Flygresan till Teneriffa

2012

3 Feb
1
         

Dag 1/8: Tors 26 jan 2012

Självklart var vi tvungna att spana in tax free-shoppen innan vi skulle åka. Mitt absoluta favoritgodis Ferrero Rocher, fanns där i megaaskar, varav en häftig pyramid. Jag kunde -som vanligt- inte välja så det fick bli båda. Anna köpte Toblerone.

Flygresan gick bra. Först trodde jag att jag skulle få klaustrofobi för att det var så sjukt trångt. Aldrig varit med om maken! Men, det var ok. Jag tog en sifrol mot myrkrypningar och det hjälpte. Jag slapp det helt tack och hållet . Jag hade med mig min nackkudde, TACK och lov för den, och jag lyckades sova lite här och där.

Maten på flyget var helt ok. Nåja, kanske inte värd nästan 200 spänn per skalle, men men. Hade funkat lika bra med ett par mackor. Anna är jätteförkyld och det märktes när vi skulle landa. Det sprängde i hennes skalle, bihålor och öron så hon grät. Usch, inte roligt.

Från flygplatsen i Playa de las Americas åkte vi buss i ca 1,5 timme innan vi kom fram till vårt hotell; Noelia Plaza.

Det var kul att se sig om lite under bussresan. Jag studerade alla hus, de bygger alla hus i sten och de flesta är fyrkantiga med olika nivåer. Det byggs upp en liten mur på taket på husen, och där hänger en del tvätt och en del hade solstolar. Även dessa murar är i olika höjdnivåer. Husen ser ut som små fort.

Vi checkade in på vårt hotell och sen köpte vi en massa vatten på flaskor, samt lite andra drycker. Här har de alkoholhaltiga drycker i vanliga affärer. Sen tog vi en promenad för att hitta lite frukostmat till imorgon och mat att äta med en gång.

Det är jobbigt att vara emetofob med spyfobi när man är utomlands. Jag är livrädd för att bli sjuk av maten, vilket innebär att jag har jättesvårt att välja vad jag ska äta. Det är ett megaproblem för mig. Jag åt pitabröd med kyckling, spenat och sås. Det var ganska ok, inte det godaste jag ätit dock.

Jag hade ont i skallen halva dan, och under em fick jag migrän. Natten till igår sov jag 1,5 timme. Så när klockan var runt 19.30 så stenslocknade jag i den supersköna hotellsängen.

Klicka på första fotot för större foton, text och för att kunna bläddra.

Nu är vi på väg!

2012

26 Jan
2
         

Vi är nu på Landvetter. Klockan är 07.44 och vi har checkat in. Snälla söta Pirkko körde oss hit. TACK!

Vi har precis gått ombord på flygplanet som ska ta oss till Teneriffa. Det är trångt! Som fan! Jag har långa ben och jag har knäna en bit in i sätet framför. Obekvämt. Ska ta en Sifrol, så kanske jag förhoppningsvis slipper myrkrypningar i benen. Ska ju sitta så här i FEM timmar.

Jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen lite under resan utan att det kostar en förmögenhet, men annars hörs vi om en vecka! Nu ska vi ha SEMESTER!!! :]

20120126-072215.jpg

20120126-074121.jpg

20120126-074137.jpg

20120126-074147.jpg

20120126-074158.jpg

20120126-074219.jpg

20120126-074228.jpg

Det är inte ok att folk får välja teamkamrat

2012

11 Jan
9
         

Jag kollar på ”Biggest looser” på TV 4, och de har precis valt ut teamkamrater. Folk står och väljer vem de vill vara med. Det är helt sjukt att det fortfarande förekommer. Jag blir så illa till mods, så ledsen, så jävla ARG. Det är fan inte OK! Jag vill bara kräkas!

Den som inte blir vald då? Den som blir kvar till sist? Det är inte så jävla skoj att stå kvar när alla andra har blivit valda. Det har vad jag kan minnas, aldrig hänt mig, men jag kan tänka mig hur man mår när man står där och skäms för att ingen vill välja en.

Har ni varit med om detta själva, eller sett någon annan drabbas? Vad tycker du om detta sättet att bygga lag/team?

En tillbakablick på 2011

2012

1 Jan
4
         

Det här året som gått, 2011, har varit ett positivt händelserikt år. Det absolut största är att jag mår bra! Det är en helt underbar känsla, och speciellt efter att ha varit sjukskriven för depression och panikångest i flera år. Jag tog mig upp, och livet leker!

