Varför gifter sig inte homosexuella i kyrkan

2011

3 Aug
         

Den 1 maj 2009 var en stor dag. Äntligen gick det igenom att även homosexuella får ingå äktenskap. Även homosexuella får gifta sig i kyrkan och känna att de har samma rättigheter som heterosexuella. Underbart! Det var verkligen på tiden! Detta året var jag tillsammans med en tjej och hon friade till mig. Kärlek! Självklart svarade jag ja. Men, hade det fortfarande endast varit partnerskap som var tillåtet, så hade jag faktiskt sagt nej. Men inte av kärlek, utan pga att lagen särskiljer på människor och människor.

När jag och min tjej började planera vårt bröllop, så var vi på det klara med att vi inte skulle gifta oss i kyrkan. Jag har aldrig velat gifta mig i kyrkan, även om jag skulle äkta en man, av den enkla anledningen att jag inte är troende. Jag tror inte på gud, och att då lova någonting i kyrkans namn hit och dit, nä, det skulle kännas som rent hyckleri.

Vi letade och funderade ganska länge, och bytte plats ett par ggr, men slutligen kom vi fram till att utiktsplatsen ”Kopparklinten” i Trollhättan var den ultimata platsen. Högt över Göta älv, i ett skogsparti med en helt underbar utsikt över Trollhättan. Kunde det bli annat än vackert! Vi bjud in nära och kära, och gästantalet slutade på drygt 85 personer.

Vårt bröllop var helt magiskt, som en saga. Vi är båda jättenöjda, och så glada att så många av våra underbara vänner ville dela den dagen med oss. Platsen för vigseln var klockren! Vi kunde inte valt en finare vigselplats.

Idag ringde TT Ela till mig och hade lite frågor i samband med att det är PRIDE-veckan i Stockholm. Reportern som ringde berättade att det endast är ETT samkönat par i vårt upptagningsområde som har valt att gifta sig i kyrkan. Hon undrade om jag hade någon aning om varför inte fler väljer det, nu när det ju är ”tillåtet”.

Jag kan bara tala för mig själv, och endast spekulera i vad andra tycker. Som jag skrev lite högre upp, så handlar det för mig inte om att få gifta mig i kyrkan, utan att överhuvudtaget få ingå äktenskap med den jag älskar. Att vi har samma rättigheter som alla andra. Och jag tror att det är det som är det viktiga för andra par oxå. Inte platsen i första hand.

Sen tror jag att många väljer att gifta sig borgerligt för att kyrkan ”är emot” homoäktenskap. Trots att man FÅR, så känns det kanske inte helt rätt? Eller kan det vara så att båda parter har gått ur kyrkan, och av den anledningen inte känner någon samhörighet med kyrkan. Ja, inte vet jag?

Därför frågar jag nu DIG som läser här! Vad tror du? VARFÖR GIFTER SIG INTE HOMOSEXUELLA I KYRKAN nu när de faktiskt har tillåtelse till det? Hur hade DU gjort om du skulle ingå ett samkönat äktenskap? Känner du någon så du vet varför det är så här? Även om du inte är lagd åt detta hållet, så har du väl ändå en åsikt och en spekulation? Jag är JÄTTEnyfiken!

Provrörsbefruktning

2011

9 Jul
1
         

En del människor kan få hur många barn som helst, men det är inte säkert att de är bra föräldrar för att de är fertila och har möjligheten att på ”naturlig väg” kunna bli gravida.

Det finns människor som av en eller annan anledning inte kan få barn, alls, eller genom ett heterosexuellt samlag. Men, de skulle bli världens underbaraste föräldrar.

Jag tycker att det är oviktigt HUR barnet blir till.

Egentligen borde alla som vill ha barn ansöka om att få adoptera ett av alla dessa föräldralösa barn som finns i vår värld, istället för att sätta nya till världen. Det hade varit en god gärning, att färre barn skulle vara föräldralösa. Men, tyvärr funkar det ju inte så.


20110709-015304.jpg

Det är klart att många tycker att det är viktigt att barnet har mammans, pappans eller bådas gener. Att barnet växt till sig i mammans livmoder. Men, håll med om att det hade varit underbart om vi inte var så jävla egoistiska!

Det är en rättighet för ett barn att ha möjligheten att få föräldrar som bryr sig om dem, älskar dem, visar dem respekt och behandlar dem som människor. Att ha en stöttande förälder som finns där och som dessutom fattar att det faktiskt inte är ett 18-årskontrakt att sätta ett barn till världen.

