Jag har lärt mig säga nej tack

2011

6 Mar
6
         

Matupplevelser

1. Vilken mat tyckte du om förr men inte nu?
När jag var liten – och inte förstod bättre – så åt jag konstiga saker som bjöds; pölsa, sylta och hjärta om jag inte minns fel… Pölsa speciellt tyckte jag jättemycket om. Hu! Jag skulle aldrig någonsin äta det igen. Jag tyckte även om blodpuddning, kan tycka om smaken än i dag, men nä fy fan! Jag kan inte äta inälvsmat överhuvudtaget, förstår nog inte vitsen… Förr när man var tvungen att ta vara på allt så var det en grej, men näe… Jag har absolut blivit kräsnare med åren… äter det mesta, men det ska vara speciell korv, speciella köttbullar, speciellt kött osv… Äter inte vilket fabrikat som helst om jag kan välja.

2. Vilken mat tyckte du INTE om förr, men gillar nu?
Hmm… Jag åt nog faktiskt det mesta. Jag kan inte komma på något som jag verkligen inte tyckte om. Jag har alltid tyckt om mat, och ätit det som bjudits. Jag var absolut inget kräset barn. Jag tyckte däremot inte om Ramlösa som barn, men det gör jag nu! SÅ gott!

3. Finns det något som du aldrig har tyckt om?
Det klassiska: Lever! Fy fan rent ut sagt! Så vidrigt, lukten, smaken… Sen har jag aldrig varit så faschinerad av köttsoppa. Och inte blev det bättre när jag inte ville äta upp en gång, och ändå blev tvingad, så jag till slut kräktes… Idiotföräldrar! Jag skulle ALDRIG tvinga i mina barn något.

4. Vad skulle du aldrig ens smaka på?
Tunga… njurar… sniglar… orm… katt… hund… Ja, såna där skumma saker. Känns lite kusligt. Fast jag har lite dubbelmoral där, för jag älskar att prova nya maträtter och saker. Men, näe… Det finns gränser!

5. Finns det något du äter/ätit trots att du vet att du inte gillar det, varför?
När jag var liten åt jag Jansons frestelse för syns skull… tyckte det var lite småäckligt. Jag tycker än idag inte om ansjovisen, men äter ändå om det bjuds. Pillar väl bort det mesta. Russin äter jag inte gärna, men det går ner om jag måste. I övrigt så ger jag faktiskt fan i att ta sånt jag inte gillar. Jag har lärt mig säga nej tack. Eller faktiskt tala om att det inte tilltalar mina smaklökar.

Mowglis hemska sår

2011

3 Mar
8
         

Vi behöver verkligen hjälp. Mowgli har ju sår på båda sidor av huvudet. De andra katterna slår honom där när de bråkar, plus att när det är på väg att läka så kliar det, och då river han upp det igen. Nu har han haft det jättelänge, och det känns verkligen inte bra. Det ser fördjävligt ut och har ökat i storlek.

Vi har provat att tvätta med lite olika saker, vi har haft på olika salvor plus penicillinsalva. Vi har låtit såret vara, vi har fixat med det. Vi har haft krage på honom, men då protesterade han genom att pissa i sängen. Vad sjutton ska man göra?? Råd och tips emottages tacksamt! Vi kan ju inte gärna låsa in honom på toa med en tratt tills det har läkt. Då blir han ju tokig.

Veterinären har sagt att vi ska tvätta, men inte med något medel. Idag klippte jag ner hans päls vid såren och tvättade supernoga, igen… Sen sprayade jag på sprayplåster. Det funkar inte heller särskilt bra, men vi får försöka spraya på det flera ggr om dagen. Jag trodde att sprayplåster skulle få en lite tjockare yta, men det märks ju inte ens när det är på.

Såret MÅSTE bara se till att läka sig snart. Det kan ju omöjligt vara bra att ha sådana sår så länge. Stackarn!

1 år efter min Gastric Bypass

2011

27 Feb
         

Ett år har gått, det är helt otroligt vad tiden rusar. Det har hänt mycket på det här året. Jag har gått ner i vikt, vi har flyttat till radhus, frugan har börjat plugga till undersköterska och jag ska börja praktisera på två olika ställen; Inforum med data och Trollreda med utvecklingsstörda där man tillverkar hjälpmedel i olika former.