I juni fick jag jobb! En fast anställning som habiliteringspersonal på Solhaga By i Lödöse. Solhaga By är ett boende för människor med funktionsnedsättning och speciella behov. Jag trivs kanonbra och det är otroligt givande att få förgylla vardagen för någon annan på det sättet man gör när man finns där för dem. Nu måste jag bara läsa in Omvårdnadsprogrammet på distans oxå.

20111231-154206.jpg

En annan häftig sak som hänt är när TV kontaktade mig och frågade om jag ville medverka i Outsiders angående min Emetofobi/Spyfobi. Det var väl klart jag ville! Då fick jag även chansen att för första ggn i mitt liv flyga flygplan. Så häftigt! Så nu är jag jättemodig och vi har bokat resa till Teneriffa i slutet på januari. Jag har ju aldrig vågat flyga innan.

Jag har fått äran att lära känna en massa nya goa människor inom min stora hobby Scrapbooking. Tänk att en hobby rymmer så många pärlor! Jag fick åka med Puck i Vilda Stamps till Stempelmekka, en jättestor stämpelmässa, i Hagen/Tyskland. Det var roligt och häftigt att få besöka Tyskland för första gången. Det var spännande med bilresan på så många mil, och båtturerna, men det gick hur bra som helst.

Vi har fått två goa nya närmare vänner som förgyller tillvaron. Nathalie och Janina. Mystjejer! För att inte tala om mina andra underbara vänner, ingen nämnd ingen glömd. Ni är alla guld värda! <3<3<3

20111231-153506.jpg

Mitt absoluta favoritband sen ca 25 år, Sisters of Mercy spelade åter i Sverige, och självklart var vi där. De spelade i Göteborg på Brewhouse. Av en slump så fick jag en kram och ett foto på mig och sångaren Andrew Eldritch. Lycka!

Jag vill tacka er alla som är här och läser mina rader. <3 Och extra tack till er som förgyller mina dagar med kommentarer på blogginläggen. Jag vet att jag inte alltid svarar på allt som skrivs, men ni ska veta att jag läser alla kommentarer och tar dem till hjärtat. Tänk på att du smidigt kan bli följare av min blogg via BlogLovin. Då får du ett mail så fort jag har uppdaterat. Du kan även gilla mina inlägg där inne.

20111231-143348.jpg

Varm kram och ett riktigt
gott nytt år med nya utmaningar
och massor av värme och kärlek.

Om min son/dotter vill klä sig i rosaskimrande klänning så får de det.

2011

9 Dec
         

Det här inlägget blir ett hopkok av virriga tankar och känslor som dyker upp när jag läser allt detta hysteriska kring genusfrågan.

Jag citerar Lady Dahmer:

”Nej, man är inte en dålig mamma för att man gör saker som är mindre bra ibland eller för att man saknar kunskap om exempelvis genus.”

”Om man däremot vet att det man gör och väljer har väldigt negativa konsekvenser för barnets välmående och utveckling och ändå gör samma val, ja då kan man börja fundera på föräldrarollen.”

”Genus handlar även om att sluta köna barnen.”

Dessa citat hänvisar till att man inte ska klä barnen stereotypt. Att man inte ska klä sina flickor i rosa, och att man abssolut inte ska säga att barnen är fina.

Ibland tycker jag ärligt talat att det går lite för långt med det här genussnacket. Jag tycker att det är idiotiskt att klädaffärer och även leksaksaffärer delar upp kläder/leksaker utefter vad det är för kön på dem som ”borde” ha varan. Det är förlegat. Jag tycker att tjejer kan ha ”killiga” kläder, och vice versa. Jag tycker att killar kan leka med leksaksspisar och strykjärn likväl som tjejer. Det är galet att att bara tjejer får dansa runt i prinsessklänningar med målade naglar, och det är helt absurt att det bara är killar som får leka med actiongubbar och får smutsa ner sig när de är ute.

Men, jag tycker att det är så jävla uppschasat åt andra hållet istället. Att tjejer inte FÅR klä sig i rosaskimrande klänningar med glitter, paljetter och tiaror om de vill. Varför?

Jag har aldrig i mitt liv, varken som barn, tonåring, vuxen eller tjej-förälder varit någon förespråkare för rosa. Jag har aldrig tyckt om färgen, och i tonåren minns jag att jag tänkte att ”tjejer förväntas tycka om rosa, och då tänker jag då fan inte ha det”.