Mina barn kommer ALLTID att vara mina barn, och jag kommer alltid att sätta deras välmående i främsta rummet.

Beroende på vilket län i Sverige det gäller så är åldersbestämmelser olika när det handlar om provrörsbefruktning. I de norra regionerna är en kvinna för gammal för provrörsbefruktning när hon är 37 år. Det är flera år före de flesta andra landsting i vårt land.

Vad tycker du? När är man för gammal för att skaffa barn, naturligt eller med hjälp av provrörsbefruktning?
Är det en rättighet att skaffa barn?

Sprutor

2011

5 Jun
3
         

Sprutor

1. Är du spruträdd?
Absolut inte. Jag skulle kunna ställa upp som ”prov-docka” på en skola, så lite bekommer det mig.

2. Är du/har varit/vill bli blodgivare?
Nej, jag är inte blodgivare, har aldrig varit. Jag har alltid haft så dåliga blodvärden hela mitt liv, så det har tyvärr aldrig varit aktuellt. Jag har däremot FÅTT blod en gång, när mitt blodvärde var nere på 87.

3. Din åsikt om att homosexuella män får ge blod?
Jag tycker att det är grov diskriminering att de inte har fått lämna blod, och nu att det måste ha gått ett ÅR efter deras senaste samlag för att de ska få lämna. Det handlar väl knappast om vilken läggning man har sexuellt utan snarare om ATT man har sex. Jag skiter i vem som har haft blodet i sin kropp om jag behöver blod igen, så länge blodet är TESTAT och rent. Det spelar mig ingen roll vilket kön, vilken sexuell läggning, hudfärg etc, jag är bara hemskt tacksam att någon vill dela med sig av sitt blod så jag och andra får hjälp om det behövs.

Det viktigaste är som sagt att blodet är rent, och att det passar min kropp med rätt blodgrupp. Heterosexuella kan även de få HIV, och även om homosexuella män löper större risk, så FINNS risken i alla sexuellt utövande grupper. Och jag hoppas innerligt att ALLT blod testas, och då spelar det inte någon roll vem som burit det i sin kropp innan.

4. Har du fått någon spruta av någon annan anledning än de ”obligatoriska” i skolan, vad/varför?
Jag var tillsammans med en kille när jag var 17-18 som hade fått hepatit (minns inte vilken sort) genom en blodtranfusion efter en olycka (detta var före de kollade blodet så noga) och då vaccinerade jag mig mot det. Sen har jag även fått järninjektioner vid flera tillfällen i livet pga. mitt låga järn/blodvärde. Jag valde däremot att INTE ta svininfluenavaccinet, och det är jag tacksam för idag med tanke på att de kommit på att man kan få narkolepsin som biverkan. Helt galet att de vaccinerar med något de inte har nån bredare kunskap om.

5. Din åsikt om att det delas ut gratis sprutor till narkomaner?
Jag tycker att det är skitbra! Äntligen! Det minskar risken att sjukdomar sprids, och gör så att människor blir mindre sjuka, vilket i sin tur resulterar i att det förhoppningsvis drar ner på sjukhuskostnader. Det handlar inte om att tycka att det är ok med narkotika, det handlar om att vara realistisk och inse att det finns, att folk använder det och att de delar på skitiga sprutor. Jag ger gärna av mina skattepengar så andra människor kan få det lite bättre. Och narkomaner är en utsatt grupp. Man kan tycka att de får väl skylla sig själva, men det är inte riktigt så enkelt.

Jag har levt ihop med en narkoman (hash, amfetamin, benzo, svamp, syra, lösningsmedel etc ”spännande” han kom över) i drygt fyra år, och även om han inte använde sprutor så är det ett beroende som är svårt att ta sig ur. Det finns olika anledningar till att folk hamnar i ett beroende, precis som det finns olika anledningar till att folk blir alkoholister, sockerberoende, rökare etc.

När jag var i Danmark för en herrans massa år sedan, så såg jag på stan att de hade gula sprut-inlämningsboxar uppsatta lite här och där. En låda som påminde lite om en brevlåda, men med ett långt rör där man stoppar ner de använda kanylerna/sprutorna, så man inte kan stoppa ner handen och fiska upp något. Inte heller det är att tycka att det är ok att knarka, men ändå att inse fakta. Superbra!