Vikten var det då ja. När jag började min viktresa nedåt, så vägde jag 157 kg. Det är den högsta vikten jag har haft, även om jag har pendlat fram och tillbaka en hel del under åren. Det kändes helt galet… 157 kg! Nästan 160 kg… *smakar på tungan* Det är fan MYCKET! Sjukt mycket… Kusligt mycket. Obehagligt mycket, med tanke på hur mycket stryk kroppen faktiskt tar av en så stor övervikt.

Hur jag mådde innan operationen kan ni ju läsa om under GBP-fliken uppe i den vågräta menyn, så det behöver jag inte orda så mycket om. Men, mitt mående idag är tusen ggr bättre på alla plan. Jag mår bättre psykiskt, jag mår mycket bättre fysiskt och jag orkar mycket mer överhuvudtaget. Jag blir knappt ens andfådd längre av att promenera, ej heller av att gå i trappor. Och DET är häftigt!

Innan operationen undvek jag trappor in i det längsta. Jag kunde till och med låta bli att hälsa på hos folk som bodde högt upp i ett trapphus utan hiss. Jag blev alltid HELT slut när jag hade kommit upp för trapporna, det spelade ingen roll hur många våningar det var. Jag var tvungen att stanna flera ggr på vägen upp och fick ingen luft när jag var framme. Jag fick stå och pusta en stund och försöka återfå andan, innan jag kunde ringa på dörren.

Nu kan jag gå i trappor utan problem för flåset, det enda jobbiga är mina knän och min rygg. De tar fortfarande stryk av trappvandring, men det viktigaste är att jag inte dör av andnöd känns det som. Vi har två våningar i vårt hem, och det märks inte ens när jag gått i trappan. Ett STORT framsteg!

Idag väger jag 121,4. Det innebär en viktminskning på 35,6 kg. Jag har i princip stått stilla i ett halvår, och det är skittråkigt. Men, jag har mig själv att skylla. Jag fick de första kilona ”gratis” kan man säga, pga operationen. Jag rasade i vikt första 4 månaderna, och det var roligt att både se på vågen och känna på kläderna hur mycket som försvann. Det var en ”enkel” viktnedgång. Jag var så tung och obekväm i kroppen, så allt fysisk aktivitet kändes pest och pina. Plus att mitt järnvärde har varit så lågt, så jag har fått järn-injektioner igen. Att järnvärdet är lågt innebär att jag blir skittrött och orkar knappt röra mig utan att nästan bli gråtfärdig för att jag är så matt i kroppen.

Jag har inte motionerat någonting, mer än att gå till och från bilen/bussen, eller gått på stan. Nu är det snart vår, och då jävlar ska vi börja promenera. Vi har även pratat om att försöka få in någon annan fysisk aktivitet i våra liv. Jag vill börja med Zumba, eftersom jag ÄLSKAR att dansa. De mest kända latinska rytmerna som merengue, cumbia, salsa, reggaeton, cha-cha, hip-hop ingår i Zumba dans träning. Det hade varit ett rent nöje att få dansa bort kilona. Vi ska kolla upp om det finns här i stan, och så får vi hoppas att det inte är svindyrt.

Så, det är en stor bit, att börja röra på mig. Men, jag inser ju att jag inte får allt gratis, jag måste kämpa lite oxå. Sen har vi maten. Jag tycker att jag kan äta allt efter operationen. Och med allt menar jag verkligen allt. Det finns ju en anledning till att jag gått upp i vikt i mitt liv, och även om jag lagt om min kost och äter betydligt mycket mindre nu än innan operationen, så känns det ändå som om magen tål ”för mycket”. När jag läser inne hos andra GBP-opererade, så skriver de om massor av saker de inte kan äta, och att de endast kan äta väldigt liten mängd.

Jag är å ena sidan glad att jag kan äta, å andra sidan önskar jag att jag inte kunde äta som jag kan. Det är jobbigt och ibland kan jag skoja om att jag kanske borde göra en operation till… Nej, men skämt å sido. Det handlar såklart om att jag måste tänka på vad jag stoppar i mig. I början efter operationen åt jag ständigt frukt, fruktfat med massor av olika frukter så fort jag blev hungrig. Nu blir det oftast knäckebröd med ost och gurka. Ibland äter jag frukt, men inte alls i samma utsträckning, tyvärr.