Jag köper gärna mina kläder på herravdelningen. Jag köpte senast min jacka på Gekås herravdelning av den enkla anledningen att jag tycker att den sitter bättre, och dessutom gillade jag modellen bättre än de som fanns på damavdelningen. Men, jag köper även kläder som är typiska damkläder, tex. fina tunikor och tröjor just för att de är så fiiiiina. Men, jag måste trivas i det jag har på mig. Ibland vill jag känna mig mer ”kvinnlig” med höga klackar och smink och ibland vill jag vara mer neutral i mitt utseende. Sminkar mig gör jag enbart när jag ska på någon speciell tillställning, om ens då.

Jag har i hela mitt liv medvetet valt bort rosa just för att det är en ”tjejig” färg, och jag har aldrig identifierat mig med att vara en flickig tjej. Jag har alltid varit mer av en ”pojkflicka”, men ändå inte extremt. När min dotter var liten kan jag inte minnas att jag köpte ett enda rosa plagg till henne. Jag gjorde ett kontruktivt val, för att jag inte tycker om färgen rosa. Hon hade däremot en bonusmamma som älskade att klä henne i klänningar, rysch och pysch, spetsar och rosetter. Jag kräktes nästan vid blotta åsynen, kommenterade det vid flera tillfällen, men varför skulle min dotter inte kunna få vara så där äckligt flickig oxå, så länge inte HON tyckte att det kändes obekvämt.

Som vuxen, som förälder, så har man ett val. Jag kunde vägrat min dotter tjejiga leksaker när hon var liten, men varför? Hon ville ha det, skrev det på sina önskelistor och hade jätteroligt med sina Bratz-dockor och sin leksaksspis med tillhörande kastruller. Hon älskade att sminka sitt dockhuvud och fixa håret på det. Jag kunde sagt nej och bara köpt leksaksbilar till henne, eller varför inte actiongubbar. Hon läste om prinsessor i böcker, borde jag ha gett henne böcker som bara handlade om bilmek istället?

Min dotter ÄR en tjej, men nu ska man tydligen motarbeta det. När folk snackar genus så känns det som att tjejer inte FÅR vara tjejer, de ska vara så neutrala som möjligt, och de får absolut inte tycka att det är fint med klänningar, eller att de själva är fina. Det är så jävla hysteriskt med allt detta genus-snack. Jag ser inte att det ger negativa konsekvenser för barnets välmående och utveckling om våra flickor faktiskt FÅR lov att vara flickor. Flickor som kan ha både klänningar och brallor.

Tittar de mellan benen på sig själva, så ser de att de faktiskt är tjejer till KÖNET, och varför ska man då ”sluta köna barnen”? Är det helt plötsligt fult att vara född till ett specifikt kön? I vårt hem gör alla samma sysslor, sen är det oviktigt om människan är född man eller kvinna. Min son diskar, han tvättar sina kläder själv, han dammsuger, skurar golv och så vidare, jag skulle aldrig gå med på något annat, men jag behöver inte ”av-köna” honom för det.

Vi lever inte på 1800-talet lägre, då ”kvinnor skulle stå i köket” och ”männen skulle tjäna in brödfödan”, och det är underbart att det går framåt, att ett specifikt kön inte automatiskt är avsett till speciella sysslor eller roller. Det är förlegat, och än har vi tyvärr en bit kvar innan det synsättet är förintat. Jag är definitivt för jämställdhet, men jag skulle aldrig någonsin vilja kalla mig för ”feminist”. Det känns oxå lite hysteriskt i mina öron. För mig är det en självklarhet att alla ska vara jämställda, jag måste inte hoppa ner i ett fack för att tycka så. Jag vet inte varför egentligen, men just ordet ”feminist” klingar så illa i mina öron.

Det är galet att tjejkläder är sydda i så tajta och små storlekar, och att killkläder oftare är lektåliga och större i omfång. Där tycker jag att modeindustrin ska tänka om. Neutrala, lösa och lediga kläder till både tjejer och killar är önskvärt. Strintrosor och BH-ar till småtjejer är vansinne. Låt dem få vara barn, och slippa bli exploaterade som sexobjekt. De behöver inga BH-ar förrän de får bröst.

Min son är snart 20 år, min dotter är snart 17 år. Ingen av dem har tagit stryk av att få välja kläder eller färger på kläderna själva när de blev gamla nog att ha egna åsikter om detta. Min dotter klär sig ”aldrig” i klänningar, hon köper gärna kläder som är någon storlek för stor för att hon inte tycker om tajta kläder. Hon sminkar sig till vardags, men kan lika gärna gå ut med håret i en tofs och sminket från gårdagen eller inget alls. Om hon känner för det, så KAN hon även bära klänningar med höga klackar till, och hon är jättefin ÄVEN i det.

