Emetofobi – Spyfobi

2011

23 Feb
         

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.

Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.

I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.

En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.

Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.

De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.

Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.

En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.

Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.

Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.

I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…

De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.

Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.

Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.

Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.

Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.

Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.

Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.

Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.

En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.

Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.

Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.

Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är en människa som alltid föredragit att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående och alltid har haft panikångest.

Dock har min Emetofobi blivit mycket bättre efter jag gjorde min Gastric Bypass-operation. Min teori är att det beror på att jag helt enkelt inte KAN kräkas. Kräkreflexen finns kvar, och sätter igång själva ”hulkandes”. Det går inte att komma ifrån. Men det kommer inget, eftersom jag inte har någon magsäck att tala om. Så, man kan säga att jag kräks luft.

Däremot, om jag blir magsjuk, så får jag istället diarré och den ger sig inte på minst en vecka. När jag legat i magsjuka och mått dåligt så har jag till och med önskat att jag kunde kräkas istället – för att få ut det sjuka ur systemet och kunna bli frisk på några dagar.

Jag är fortfarande manisk med vad jag äter. Jag kollar datum, om det ser fräscht ut och jag går hellre hungrig än äter något jag känner mig osäker på. Jag är fortfarande otroligt nojig och förmodligen tycker många att det är irriterande att jag är som jag är.

Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Ikaros

2009

27 Jun
3
         

När jag var i tonåren så hittade jag en dikt i en bok, eller en sång är det väl egentligen. Den berörde mig, och banade sig rakt in i mitt hjärta omedelbart. Sedan dess har den följt mig, för den var så igenkännande, det kändes som om den var skriven om mig. Jag gjorde revolt. Jag var stark.

Lyssna och begrunda…

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

 


När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

Ikaros av och med Björn Afzelius.

Sätta gränser

2009

10 Maj
3
         

Det var rätt intressant att läsa det någon skrev efter mitt förrförra inlägg ”Bitter”. Jag citerar vissa delar ur kommentaren, vill du läsa hela så får du gå in på mitt förrförra inlägg.

”Sluta vara ett offer i ditt eget liv, det är dags att ta kontroll, sätta egna gränser och det gör du inte genom att lägga skuld på andra. Väx upp och var en bra förebild i stället. Börja här och nu! Skit i det gamla, det har redan hänt, vad som händer i morgon har du inte en aning om. Gör den här dagen bra! Sluta älta, agera istället!”

Ja, så kan man ju skriva om man vill… helt ok om man tycker så. Och det är väldigt lätt att tala om för någon annan vad de ska göra, och vad som är rätt eller fel. Faktum är att om den här personen som skrivit detta hade känt mig minsta lilla, så tror jag inte hen hade skrivit så. För det första så ÄR jag ett offer i mitt eget liv, eftersom jag har blivit illa behandlad som barn. Jag skrev ett par smulor från min barndom, långt ifrån allt. Och det är inte någonting jag själv har valt. Men, jag önskar att det är något som bara kunde suddas ut. Tyvärr sitter det mycket djupare än så.

Att skita i det gamla skulle jag gärna göra, ja om det nu gick att sudda ut. Men, mitt mående idag påverkas mycket av hur jag blev behandlad som barn, och i mina tonår. Mitt mående idag speglas av hela min uppväxt. Jag har skjutit undan det i alla år, och försökt att inte tänka på det. Men, faktum är att hur gärna jag än vill tro att det inte har någonting med mitt mående idag att göra, så har jag fel. Det är bara att inse, och tyvärr acceptera.

Hur jag är som person vet bara de som står mig nära, och det är svårt att tyda genom ord och meningar på en blogg. Man missar otroligt mycket. Självklart bildar man sig en uppfattning om personen, men man kanske ska tänka på att man inte vet allt, innan man drar en slutsats och skriver så som den här personen gjorde.

Sluta älta, agera istället har hen skrivit oxå. Ja, det är ju precis det jag gör! Jag agerar och gör det som känns rätt för mig. Jag går vidare och väljer själv vad jag vill göra med mitt liv. I det här fallet väljer jag bort min mamma, för att hon beter sig illa, och det är inte ok.

Jag har kontroll över mitt liv, och jag sätter tydliga gränser i mitt liv. Jag trodde det framgick väldigt tydligt i mitt inlägg igår kväll. Och att lägga skuld på någon annan, skulle jag ALDRIG göra, om det inte var så att det faktiskt finns en grund bakom det. Det är bara att inse fakta, att det ÄR så här. Som sagt, jag kan inte sudda ut halva mitt liv, och låtsas att jag mår bra, och att ingen har gjort mig illa.

Jag tror att jag är en bra förebild för mina barn, och jag ger dem all kärlek i världen. Jag tycker det är otroligt viktigt med kärlek. Vi talar om för varandra flera ggr om dan hur mycket vi älskar varann, och kramas ofta. Och vi pratar väldigt mycket om ALLT. Jag sätter tydliga gränser för dem, och förklarar anledingen till varför de får de gränser de får. Jag tycker det är oerhört viktigt att diskutera med sina barn, och att vara en bra förebild.

Växt upp har jag redan gjort, det är många år sen. Jag är snart 37 år, och jag får ofta höra att jag är en otroligt stark person. Det är många som känner mig, som frågar var jag får all min styrka ifrån, och hur jag orkar. Men, man BLIR stark av att få kämpa och av att vara tvungen. Det har inte funnits någon annan väg. Jag har bitit ihop, och förträngt mycket. Men nu har det kommit ikapp mig, och då känns det mest rätt att jobba med det så jag kan gå vidare igen. Som sagt, jag sätter mina egna gränser och agerar!