När jag äter följande saker, så äter jag i ungefärliga mått:

  • 3-4 små potatisar
  • 1-1,5 dl ris
  • 1-1,5 dl pasta
  • 1-1,5 dl pommes
  • 1 dl mos
  • 1 köttbit
  • 1 kycklingfilé
  • 1 fiskfilé
  • 4-5 köttbullar
  • 1 grillkorv
  • 4 fiskpinnar
  • 1-1,5 dl köttfärssås/chili con carne
  • 1-1,5 dl köttgryta
  • 0,5-1 dl sås
  • 0,5-1 dl sallad
  • 1 näve hårda tacochips istället för mjuka bröd
  • ½ pizza
  • 90 gr hamburgare med halva ena brödet
  • 2-3 trekanter brungräddat knäckebröd frukost/kvällsmat
  • 1 frökus (grovare bröd med massa frön)
  • 1-2 frallor med ost/skinka någon gång då och då
  • 2-3 små rostade mackor väldigt sällan
  • 1 apelsin
  • 1 äpple
  • 1 kiwi
  • 2-3 passionsfrukter
  • MYCKET jordgubbar *ÄLSKAR* skulle kunna leva på…
  • 3-4 chokladbitar
  • 2-3 dl chips/ostbollar/ostbågar
  • 1,5-2 liter popcorn under en kväll
  • 1 stort glas dricka men föredrar vatten

Notera nu att detta är inget jag äter på en dag, utan NÄR jag väl äter det. Jag försöker hålla godis och snacks till helgen, och jag föredrar att dricka iskallt vatten när jag dricker något. Jag kan dricka till maten, och till frukosten som jag äter i normal lite långsam takt dricker jag en cappuccino. Jag dricker ½ glas vatten till middagen.

Precis efter operationen var jag ju lite frustrerad över att jag inte kunde svepa ett helt glas med iskallt vatten, ni vet så där när man är GRYMT törstig! Det kan jag fortfarande inte, men jag kan dock ta ett par klunkar och tar jag tre så stockar det sig i bröstet. Så, ett par klunkar på en gång, och efter några sekunder ett par till utan problem.

Äter jag för fort så stockar det sig i bröstet/halsen och äter jag för sött, för fett eller för mycket så dumpar jag och mår illa, fryser, får ont i magen och blir så galet trött så jag somnar. Det händer i princip aldrig, och det är skönt. Men, jag har nog lärt mig hur, vad och hur mycket jag kan äta nu. Jag är trött ”as hell” på ”snabbmat” som hamburgare, pommes, pizza osv. Jag undviker det in i det längsta då jag inte ens tycker att det är speciellt gott. Jag äter hellre riktig mat. Jag älskar husmanskost.

Troligen äter jag ”lagom” mycket för min vikt? eftersom jag nu har stått stilla så länge. Jag går upp och ner något kilo från vecka till vecka och väger mellan 120-122 kg. Jag VILL gå ner till iallafall 80-90, men då måste jag som sagt lägga lite mer vikt på att röra på mig. Jag måste helt enkelt börja kämpa lite. Men kolla fotona här nedan… nog kan man säga att det är en viss skillnad… *glad* Första fotot är taget på mitt och Annas bröllop 090909, och det andra fotot är taget på nyårsafton 2010-2011.

15 månader och 35,6 kilo mindre.


 


 

Emetofobi – Spyfobi

2011

23 Feb
         

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.

Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.

I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.

En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.

Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.

De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.

Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.

En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.

Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.

Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.

I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…

De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.

Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.

Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.

Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.

Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.

Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.

Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.

Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.

En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.

Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.

Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.

Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är en människa som alltid föredragit att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående och alltid har haft panikångest.

Dock har min Emetofobi blivit mycket bättre efter jag gjorde min Gastric Bypass-operation. Min teori är att det beror på att jag helt enkelt inte KAN kräkas. Kräkreflexen finns kvar, och sätter igång själva ”hulkandes”. Det går inte att komma ifrån. Men det kommer inget, eftersom jag inte har någon magsäck att tala om. Så, man kan säga att jag kräks luft.