Min son sminkar sig med både foundation, kajal och mascara. (Dottern knackade precis på hos honom och frågade om hon fick låna hans foundation). Nagellack har han oxå. Han är den av mina två barn som mest har provat sig fram med olika stilar, och jag låter honom göra det. Så länge han mår bra och trivs med sig själv så är jag glad. Båda mina barn har gått i mina fotspår och skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker om hur man ”ska vara”, hur man ”ska se ut” och vad man förväntas göra för att andra ska bli nöjda. Jag har aldrig brytt mig om hur det ”ska vara”, känns det inte rätt för mig, så nej tack.

Jag talar dagligen om för båda mina barn hur mycket jag älskar dem och vilka underbara individer de är. Kärlek och trygghet är det viktigaste av allt. Sen om min dotter och/eller son väljer klänning, smink, eller annat ”könsstereotypt”, det skiter jag faktiskt högaktningsfullt i. Och jag är inte en dålig förälder för det. Jag älskar dem precis som de är, och kommer alltid att göra, vilka val de än väljer i sina liv.

På tu man hand med Andrew Eldritch i Sisters of Mercy

2011

20 Nov
6
         

20110730-103329.jpg

Som jag har längtat! Brewhouse i Göteborg.

SISTERS OF MERCY

20111118-150344.jpg

Jag älskar dem, älskar musiken, älskar Andrews röst…

20111118-150357.jpg

I fredags kväll var det äntligen dags. Vi köpte biljetterna redan i juli, så i fyra månader har jag väntat på denna kväll, på denna konsert, med mina största idoler: Sisters of Mercy. Det finns få band som berör mig på ett sådant sätt som de. De och Thåström är mina gudar.

Sisters of Mercy med min gud Andrew Eldritch i täten… Vad gammal han har blivit! Men, de var underbara. När röken pumpades ut, och man fattade att nu är de snart på G… när man hörde första tonerna… när det dunkade i bröstet av basen… då mådde jag så sjukt jävla bra. De körde en blandad repertoar, och låtar som Vision Thing, Temple of Love, Mother Russia, First and last and always, Marian… osv… Jag bara njöt. I fulla drag. Jag var alldeles varm i kroppen, lyckoruset fyllde min kropp med adrenalin.

Jag stod längst fram vid scenen under hela konserten. Sisters är kända för att ha en hel del rök på scenen. Mystiskt och good feeling… men förbannat tråkigt när man vill fotografera. Jag tog några hundra kort, och två blev rätt ok… De blå stora ni ser här. Resten blev… skit!

Efter konserten stod vi utanför och vem kommer inte utknallandes genom entredörren, om inte självaste Andrew! Först visste jag inte om jag kunde med att ens fråga om att ta kort, men sen tänkte jag att, Va fan! Jag skulle ångra ihjäl mig om jag INTE gjorde det.

Här står jag och mannen jag beundrat i ungefär 25 år och håller om varann. Mannen vars mörka sköna röst får mig att rysa av välbehag. Mannen jag älskar att höra skrika ut sina texter ur mina högtalare. ANDREW ELDRITCH him self. Det här är STORT för mig, jag tror inte ni anar hur häftigt det känns att faktiskt ha fått en kram av min stora idol.

Och… jag måste bara fråga… är vi inte lite lika??!! Det tycker jag iaf… över munnen och hakan?

Jag är verkligen inte en människa som bryr mig om kändisar överhuvudtaget. De är inte mer än människor, så att skrika, svimma och bli alldeles till mig är inte riktigt min grej. Jag tycker till och med att det är pinsamt att be om autografer. Ta kort ihop med någon känns även det lite fånigt, men jag var liksom bara tvungen.

ADHD ärftligt, men vettefan?

2011

12 Nov
5
         

Jag har blivit erbjuden att göra en screening för ADHD.

Jag har alltid känt mig ”annorlunda”, alltid gått min egen väg, alltid varit otroligt spontan samtidigt som jag gärna vill veta om det är något som ska hända, lite innan. Jag vill ha var sak på sin plats, mår bäst när det är ordning, men jag är långt ifrån pedant. Det kan var stökigt som fan hemma, men det resulterar oxå i att jag lättare blir på dåligt humör. När det är städat och fint, så infinner sig ett ro i hela min kropp och själ. Underbar känsla.