MediaHora

2011

1 Jun
2
         

Vid frukosten idag så ringde telefonen. Det var ordförande i RFSL Trestad som hade en fråga till mig. Radio (Väst 3?) hade ringt honom och ville intervjua någon som var öppen med sin sexualitet/läggning. Då tänkte han på mig. Det gick så bra så. Det är inte precis första ggn jag är med i media ang min läggning. Och, dessutom är det roligt! Jag har ju en exhibitionistisk ådra som behöver lite näring ibland.

Radiokillen ringde, och vi pratade ett tag, och sen fick han även prata med Anna. Han frågade om jag/hon upplevde svårigheter med att komma ut i samhället som homo/bisexuell. Om vi såg någon skillnad mellan storstaden och en mindre stad. Det är snart HBTQ-festival i Göteborg, därav viljan att vilja intervjua någon i en mindre stad.

Jag har personligen haft den goda turen att inte ha några problem. Jag har alltid bara varit mig skälv, och folk runt mig har snällt fått acceptera vem jag är om de vill ha mig som vän. Jag är ju jag. Sen spelar det inte någon roll vem fan jag ligger med.

Den enda som jag har upplevt har stora problem med min läggning är min mor. Hon klarade inte ens av att hantera det, vilket resulterade i att jag för ett par år sedan gjorde valet att inte ha henne i mitt liv. Hon betedde sig bara illa, plumpt, idiotiskt och elakt. Mycket kan jag ta, men där var bägaren full redan sedan innan av annan skit. Den berömda droppen gjorde mitt val enkelt.

Våga stå emot

2011

16 Maj
6
         

Häromdagen var vi på Alexanders skola på öppet hus. Eleverna visade upp vad de har gjort under terminen och så var det livemusik. Alexander går Spelutveckling på Ljud och bild-skolan, så vi fick se spel som han gjort, en tidning som elever gjort, en film, foton och massa mer.

Några elever hade satt ihop ett arbete om kärlek och sex, och där var min son med och poserade på en plansch med en annan kille. Det är så underbart att se att han är så openminded att inget bekommer honom. Många killar i hans ålder skulle inte ens ställa upp på en sån bild, av rädsla för att någon ska ”tro nåt”.

Båda mina underbara tonåringar har vänner av båda könen som är homosexuella och bisexuella. Det är så skönt att se hur mycket öppnare samhället faktiskt är i den generationen som är i tonåren nu. Eller oxå är det bara jag som haft turen att få så bra barn och de i sin tur, bra vänner. Både Alexander och Jennifer är vänliga, omtänksamma och gör inget bara för att ”alla andra” gör det. De går sin egen väg och har sina åsikter om olika saker.

Det är modigt idag att våga stå emot grupptrycket och faktisk säga ifrån och visa sina egna åsikter. Att tala om att man tycker att något är fel. De har troligen fått lite av det tankesättet av mig, för sån är jag.

Jag skulle aldrig göra något bara för att någon annan tycker det. Och om jag inte håller med i en diskussion så säger jag ifrån. Jag har alltid gått min egen väg och gjort det som känns bra för mig. Mig sätter man sig inte på. Men, man kan vara trevlig även om man har åsikter som skiljer sig från andras.

Man måste lära sig att respektera andras åsikter och faktiskt acceptera att alla är olika individer, med olika liv och erfarenheter bakom sig. Människor tycker och tänker olika helt beroende på uppväxt och vad man fått med sig för åsikter, fördomar etc i livet.

Det är vi som föräldrar som lär våra barn från grunden vad som är rätt och fel. Sen är det klart att samhället och omgivningen gör sitt till, och alla barn har inte förmågan att ”sitta still” eller agera som man förväntar sig. Men man kan göra sitt bästa.

Oj, vilken utläggning det blev… Men det är viktigt! Om ni orkade läsa ända hit så är jag jättenyfiken på vad NI tycker, och ERA reflektioner över det jag skrivit.

Homosexualitet & kyrkan

2009

1 Jul
5
         

Jag har läst ännu en krönika av Lisa Magnusson på Aftonbladet. “Gud hatar det homosarna gör med varandra”.

Jag skrev till Trollhättans tidning för nåt år sedan, ett svar på det en präst hade skrivit om kyrkan och homosexuella. Nu har jag tyvärr inte kvar vad han skrev, men man kan utläsa det ur min text, på det sättet jag har svarat. Det handlar om lite mer än just kyrkan och homosexuella. Den nedre texten är ännu ett svar i samma fråga. En del saker upprepar sig, men det är pga. att jag var tvungen att korta ner den översta texten till hälften, så jag tog med det den efterföljande insändaren istället.