Däremot, om jag blir magsjuk, så får jag istället diarré och den ger sig inte på minst en vecka. När jag legat i magsjuka och mått dåligt så har jag till och med önskat att jag kunde kräkas istället – för att få ut det sjuka ur systemet och kunna bli frisk på några dagar.

Jag är fortfarande manisk med vad jag äter. Jag kollar datum, om det ser fräscht ut och jag går hellre hungrig än äter något jag känner mig osäker på. Jag är fortfarande otroligt nojig och förmodligen tycker många att det är irriterande att jag är som jag är.

Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Vid Sveriges sydligaste udde

2011

20 Feb
3
         

Efter frukosten åkte jag, Gabriella och Patrik till Smygehuk. Sveriges sydligaste udde, som de till och med har förlängt med några meter. Det var otroligt vackert där, med vyn över Östersjön och de isade gångvägarna ut i vattnet. Det var även JÄVLIGT kallt, så vi tittade lite, fotograferade lite och sen hoppade vi snabbt in i bilens värme igen.

Vi åkte från Trelleborg till Smygehuk, Skurup, Hörte, Abbekås, Mossbystrand, Mossby, Skivarp, Tingbacken, Anderslöv och tillbaka till Trelleborg igen. Skåne är verkligen platt, plattare än jag nog kunnat föreställa mig. De har snygga kyrkor, i danskt utförande, något vi ju inte ser hemmavid. Tyvärr blev det inget tillfälle att fotografera någon kyrklig byggnad. Däremot stannade vi till vid en väderkvarn, eller mölla, som de säger nere i väst.

Vi åt middag hemma innan Patrik och Gabriella körde in mig till tågstationen i Malmö för hemresa 17.29. Just nu sitter jag på tåget, och nej Gabriella, det är inte några breda säten… Jag sitter inknödd mot väggen bredvid en man. Vi kan inte ens sitta med armarna bredvid varann, så trångt är det.

Nu ska jag gå och kissa, och sen är det dax att byta från tåg till buss i Göteborg. Jag längtar efter min fru, mina barn och katterna. Det ska bli mysigt att komma hem.

Här hittar du mina EFIT-dagar.
Fler EFIT-bloggare hittar ni här:

Gastric Bypass för & nackdelar

2010

4 Okt
6
         

Nu har jag lagt in den här veckans (*eh* månadens) vikt under Vikt/vikttabeller uppe i den horisontella menyn högst upp. Det går sakta men säkert nedåt. Det känns som att det står still, väldigt still, just för att det går såå sakta. Så det är skönt att kunna gå in på vikttabellen och se att det faktiskt går nedåt. Och jag tror det är bra om det inte går för fort. Även om jag helst av allt skulle vilja bli smal på en vecka.

Jag fick frågan förra veckan, om jag har tappat något hår. Det är tydligen vanligt att man gör det. Men, nej, jag har inte tappat något hår. Jag får erkänna att jag var lite orolig för det innan operationen, så jag är glad att det sitter kvar på skalpen! Tror just det där med att tappa håret har med näringsbrist? att göra, och det KÄNNS som att jag får i mig näring eftersom jag kan äta rätt ordentligt. Jag läste både för och nackdelar om människor som har gjort Gastric Bypass före operationen, och det verkar som att det är vanligt att man kan svimma oxå. Men, även det har jag tack och lov klarat mig utan. Men, ibland har det KÄNTS som att jag kommer att svimma, för att jag blir så galet hungrig om jag glömt äta i tid.

Mitt liv efter operationen har inte ändrat sig något nämnvärt egentligen… Tänkte här nedan lista de saker som har ändrats, både för och nackdelar. För visst finns det både och. Men, nackdelarna är så få och så obetydliga, så det känns i princip inte som att det är några nackdelar.