Jag kategoriserar allt som går att ha i listor. Jag blir stressad av för mycket ljud som ”blippar” och ”piper”. Fläktar stör mig enormt; köksfläkten och bilfläkten är riktiga mardrömsljud. Det är sååå skönt när man kan stänga av dem igen. Jag har svårt att koncentrera mig på att tex läsa texter. Jag får läsa om igen, och det känns som att det ändå inte går in. En bok är en annan sak. Den måste jag inte komma ihåg. Jag har alltid varit usel på hålla föredrag eller göra ett framförande av ett skolarbete, samtidigt som jag älskar att stå på en scen och prata inför människor. Men, det är precis som att allt jag ska säga bara försvinner, som om jag lixom ”glömmer bort det”. Skallen blir… tom.

När jag var liten gjorde jag allt jag inte fick. Jag var tvungen att testa allt. Jag brydde mig inte om vad folk tyckte och tänkte, eller vad som kunde hända. Jag var ett väldigt olydigt barn, och testade ständigt alla gränser.

Men, detta behöver absolut inte betyda att jag har ADHD. Det kan bero på min uppväxtsituation överlag. Känner man sig inte älskad eller får stryk var och varannan dag, så blir man nog på ett speciellt sätt skulle jag tro. Och det kan nog ligga till stor grund för hur jag har blivit som människa.

Hur som helst… Jag har varit hos en psykolog, för ett par veckor sedan. Han ville att jag skulle berätta om hur jag upplever olika saker. Det är jättesvårt att rabbla upp saker som för mig är naturliga, och som kanske kan visa på en ev. ADHD. Jag berättade och pratade och bollade och vi kom fram till följande…

Psykologen sa till mig att man kan se drag av ADHD, men inte så mycket. Han sa att det är svårt att säga om det är ADHD, eller om det är annat som spelar in. Jag är alltså inget klockrent fall. Och det är väl ungefär det jag har anat. Han sa att han kan skicka mig vidare för en större utredning, och göra en sk. screening. Jag tror att det till slut blev så att han skickade en remiss. Men, jag tänker att, enda anledningen till att jag vill veta, är för att min son har ADHD, och för att det sägs att det är ärftligt, och för att jag… vill VETA. Inte av någon annan anledning.

Jag sa till psykologen att jag är inte ute efter att få en diagnos för att få medicinering eller något annat, utan jag är bara nyfiken. Jag sa även till honom att eftersom det är ren nyfikenhet, så borde jag nog lämna den platsen på en screening till någon som verkligen ”behöver” den. Då sa psykologen att det finns ingen som ”behöver den” mer än någon annan, och att mitt fall oxå måste tas på allvar. Men… jag vet inte…

Jag får väl se hur jag känner när jag får en tid, om de dit han skickat remissen anser att jag behöver en tid. Kanske säger jag ja, kanske säger jag nej. Faktum är att när han beskriver min situation så bedömer de om jag ”borde få göra” en screening. Men… jag vet inte…

Jag skrev en dikt när jag skrev ner arbetet om min son och hans ADHD. Dikten är skriven utifrån hans egna tankar och känslor angående att han var familjehemsplacerad, och det gjorde ONT att skriva den. Det gjorde ONT att få det svart på vitt. Läs gärna min text, och även dikten som finns på sidan.

Viktorias sida kan ni läsa en kanonbra text, och även titta på bilder till hennes text. Så bra!

Min medverkan i Outsiders, kanal 5

2011

25 Okt
         

Det hela började med att TV hittade min blogg, och kontaktade mig med anledning av att jag hade skrivit om Emetofobi/Spyfobi. De frågade om jag kunde tänka mig att medverka i ett TV-program som heter Outsiders, och det lät både roligt, intressant och spännande. Plus att det är viktigt att dolda fobier och hinder som tex Emetofobi kommer upp till ytan och att människor får veta att det finns samt hur det kan fungera.

Jag fick veta att programmet skulle sändas på femman den 25:e oktober, endast tre veckor efter vår första kontakt, så det var snabba ryck.
Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Söndag

Söndag samma vecka, ringde det på dörren, och där stod Masse och Erik. Masse är ljudtekniker och Erik inslagsproducent. De filmade mig under en intervju angående min Emetofobi. Jag fick berätta hur jag tror att det började, hur det känns, varför, hur osv. Om du vill läsa om min emetofobi, så kan du göra det här.

Min emetofobi plus panikångest i en salig blandning har bland annat gjort att jag aldrig vågat kliva ombord på ett flygplan. Jag har aldrig i hela mitt liv flugit. I den situationen har jag verkligen haft den malande tanken i skallen; -”Tänk om jag mår dåligt, tänk om jag mår illa”. Och därmed har det aldrig ens blivit tal om att flyga.