Fördomar = Okunskap och ovilja
Svar till ”XX, präst”

Jag har fått lära mig att man ska respektera vad andra människor har för tankar och åsikter, och att man ska träffa människor med ett öppet sinne. Alla kan omöjligt vara likadana. Jag respekterar dig och dina åsikter, men jag håller inte med, jag gillar inte när en människas tänkande och handlande går ut över andra oskyldiga individer.

Du skriver att en präst kan krävas hålla sig till Bibeln. Den här Bibeln som är så viktig för kyrkan, har ni tänkt på att när den skrevs såg det inte ut som det gör i dag i samhället. För mig är bibeln en saga, men, jag respekterar att det finns människor som läser den och som tror på den. Dock tycker jag att man ska tänka på att samhället och människan tack och lov har utvecklats, och att vi faktiskt lever på 2000-talet. Kanske borde även kyrkan stanna upp och tänka till lite, utveckla sitt sinne, ta sig ur detta tunnelseende, och inse att även homosexuella är människor med ett hjärta och en själ.

Det är beklämmande att höra att det fortfarande finns så förlegade åsikter som att homosexuella skulle vara sjuka, mindre värda eller helt enkelt inte tillhöra samhällets normer. Och det är ännu mer beklämmande att höra att kyrkan är så inskränkt att den enbart tänker kön när de tänker på individer. Det finns även homosexuella som har behov av/tror på det kyrkan står för, det är tragiskt att kyrkan stänger ute dessa människor.

Det är även tragiskt att se att det faktiskt finns människor, barn, vuxna, som väljer att ta sitt liv för att de inte vågar tala om vem de är. För att de inte vågar leva ut sin kärlek pga. rädslan av att bli utstötta eller mobbade. Det är samhället och föräldrarna som lägger värderingar och fördomar hos barnen från att de är små. Varför överhuvudtaget framföra något så vidrigt som att homosexualitet är fel? Det föder bara ännu mer fördomar. Det kanske är ditt barn eller barnbarn som tar sitt liv för att det inte blir accepterat av t.ex. föräldrar och vänner. Vem ger någon annan rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?

Du skriver om att ett barn behöver både en far och en mor. Självklart tror jag att alla barn behöver förebilder i både män och kvinnor, men det måste inte nödvändigtvis vara från en far och mor. Det kan likväl vara från omgivningen. Det finns så otroligt många barn som lever på barnhem, som lever med endast en far eller en mor, där det inte finns någon av det andra könet som bryr sig eller som kan vara en bra förebild. Det finns barn som far illa pga. elakhet i alla samhällsgrupper.

Det viktigaste för ett barn tycker jag personligen inte är vilket kön föräldrarna har, utan att de får en kärleksfylld uppväxt och lär sig att fördomar är något människor har, när de i okunskap och ovilja att lära sig annat, dömer andra människor.

Milo Lilja – feb. 2008

Varför är könet så viktigt när det bara handlar om kärlek mellan människor?
Svar till ”XX” och ”XX”.

Det behövs spermier från en man och ägg från en kvinna för att det ska bli ett barn, men det krävs inte en man och en kvinna för att uppfostra ett barn och ge det kärlek och vägledning i livet. Det krävs tillitsfulla, trygga människor och det är oviktigt vilket kön de har. Det behövs även en tolerans från omgivningen, och det är något vi måste jobba med. Det är samhället och vi föräldrarna som lägger värderingar/ev.fördomar hos barn från att de är små.

Tyvärr fick jag halvera min förra insändare, ett par viktiga ord försvann. Kanske borde även kyrkan stanna upp och tänka till lite, utvecklas och inse att även homosexuella är människor med ett hjärta och en själ. Inte att de är en avart som ska dömas ut för att de älskar en annan människa.

Det finns även homosexuella som har behov av/tror på det kyrkan står för, det är tragiskt att kyrkan stänger ute dessa människor. Det handlar inte om att ändra på religioner, det handlar om att ta till sig och inse att saker inte alltid är som de varit.

Milo Lilja – feb. 2008

Sätta gränser

2009

10 Maj
3
         

Det var rätt intressant att läsa det någon skrev efter mitt förrförra inlägg ”Bitter”. Jag citerar vissa delar ur kommentaren, vill du läsa hela så får du gå in på mitt förrförra inlägg.

”Sluta vara ett offer i ditt eget liv, det är dags att ta kontroll, sätta egna gränser och det gör du inte genom att lägga skuld på andra. Väx upp och var en bra förebild i stället. Börja här och nu! Skit i det gamla, det har redan hänt, vad som händer i morgon har du inte en aning om. Gör den här dagen bra! Sluta älta, agera istället!”