    Fördelar

  • Viktnedgång
  • Lättare att promenera
  • Kan klippa tånaglarna utan att kvävas
  • Kan raka musen utan att stå totalt dubbelvikt för att se nåt
  • Mår bättre i hela kroppen
  • Får plats i stolar
  • Finns fler kläder att välja på
  • Rörligare överhuvudtaget
  • Mysigare att kramas när man kommer nära
  • Inte lika jobbigt att stå vid diskbänken som när magen tog emot
  • Äter normala portioner
  • Känner mig finare
  • Kan lägga ena benet över det andra när jag sitter
  • Känner mig smidigare
  • Inte lika klumpig när jag har sex
  • Får plats på ETT säte i bussar/tåg
  • Inte tungandad
  • Kommer få operera UPP och minska brösten sen
  • Kan äta ALLT, bara mindre mängd
  • Växer ur garderoben = NYA MINDRE kläder
    Nackdelar

  • Dumpar OM ja äter för fett/sött/ eller för mycket
  • Kan inte svepa ett HELT glas vatten
  • Lite hängiga överarmar, men jag står ut än
  • Måste ALLTID vara förberedd på nåt att äta
  • Växer ur garderoben=dyrt
  • Känsligare för rena mjölkprodukter som mjölk & fil tex

Som ni ser så har jag det hur bra som helst efter operationen. Det är verkligen inte några problem. Jag äter allt jag gjort innan, jag tuggar som jag gjort innan (troligen tuggade jag lika duktigt även innan?) jag har inte några problem med kött, kyckling, grönsaker etc. Fil och mjölk tålde jag inte i stora mängder innan operationen heller, men nu får jag ont i magen om jag äter för mycket av sånt. DET är trist, för jag älskar verkligen fil! Man kanske kan vänja magen vid det, inte vet jag… Men, tror inte det.

Jag har dumpat ordentligt max fem gånger sen operationen. Och då har jag ätit för fett, för sött eller för mycket helt enkelt. Det är en vågskål, jag måste hela tiden tänka mig för, men när man provat en gång så vet man ju. Sist jag dumpade åt jag ca 3 cm av en tjock vitlökskorv, ca 1 dl mos och lite västkustsallad, från korvkiosken. Det blev för mycket för magen. Det var en LITEN mängd, men troligen väldigt fett. Jag blev lite illamående och sååå galet trött, så jag sov ett par timmar. Igår åt vi hemmagjort potatismos med köttbullar och sås, och då kunde jag äta lite mer mos än från grillen.


Det kan jag känna av ibland när jag har ätit, just att jag blir så sjukt trött. Det är svårt att variera vad jag ska äta, eftersom jag måste äta så ofta. Jag har totalt fastnat för hårt tunnbröd med bara extrasaltat Bregott på. Inte nyttigt, inte proteinrikt, inte näringsrikt, men såååå galet GOTT!

4 månader efter operationen

2010

29 Jun
2
         

Det var länge sen jag skrev lite mer om hur det går efter att jag gjorde Gastric Bypass den 25 februari 2010. Det är nu fyra månader sen. Jag har en viktsida här inne i bloggen, som ni hittar upp i den vågräta menyn. Där kan ni följa hur det går i kilon, centimeter samt före och efter-foton. Jag försöker uppdatera vikten varje vecka, men ibland blir det varannan. I klädstorlek på överkroppen har jag gått från XXXL till XL.

Jag lägger in ett par foton här, men resten får ni gå till ”rätt sida” för att titta på! =)

FÖRE OPERATIONEN

30 KG EFTER OPERATIONEN

Det känns verkligen i kroppen att jag har tappat ca 30 kg. Jag har så mycket lättare att röra mig, det känns nästan som om jag dansar fram jämfört med innan. Precis innan operationen var jag uppe i 157 kg, 3 kilo från 160… Det känns helt galet! Och det var jäkligt jobbigt när jag skulle ut och gå, jag blev helt andfådd och fick stanna och ta luft flera gånger under en promenad.

När jag skulle sova, så pep det och rosslade i bröstet och jag snarkade som fan. Men nu har det blivit stor skillnad. Det är inte tungt att andas, och jag har inte samma tryck mot bröstkorgen. Jag ”känner” mig jättesmal i kroppen, nåja… väger ju trots allt fortfarande rejält mycket; 128 kg stod vågen på idag, men de där 30 kilona har gjort MYCKET.

Just nu står jag helt still i vikt. Jag har gjort det i en månad nu, och det känns trist att stå och stampa på samma ställe. Det var såklart roligare när det hände något varje vecka, när något kilo försvann, men det är väl så här antar jag.