Självklart tyckte TV-folket att detta programmet var ett ypperligt tillfälle att flyga för första gången. Och, jag VILL ju… Så jag sa ja.

20111014-145923.jpg
^ Masse & Erik på Oleary´s

Efter intervjun åkte vi ner på stan. Vi var på Oleary’s och käkade lunch. Lite filmande blev det när jag åt. Sen var vi på Ica Matmor i affärshuset Oden i stan. Där filmades det när jag gick och handlade lite. Sen dissade jag en korvkiosk, jag äter ogärna korv ute på stan. Jag har fått magsjuka två ggr av just korv köpt i korvkiosk.

Väl hemma igen så lagade jag och frugan mat. Masse och Erik filmade och intervjuade Anna och Alexander om hur de upplever min emetofobi.

Måndag

Jag fick samtal från hypnosterapeuten Daniel. Vi bestämde att han skulle ringa mig på tisdagen och ha ett 1,5 timmar långt förberedande samtal dels inför flygresan, och dels inför onsdagens hypnossession hos Daniel.

Tisdag

På em ringde Daniel. Vi pratade och han ville prata med mitt undermedvetna, för att få bort mina tankar om att ”Tänk om jag mår dåligt”. Jag visualiserade känslan och såg en boll framför mig. Den är de dåliga tankarna som inte längre behövs. Jag såg bollen framför mig, hur den rullade iväg och försvann i horisonten.

Faktum är att jag har redan kommit väldigt långt i mina egna tankar, så jag är redan klar med hur jag ska tänka osv. Jag har ätit medicin, Cymbalta i ett par år nu, och de har verkligen hjälp mig jättemycket. Jag mår bra och jag kan hantera alla sorters situationer. Jag vill göra så mycket i mitt liv, och jag är trött på alla jäkla begränsningar jag haft med min emetofobi och panikångest.

Jag älskar att leva och jag samlar på erfarenhet, vill uppleva ALLT!

Onsdag

Masse och Erik kom 07 på morgonen. Jag och Anna körde ett sista snack framför kameran inför flygresan Trollhättan-Stockholm. Sen bar det av i taxi till Malöga, Trollhättans lilla miniflygplats. Pirr i magen var bara förnamnet! Pirr och förväntan!

20111021-010453.jpg
^ Min första flygbiljett, EVER!

20111021-010402.jpg
^ Jag sitter på Malöga, Trollhättans lilla flygplats och inväntar flygturen.

20111021-010413.jpg
^ Anna på Malöga

20111021-010428.jpg
^ Masse & Erik på Malöga

20111021-010440.jpg
^ Masse & Erik på Malöga

20111021-010505.jpg
^ Det pyttelilla, supersöta flygplanet,
(propellerplanet) som vi åkte med till Stockholm.

20111021-010517.jpg
^ Masse filmar…

20111021-010529.jpg
^ Planet är GALET litet och gulligt!

Flyget gick till Bromma flygplats, och flygresan gick hur bra som helst. Det var ett pyttelitet flygplan, ena raden hade en stol i bredd, och på andra sidan den supersmala gången hade raden dubbla säten. Jag satt längst fram på ett ensamt säte, eftersom de filmade mig. Anna satt på andra sidan gången.

20111021-010542.jpg
^ Anna på flygplanet

20111021-010554.jpg
^ Jag på flygplanet.

Flygvärdinnan frågade om jag ville gå fram och titta i cockpiten. Klart jag ville! Vilken chans! Det erbjudandet lär jag väl aldrig någonsin mer få, så hon frågade piloterna om det var ok. Det var det, så jag gick dit. Jävlar vad knappar och spakar!!

20111021-010605.jpg
^ Vy från cockpiten!

20111021-010618.jpg
^ Ena piloten…

20111021-010631.jpg
^ Andra piloten…


Jag pratade lite med piloterna, och de berättade att när vi var uppe på rätt höjd så åkte vi i 520 km/h. Det märktes verkligen inte. Det kändes som om planet stod stilla där uppe i luften. Det var en häftig känsla att se ut över hela landskapet.

20111021-010643.jpg
^ Utsikt från planet… Häftigt ju!

20111021-010657.jpg
^ Golden Air

Det var inte ens lite läskigt att flyga. Bara roligt! Fatta vilket steg i mitt liv! Fatta vilken seger! Jag är så jätteglad att jag fick den här möjligheten. Nu vill jag flyga igen, och igen…

Vi käkade lite mat på flygplatsen i Bromma medan Erik ringde och fixade med lite tider och tågbiljetter så vi skulle komma hem sen igen. Efter maten tog vi en taxi till Solna. Där åkte vi en tunnelbana fram och tillbaka mellan ett par stationer. Tunnelbana = under jord och utan toaletter. Det har oxå varit lite ångestladdat.

