I Aftonbladet läser jag om att Stockholm ska börja dela ut gratis sprutor till narkomaner.

Underbart! Det är verkligen på tiden att inse att det skulle hjälpa till att hålla missbrukare mindre sjuka, och på det sättet även få bort lite av vårdkostnaden. Jag betalar gärna deras sprutor med mina skattepengar. Om det kan göra att någon annan människa kan få det lite bättre i tillvaron, så delar jag gärna med mig.

Alla har inte förmågan att ha ett arbete av olika orsaker. Även om jag tycker att det är förjävligt att en del människor lever i missbruk av olika slag, så måste vi inse fakta. Det är så verkligheten ser ut. Tragiskt nog. Det är på riktigt.

20110603-121054.jpg

Gratis sprutor till missbrukare är att vara realistisk. Toppen! Det borde funnits för länge sen. I Danmark såg jag för en herrans massa år sedan att de hade sprut-skräpboxar uppsatta i stan. Den påminde om en gul brevlåda, men med ett långt rör där man skulle släppa ner sprutorna/kanylerna utan att det skulle gå att fiska upp dem igen.