Jag kan äta mer än jag gjorde precis efter operationen, så klart. Ibland känns det som att jag faktiskt äter som jag gjorde innan operationen, om jag räknar storlek på portioner. Fast… riktigt så är det inte. Mina portioner ÄR mindre, och jag kan inte ta flera portioner som jag gjorde då. Jag äter inget mjukt bröd alls i princip, utan mest knäckebröd eller hårt tunnbröd.

Min frukost består oftast av en eller två knäckemackor med ost och gurka, eller skinka. Ibland byter jag ut något knäckebröd mot hårt tunnbröd, och det äter jag med bara smör. Till det dricker jag vatten. Jag kan dricka några små klunkar i samband med att jag äter, men dricker jag mer så stockar det sig i bröstkorgen, och jag blir mätt fortare.

Under dagen äter jag oftast en-två apelsiner, kanske någon sån där färdig knäckemacka man kan köpa. WASA Sandwich. De är helt ok, och perfekta som mellanmål. Smidiga att bära med sig, och mättar alldeles lagom om man börjar känna av hunger. Såna där små färdiga pajer etc som man kan köpa, är oxå helt perfekt som mellanmål.

Jag dricker en hel del vatten, försöker dricka så mycket det går, och ibland äter jag lite andra frukter än apelsin -som jag blivit helt beroende av-, som olika meloner, passionsfrukt, äpple, kiwi, persikor osv. Såna där små ”frukt-shots”-drinkar är goda oxå. Mycket frukt och vitaminer i.

Man ska väl helst äta både lunch och middag, och ibland gör vi det. Om det blir kvar från gårdagens middag, så är det perfekt att ta som lunch dan efter. Annars kan det bli någon knäckemacka eller frukt. Till middag äter vi typ allt. Jag kan äta nästan allt jag har provat, bara jag tar det lite lugnt med fett och socker.

Jag har däremot inte provat att äta lax, som ska vara rätt fett. Men, ska nog testa det med så småningom. Jag kan äta ungefär, lite mindre än en halv pizza, och en hel hamburgare med några pommes. Om vi har ätit på Mc Donalds så har jag köpt en fiskburgare och smakat på Annas strips och druckit vatten.

Jag kan äta såser till maten, och en hel köttbit. 2-4 små potatisar och lite sallad. Pasta går utmärkt, äter lite mindre av det, kanske 1-1,5 dl och mer av det vi har till. Ris äter jag ca 0,5-1 dl. Korv äter jag en hel ”HOTS”, de är skinnfria och helt ok i smaken.

Jag kan även äta ”onyttigheter”… Jag har inte vågat äta en ”riktig” glass eller mjukglass, utan har hållit mig till såna utan socker. Om jag dricker dricka så håller jag mig till sockerfria, men jag KAN även dricka vanlig om jag vill. Men, det känns onödigt. Jag dricker ramlösa och loka, men oftast är det lite jobbigt med bubblorna, så jag föredrar faktiskt helt vanligt vatten.



Dessa jordnötsbågar är för goda… mmmm…

Äter jag godis så tar jag 1-2 chokladbitar, eller 2-4 salta skallar… Sen är jag nöjd. När jag äter chips, ostbågar eller jordnötsbågar så kan jag äta några dl… och popcorn (hemmapoppade) så kan jag äta kanske en liter.

Igår åt jag tårta för första gången. Anna fyllde ju 23, och hade bakat prinsesstårta. Det åt jag en ”normal” bit och kände inte av den alls. Jag åt även en risifrutti igår med 30% mindre socker. Det gick bra, och det är gott att kunna ta någon gång då och då.

Jag kan äta alla konsistenser, kött, kyckling, potatis, en fralla, tomater osv… och jag tuggar nog som jag alltid har gjort. Jag kanske har tuggat noga i hela mitt liv, men jag har inte stött på några problem än iaf. Jag delar iof köttet i små bitar och även kycklingen, innan jag äter den, och det kanske hjälper till bra.

Fil kan jag få lite ont i magen av… och vanlig juice. Tyvärr. Jag älskar A-fil och apelsinjuice med fruktkött. Men, just med juicen kanske magen måste vänja sig? Fil har jag prövat i omgångar, men det har inte blivit bättre.