När vi kom till Daniel, hypnoskillen, så presenterade han sig och sitt arbete. Det kallades inte hypnos direkt utan NLP.

Daniel Johansson är unik genom sin kunskap och erfarenhet inom NLP. Han är idag en av Sveriges mest kända och anlitade NLP- Coacher. Varje form av mentalt problem hos vanliga människor som finns går att lösa med NLP. Det handlar bara om att programmera om de tankebanor som ställer till det för Dig.

Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information. Genom NLP’n har vi människor möjlighet att ta kontroll över hur vi påverkar och påverkas av vår omgivning. Och detta är ovärderligt då våra tankar i förlängningen avgör hur vi känner oss, de avgör dessutom vilka beslut vi fattar och hur vi beter oss.

Plockat från Daniel Johanssons hemsida

Jag fick sitta i en sån där skön fåtölj med tillhörande fotpall. Daniel satt i en stol framför mig. Jag skulle blunda, och sen skulle han prata med mitt undermedvetna. Jag var skeptisk till sån här ”behandling” och även om det är intressant så måste jag nog säga att jag även efter vår session är minst lika skeptisk.

Det är klart att han gav mig andra sätt att tänka på och att jag var i viloläge = kroppsligt trött. Men, jag kan inte påstå att jag känner någon skillnad överhuvudtaget. MEN! Det kan ju bero på att jag faktiskt mår såpass bra nu, och att jag redan har jobbat med mig själv och mitt mående så många år.

Vi tog en sväng till tunnelbanan där jag skulle prova om hans session hade gjort någon nytta. Men, som sagt, jag mår såpass bra nu, och det kändes ingen skillnad från åkturen tidigare på dagen. Jag ville däremot visa hur det KAN vara, och hur det var för mig innan jag började må bättre.

20111021-010716.jpg
^ Micken ska sättas fast på Daniel
och fungera är det tänkt…

20111021-010729.jpg
^ Daniel Johansson

För ett par år sen hade jag lidit på riktigt av att åka tunnelbana. Jag hade haft ångest och varit livrädd för hur jag skulle må, om jag skulle må illa eller kräkas. Jag hade troligen inte ens ställt upp i TV-programmet om jag hade blivit tillfrågad när jag mådde som sämst. Men, som sagt. Det är otroligt viktigt att människor får se hur det kan vara och att det är ett hinder i livet. Ett stort jobbigt hinder som är skitjobbigt.

När vi satt på tunnelbanan gjordes sista intervjun och filmningen, och sen hoppade Erik, Masse och Daniel av för att åka tillbaka. Det blev ett jättesnabbt hejdå, lite kramar och sen var de ute. Det kändes nästan lite vemodigt när vi såg dem stå och filma oss genom fönstret på tunnelbanetåget och sen bara försvinna bort när vi åkte iväg.

20111021-010753.jpg
^ Min älskade fru, som oxå var med till Stockholm…

20111021-010805.jpg
^ Och så jag…

Jag och Anna åkte vidare till T-centralen för att ta tåget hem. Vi käkade på Mc Donalds innan tiden var inne. Jag var så galet trött, men kunde inte sova på tåget för att jag satt så obekvämt. Vi åkte buss i två timmar från Skövde, och inte heller på den gick det att sova.

Det var helt underbart att komma hem och få krypa ner i sängen tiiidigt och sova. Men, jag hade nog fan hellre åkt flyget hem oxå. En timmes resa istället för fem. En ny värld har öppnat sig för mig, den ovan molnen. Tack

20111021-010742.jpg
^ Anna igen <3

10 alltför vanliga fobier

2011

15 Okt
1
         

”Det är då inget att vara rädd för”, är säkert något som de flesta människor har hört. Om inte annat som barn, när våra föräldrar till exempel klagade över att vi inte ville ha ljuset släckt, att vi blev rädda för en spindel eller skrämda av grannens hund.

Faktum är emellertid att väldigt många människor är rädda för något. Här är en lista över några av de fobier som många lider av.

Araknofobi – rädsla för spindlar.

Det råder en del diskussion om vilken fobi som är den vanligaste, men araknofobi ligger i varje fall mycket nära toppen, om den inte rent av innehar förstaplatsen. Inemot 50 % av alla kvinnor och 10 % av alla män lider av araknofobi i större eller mindre grad.