Jag väntar på att få en tid till en kvinna som är psykolog med kognitiv utbildning. Det har hjälpt mig en gång innan, och jag hoppas att det hjälper mig den här ggn oxå. För jag tror inte på att skjuta allt ifrån sig och låtsas som ingenting. Att bygga upp ett berg av ångest, känslor och vanmakt, istället för att som du skriver, agera!

Så du som har skrivit den kommentaren igår, bör nog tänka till lite… Kanske har du ändrat uppfattning när jag har gett dig en förklaring, eller kanske står du fast vid dina ord, och sticker huvudet i sanden. Det är ok att erkänna att man har fel. Det gör jag, och det är oxå en styrka.

Bitter

2009

9 Maj
6
         

När jag ville hälsa på min mamma sa hon att jag var välkommen, men inte min tjej. Mamma gör mig illa. Hon verkar inte kunna acceptera att jag är tillsammans med en tjej. Hon ger henne inte ens en chans. Jag blir så ledsen och besviken, jag ville ju att de skulle träffas. Men, nu är jag bara arg. Hur kan man ens bete sig så?

Varför inte bara förstå och se att jag är lycklig! Sen spelar det väl för fan inte någon roll om jag är tillsammans med en tjej eller en kille. När jag har haft pojkvän har det aldrig varit några problem. Min ex-kille var så välkommen så. Men han var kille, så det var väl mer ”naturligt”. Mamma får gärna tycka att det är konstigt eller att det inte är ”normalt” eller vad fan hon nu tycker, men hallå? Jag är hennes barn. Och jag trodde verkligen inte att hon skulle bete sig så.

Min bror är alltid välkommen med sin tjej och deras son. Då finns det plötsligt plats. Men, inte när jag vill komma med min familj. Jag blir så jävla besviken på inskränkta människor, och det gör mig så ont när det är min mamma. Jag blir så arg över att jag ens bryr mig.

Jag är väldigt glad att jag inte har ärvt den sidan hos min mor. Här är ALLTID mina vänner och min familj välkomna. ALLTID. Det finns faktiskt inte några undantag. Jag tycker om människor, och det kan vara därför jag har så många fina underbara vänner som bryr sig om mig oxå.

Just nu är jag verkligen BARA förbannad på min mamma. Jag tycker hon beter sig så illa. Jag skrev mail till henne förut och talade om hur jag känner. Och istället för att ens bry sig, så får jag bara ett kort svar tillbaka som handlade om pengar som jag är skyldig henne. No more. Det var DET som var viktigt, inte att se försöka få oss att hålla sams.

Det slutade med att jag talade om för henne det jag egentligen velat säga i alla år, men tigit med, och på nåt sätt förskonat henne ifrån. Att hon har förstört hela mitt liv, genom min barndom. Att det är mycket tack vare henne jag mår som jag gör idag. Jag har bearbetat mycket i mitt liv, och jag har insett att min barndom har satt djupa spår. Att få skäll för allt man säger, att ständigt få höra att man inget är värd, att man inget kan, att få stryk så fort man öppnar käften eller gör något fel.

Jag har aldrig känt mig ärligt välkommen till henne. Det känns bara som att jag stör. Och om hon kommer ner till Trollhättan en vecka, så bor hon hos min bror, vilket inte är så konstigt eftersom han har stort hus. Men hon träffar mig några timmar på den tiden hon är här. Och så fick jag höra för nån sommar sen när hon var nere att när hon ändå är här nere, kan hon ju lika gärna träffa mig oxå. *eh?* Sånt gör ont. Det känns.

Men, hon har alltid gjort skillnad på mig och min älskade bror. Det har alltid varit han som har varit den duktiga och den bra av oss. Hemma hos henne är det foton på brorsan som sitter över hela lägenheten. Mig har hon kanske ett eller två kort på. Är det konstigt att jag blir bitter? Är det konstigt om jag blir ledsen? Jag har alltid försvarat henne och hennes handlingar genom alla år, men nu orkar jag inte mer. Nu får det vara bra. Nu får hon skylla sig själv, det är hennes förlust, inte min. Faktiskt.

Jag vet ärligt talat inte ens om jag vill ha en ursäkt från henne. Det känns som att den iallfall skulle vara falsk. Det känns som att det kvittar mig. Jag orkar inte lyssna på någon som ändå bara tycker synd om sig själv hela tiden, och som aldrig kan lyssna på hur jag mår någon gång. Hon säger att min panikångest och allt med att jag mår dåligt, bara är inbillning. Syns det inte så finns det inte. Hon fattar inte att hon är en stor bidragande orsak till mitt mående.

Min mamma lämnade min far när jag var två år, och honom hade jag lite kontakt med när jag var liten. Jag åkte dit på somrar och sånt ibland. Men nu är det väldigt många år sen vi hade någon kontakt. Han har helt enkelt valt bort mig, eller egentligen tror jag att det är hans fru som valt bort mig och att han har svårt att sätta ner foten. Det har aldrig känts som att jag har en pappa. Jag är hans enda biologiska barn, men det är bara hans frus barn och barnbarn som är viktiga.

Jag och mamma pratar i telefon ungefär en gång i månaden om ens det. Vi ses en gång om året i några timmar. Det är ärligt talat inte så mycket jag förlorar. Jag har klarat mig utan föräldrar och deras stöd i så många år, så jag klarar mig resten av livet utan dem oxå. Det känns ändå som att jag är deras största misstag. Tur för mig att jag kan ta hand om mig själv, och att jag har skinn på näsan och vågar stå för det jag tror på.

Blodsband är inte alltid det starkaste & bästa.