Dumpat har jag gjort ordentligt kanske 2-3 gånger? Då blev jag helt kallsvettig, fick magknip som värsta tarmvredet, och fick sitta på dass. Det gjorde ont ont ont, och jag mådde illa. Det kändes verkligen som att jag ville kräkas. Usch. Det aktar jag mig för. Sen känner jag av mat och sånt ibland, och då blir jag bubblig i magen, fisig och någon gång har det nästan känts som att jag ska skita ner mig. Det är inte så trevlig känsla, men det är väldigt väldigt sällan. Då är det knappt jag vågar fisa, av rädsla att det ska komma nåt mer…

Jag känner att jag har gjort helt rätt med operationen. Första veckorna var verkligen SKITJOBBIGA med mest tårar och ångest, och då undrade jag om jag hade gjort rätt val. Men, nu känns det bara bra. Jag mår bättre i hela kroppen och magen än jag någonsin har gjort, och det känns inte jobbigt att äta längre.

Det känns inte ens jobbigt när någon sitter och äter en mjukglass bredvid mig, och jag oxå hade velat ha. Det är precis som att jag vet, att jag kan inte, så det finns ingen anledning att tråna… Kroppen och hjärnan har väl ställt in sig på det. Många säger att de inte känner hunger… men det gör jag! Jag känner flera ggr om dagen att jag blir hungrig. Det brukar vara efter 2-3 timmar ungefär. Så jag behöver äta någonting minst var 3:e timme iaf.

Nu vet jag vad dumping är

2010

20 Mar
5
         

Igår fick jag ett bryt på vårt hem. Det har stått två höga högar med fulla bananlådor bredvid pysselbordet. De har stört mig ett tag, men det är såna där tråkiga lådor att plocka ur. Igår gick vi igenom dem iaf, och nu börjar det verkligen se ut som ett TV-rum. Vi satte upp gardiner där igår oxå, och vips såg det ut som ett rum, istället för en rivningslokal. Mysfaktor tio!

Snart snart är vi klara med hela vårt hem. Vi har konstaterat att vår söta lilla, eh, stora Mowgli fäller nåt så kopiöst! Det är såna där duniga fina katthår, och de är precis ÖVERALLT. Han är såklart värd varenda katthår, med det är jobbigt att rolla av sig så fort man ska gå utanför dörren. De andra två fäller inte hälften så mycket.

Idag åt jag troligen för mycket frukost. Ett kokt ägg, en knäckenacka lite mindre än en vanlig med ett par skivor källarskinka och några skivor gurka. Det är det jag brukar äta. Kanske lite mer knäckebröd. Men idag tog jag ett par bitar hårt tunnbröd med skinka och gurka oxå. Och ett par munnar te. Jag kan ju inte dricka när jag äter eg, eftersom magsäcken är så liten, men jag smuttade lite för smakens skull. Jag brukar kunna smutta lite vatten till mina måltider, för att fukta munnen.

En kvart efter frukost så fick jag så ont i magen. Jag la mig på soffan, och fick bara mer och mer ont i magen. Så där ont som man får när man får magknip. Det körde runt i hela magen. Sen kom illamåendet. Jag mådde så illa så det kändes i hela insidan av halsen när det nästan kittlas där. Vet inte om ni fattar hur jag menar, men så illa man mår precis innan man kräks.

Jag fick ännu mer ont i magen, fick rusa ut på toa. Tack och lov kom det bara åt det nedre hållet. Sen intog jag soffan igen, började frysa och kände mig jättesjuk. Mådde illa som fan. Och till råga på allt så var jag galet törstig, men vågade bara fukta munnen med lite vatten. Ville verkligen inte fylla på magen mer just nu. Jag sov en stund, kanske tio minuter, för att slippa känna hur jag mådde. Det gick 1,5 timme innan jag mådde ok igen. Usch och fy!

Vågat mig ut idag

2010

9 Mar
3
         

Idag har jag vågat mig utanför dörren för första ggn sen operationen. Jag är matt som fan… men det funkar iaf att röra sig lite nu. Skönt! Vi ska ju åka till Alingsås på lördag på mara hos Stämpelboden, så då måste jag ju verkligen orka röra mig. Jag kan ta det lugnt där, men ska ju helst köra bil till och från oxå.