Acrofobi – höjdskräck

En av de vanligaste fobierna – kanske rentav den vanligaste. Den finns i många former, alltifrån människor som bara inte gillar att stå nära räcket i ett utsiktstorn till dem som får svindel bara de står på en stol.

Emetofobi – rädsla för uppkastningar och för att själv kräkas

Detta är troligen en av de mest förbisedda av de vanliga fobierna. Det råder viss oenighet om hur vanlig denna fobi egentligen är, men vissa undersökningar tyder på att inemot en tredjedel av alla vuxna människor lider av den i större eller mindre grad.

Brontofobi – rädsla för åska

Detta är en av de fobier som de flesta människor växer från. Den är otroligt vanlig bland barn men kan upphöra i vuxenåldern.

Mysofobi – rädsla för smuts

Denna fobi finns i extremt många olika versioner. Från en lätt överdriven rengöring, ofta av vissa ställen, eller ett tvång att ideligen tvätta händerna, till en så uttalad rädsla för smuts och bakterier att den drabbade lägger det mesta av sin tid på att rengöra och tvätta allt i sin omgivning om och om igen.

Klaustrofobi – rädsla för små, slutna rum

Denna fobi är välkänd men inte alls så utbredd som man i förstone skulle kunna tro. Dess ”popularitet” beror i mycket hög grad på att den ofta används som ett element i handlingen i litteratur och filmer.

Agorafobi – rädsla för öppna områden

Denna fobi kan betraktas som motsatsen till klaustrofobi. I extrema fall kan den isolera människor så till den grad att de inte törs lämna sitt hem utan tvingas leva inomhus i åratal .

Aerofobi – rädsla för att flyga

Denna fobi är ett mycket modernt fenomen och kan i extrema fall göra att människor endast kan utnyttja tåg och bil, om de skall resa någonstans, oavsett hur långt de skall färdas. I lindrigare fall kan det krävas starka, lugnande medel eller till och med bedövning, för att de skall kunna flyga.

Skotofobi – rädsla för mörker

Strängt taget är det inte mörkret i sig självt som är skrämmande utan de reella eller inbillade faror som fobikern tror döljer sig i mörkret. Det är mycket vanligt att barn är rädda för mörker, medan en egentlig fobi är sällsynt hos vuxna.

Ailurofobi, cynofobi och ophidiofobi – rädsla för katter, hundar respektive ormar

Dessa tre fobier, som är mycket utbredda, är några av de få för vilka man kan hävda att de kan ha en biologisk bakgrund. Att vara försiktig i umgänget med dessa tre djurgrupper har utan tvivel ökat överlevnadschansen för människans tidigaste förfäder.

Källa: Illustrerad Vetenskap

Mowgli är en trasig katt

2011

24 Aug
         

Vår lille kattkille är alldeles trasig. Han är ju proteinallergiker, och nu ger vi honom endast ett foder som heter HILLS Z/D. Det är ett foder som veterinären rekommenderade, som ska vara bra för katter med just foderallergi. Men, frågan är om det är bra… Vi har provat en massa olika foder, och detta känns bäst… Tror jag. Men, såren kommer ändå tillbaka.

Av sin allergi får Mowgli allergiska sår i hela huvudet och på halsen. Just nu har han ett öppet sår precis under ena ögat, ett öppet sår på ena sidan av halsen. Han har även ett sår på halsen som har läkt men pälsen har inte växt ut där än.

20110824-042610.jpg

Usch, jag tycker så jävla synd om honom. Han är ju tvungen att dras med den där tratten hela tiden. Så fort vi tar av den så tvättar han sig. Tvättar… tvättar och tvättar. Han måste ju känna sig jättesmutsig stackarn. Vi tar av tratten lite då och då så han ska kunna tvätta sig lite.

När han har läkt helt, om han nu någonsin gör det… så ska vi bada honom. Han måste ju vara utan tratt rätt länge efter, så han kan tvätta/”torka” sig.

Är det någon som har något tips på hur man får bukt på dessa sår? Vi har rådfrågat veterinären och eftersom det är proteinallergi/foderallergi så finns inte så mycket annat att göra. Men, jag tänkte om någon kanske råkar ha en dunderhuskur eller så.

Det var en med samma problem som berättade att de tillslut var tvungna att avliva sin katt för att det aldrig blev bra. Men, jag VILL INTE avliva Mowgli för att han har sår. Man avlivar inte en människa för att hon har sår.

20110824-042624.jpg