Ja, så kan man ju skriva om man vill… helt ok om man tycker så. Och det är väldigt lätt att tala om för någon annan vad de ska göra, och vad som är rätt eller fel. Faktum är att om den här personen som skrivit detta hade känt mig minsta lilla, så tror jag inte hen hade skrivit så. För det första så ÄR jag ett offer i mitt eget liv, eftersom jag har blivit illa behandlad som barn. Jag skrev ett par smulor från min barndom, långt ifrån allt. Och det är inte någonting jag själv har valt. Men, jag önskar att det är något som bara kunde suddas ut. Tyvärr sitter det mycket djupare än så.

Att skita i det gamla skulle jag gärna göra, ja om det nu gick att sudda ut. Men, mitt mående idag påverkas mycket av hur jag blev behandlad som barn, och i mina tonår. Mitt mående idag speglas av hela min uppväxt. Jag har skjutit undan det i alla år, och försökt att inte tänka på det. Men, faktum är att hur gärna jag än vill tro att det inte har någonting med mitt mående idag att göra, så har jag fel. Det är bara att inse, och tyvärr acceptera.

Hur jag är som person vet bara de som står mig nära, och det är svårt att tyda genom ord och meningar på en blogg. Man missar otroligt mycket. Självklart bildar man sig en uppfattning om personen, men man kanske ska tänka på att man inte vet allt, innan man drar en slutsats och skriver så som den här personen gjorde.

Sluta älta, agera istället har hen skrivit oxå. Ja, det är ju precis det jag gör! Jag agerar och gör det som känns rätt för mig. Jag går vidare och väljer själv vad jag vill göra med mitt liv. I det här fallet väljer jag bort min mamma, för att hon beter sig illa, och det är inte ok.

Jag har kontroll över mitt liv, och jag sätter tydliga gränser i mitt liv. Jag trodde det framgick väldigt tydligt i mitt inlägg igår kväll. Och att lägga skuld på någon annan, skulle jag ALDRIG göra, om det inte var så att det faktiskt finns en grund bakom det. Det är bara att inse fakta, att det ÄR så här. Som sagt, jag kan inte sudda ut halva mitt liv, och låtsas att jag mår bra, och att ingen har gjort mig illa.

Jag tror att jag är en bra förebild för mina barn, och jag ger dem all kärlek i världen. Jag tycker det är otroligt viktigt med kärlek. Vi talar om för varandra flera ggr om dan hur mycket vi älskar varann, och kramas ofta. Och vi pratar väldigt mycket om ALLT. Jag sätter tydliga gränser för dem, och förklarar anledingen till varför de får de gränser de får. Jag tycker det är oerhört viktigt att diskutera med sina barn, och att vara en bra förebild.

Växt upp har jag redan gjort, det är många år sen. Jag är snart 37 år, och jag får ofta höra att jag är en otroligt stark person. Det är många som känner mig, som frågar var jag får all min styrka ifrån, och hur jag orkar. Men, man BLIR stark av att få kämpa och av att vara tvungen. Det har inte funnits någon annan väg. Jag har bitit ihop, och förträngt mycket. Men nu har det kommit ikapp mig, och då känns det mest rätt att jobba med det så jag kan gå vidare igen. Som sagt, jag sätter mina egna gränser och agerar!

Jag väntar på att få en tid till en kvinna som är psykolog med kognitiv utbildning. Det har hjälpt mig en gång innan, och jag hoppas att det hjälper mig den här ggn oxå. För jag tror inte på att skjuta allt ifrån sig och låtsas som ingenting. Att bygga upp ett berg av ångest, känslor och vanmakt, istället för att som du skriver, agera!

Så du som har skrivit den kommentaren igår, bör nog tänka till lite… Kanske har du ändrat uppfattning när jag har gett dig en förklaring, eller kanske står du fast vid dina ord, och sticker huvudet i sanden. Det är ok att erkänna att man har fel. Det gör jag, och det är oxå en styrka.

Bitter

2009

9 Maj
6
         

När jag ville hälsa på min mamma sa hon att jag var välkommen, men inte min tjej. Mamma gör mig illa. Hon verkar inte kunna acceptera att jag är tillsammans med en tjej. Hon ger henne inte ens en chans. Jag blir så ledsen och besviken, jag ville ju att de skulle träffas. Men, nu är jag bara arg. Hur kan man ens bete sig så?