Vi har varit med Pirkko på Överby, och runt stan och så följde jag med Jennifer till Ungdomsmottagningen.

Idag har målarn tapetserat om Jennifers rum, och hon blev såååå nöjd. Det blev samma mörkbruna tapet som inne hos Alexander.

Jag har tagit kort på ett par av mina fruktfat… Måste visa… äter dem i sakta takt, och det är jättegott! Tuggar väl och spottar ut skalet till vindruvor, och sånt där vitt på citronen och apelsinen.


Det här var det första fruktfatet jag gjorde iordning efter att Anna köpt massa frukt. Och hon köpte JORDGUBBAR till mig oxå! *glad* Älskar ju jordgubbar!

Dagens fruktfat som min älskade fru fixade åt mig på kvällen.

Nu ska jag sova. Har ont som fan i skallen. Om ni inte hittar mina viktsidor, så ligger de i den vågräta menyn högst upp på sidan: Vikt/GastricBypass.

Bästa dan sen innan op

2010

5 Mar
4
         

Jag har ätit för lite idag, känner jag, för jag blev alldeles skakig och fick ”hunger-ont-i-magen” innan lunchen förut. Jag MÅSTE verkligen se till att ställa klockan, men jag är ju så van vid att jag blir hungrig efter tre timmar i vanliga fall. Jaja, jag fattar… jag måste nog ställa in hjärnan oxå på att jag är opererad. *s* Jag ska skriva klart här, sen ska jag ta en knäckemacka med fisk i tomatsås. Tack för tipset! Köpte det igår.

Man ska komma på allt som går att äta oxå… Hjärnsläpp, men ska nog börja häcka lite mer inne i Viktop-forumet. Glömmer bort det, utom när jag vill titta på före och efterfoton… DÅ minns jag helt plötsligt att jag är medlem där.

Idag har vi ätit kinamat, blev ”billigt” eftersom vi bara behövde köpa en portion. Perfekt ju! Vi åt kyckling med mycket, extra mycket grönsaker. Gott! Det funkade jättebra. Jag åt mest grönsaker och kyckling, och lite ris och sås. Jag är köttoman, så vi ska börja köpa hem mer kött. Det är såååå gott med stekta tunna fläskfiléskivor eller ytterfiléskivor. Det skulle jag nästan kunna leva på… *yammie* Men, det är ju proteiner så det är ju bra.

Jag är usel på att veta vad det finns proteiner i. Har verkligen noll koll på sånt! Och varför kan man äta mer efter ett år tex. än med en gång? För det går väl inte att ”töja” på den där stackars magsäcksbiten!? Och kan man någonsin dricka samtidigt som man äter? Hur fort, eh… menar ju förstås sakta… äter ni andra som är opererade?

Jag smuttar på vatten om jag absolut måste när jag äter, inte ens en klunk, bara så jag känner smaken på tungan nästan. Och jag äter verkligen sakta… så sakta så det är nog därför det tar lite tid innan jag kommer på att jag ska äta igen, för det känns som om jag äter hela tiden. Hinner ju knappt avsluta innan det är dax igen. Nej, men seriöst, jag kanske äter en knäckemacka på en kvart. Och ett halv glas dryck på en halvtimme.

Det är JÄTTESVÅRT att dricka. Och det är skitjobbigt eftersom jag är törstig HELA jäkla tiden. Men, nu funkar det att ta ett par små klunkar samtidigt iaf, och det är jäkligt skönt. Kan man äta vindruvor, utan skal? Det kan väl inte innehålla så mycket fruktsocker… ? Kiwi? Jag älskar ju såna frukter… Äpple… ? A-fil med 2% fett? Det är ju inte socker i alls…

Idag har jag mått som bäst efter operationen. Jag hade bara lite ont i magen av hunger innan maten förut som sagt, och sen har jag snurrat runt lite i vårt hem. Städade av lite i köket, har stått upp å diskat, har promenerat fram och tillbaka för att ”röra” på mig lite. Jag vill gå ut och gå, men orkar knappt stå upp så länge utan att bli helt matt. Men… snart…

Annas blogg hittar ni här!!