Varför inte bara förstå och se att jag är lycklig! Sen spelar det väl för fan inte någon roll om jag är tillsammans med en tjej eller en kille. När jag har haft pojkvän har det aldrig varit några problem. Min ex-kille var så välkommen så. Men han var kille, så det var väl mer ”naturligt”. Mamma får gärna tycka att det är konstigt eller att det inte är ”normalt” eller vad fan hon nu tycker, men hallå? Jag är hennes barn. Och jag trodde verkligen inte att hon skulle bete sig så.

Min bror är alltid välkommen med sin tjej och deras son. Då finns det plötsligt plats. Men, inte när jag vill komma med min familj. Jag blir så jävla besviken på inskränkta människor, och det gör mig så ont när det är min mamma. Jag blir så arg över att jag ens bryr mig.

Jag är väldigt glad att jag inte har ärvt den sidan hos min mor. Här är ALLTID mina vänner och min familj välkomna. ALLTID. Det finns faktiskt inte några undantag. Jag tycker om människor, och det kan vara därför jag har så många fina underbara vänner som bryr sig om mig oxå.

Just nu är jag verkligen BARA förbannad på min mamma. Jag tycker hon beter sig så illa. Jag skrev mail till henne förut och talade om hur jag känner. Och istället för att ens bry sig, så får jag bara ett kort svar tillbaka som handlade om pengar som jag är skyldig henne. No more. Det var DET som var viktigt, inte att se försöka få oss att hålla sams.

Det slutade med att jag talade om för henne det jag egentligen velat säga i alla år, men tigit med, och på nåt sätt förskonat henne ifrån. Att hon har förstört hela mitt liv, genom min barndom. Att det är mycket tack vare henne jag mår som jag gör idag. Jag har bearbetat mycket i mitt liv, och jag har insett att min barndom har satt djupa spår. Att få skäll för allt man säger, att ständigt få höra att man inget är värd, att man inget kan, att få stryk så fort man öppnar käften eller gör något fel.

Jag har aldrig känt mig ärligt välkommen till henne. Det känns bara som att jag stör. Och om hon kommer ner till Trollhättan en vecka, så bor hon hos min bror, vilket inte är så konstigt eftersom han har stort hus. Men hon träffar mig några timmar på den tiden hon är här. Och så fick jag höra för nån sommar sen när hon var nere att när hon ändå är här nere, kan hon ju lika gärna träffa mig oxå. *eh?* Sånt gör ont. Det känns.

Men, hon har alltid gjort skillnad på mig och min älskade bror. Det har alltid varit han som har varit den duktiga och den bra av oss. Hemma hos henne är det foton på brorsan som sitter över hela lägenheten. Mig har hon kanske ett eller två kort på. Är det konstigt att jag blir bitter? Är det konstigt om jag blir ledsen? Jag har alltid försvarat henne och hennes handlingar genom alla år, men nu orkar jag inte mer. Nu får det vara bra. Nu får hon skylla sig själv, det är hennes förlust, inte min. Faktiskt.

Jag vet ärligt talat inte ens om jag vill ha en ursäkt från henne. Det känns som att den iallfall skulle vara falsk. Det känns som att det kvittar mig. Jag orkar inte lyssna på någon som ändå bara tycker synd om sig själv hela tiden, och som aldrig kan lyssna på hur jag mår någon gång. Hon säger att min panikångest och allt med att jag mår dåligt, bara är inbillning. Syns det inte så finns det inte. Hon fattar inte att hon är en stor bidragande orsak till mitt mående.

Min mamma lämnade min far när jag var två år, och honom hade jag lite kontakt med när jag var liten. Jag åkte dit på somrar och sånt ibland. Men nu är det väldigt många år sen vi hade någon kontakt. Han har helt enkelt valt bort mig, eller egentligen tror jag att det är hans fru som valt bort mig och att han har svårt att sätta ner foten. Det har aldrig känts som att jag har en pappa. Jag är hans enda biologiska barn, men det är bara hans frus barn och barnbarn som är viktiga.

Jag och mamma pratar i telefon ungefär en gång i månaden om ens det. Vi ses en gång om året i några timmar. Det är ärligt talat inte så mycket jag förlorar. Jag har klarat mig utan föräldrar och deras stöd i så många år, så jag klarar mig resten av livet utan dem oxå. Det känns ändå som att jag är deras största misstag. Tur för mig att jag kan ta hand om mig själv, och att jag har skinn på näsan och vågar stå för det jag tror på.

Blodsband är inte alltid det starkaste & bästa.