Tittat på kattunge

2009

17 Jul
         

Idag har Anna och jag varit och kollat på kattungar… Vi blev helt kära i den här söta lilla krabaten! Han är beställd, och vi ska hämta honom om ett par veckor. Vi tror att han ska heta ”Tussen”, och vi hoppas hoppas att både Tindra och Zpiky godkänner vår nya lille familjemedlem. *håll alla tummar och tår*



Homosexualitet & kyrkan

2009

1 Jul
5
         

Jag har läst ännu en krönika av Lisa Magnusson på Aftonbladet. “Gud hatar det homosarna gör med varandra”.

Jag skrev till Trollhättans tidning för nåt år sedan, ett svar på det en präst hade skrivit om kyrkan och homosexuella. Nu har jag tyvärr inte kvar vad han skrev, men man kan utläsa det ur min text, på det sättet jag har svarat. Det handlar om lite mer än just kyrkan och homosexuella. Den nedre texten är ännu ett svar i samma fråga. En del saker upprepar sig, men det är pga. att jag var tvungen att korta ner den översta texten till hälften, så jag tog med det den efterföljande insändaren istället.

Fördomar = Okunskap och ovilja
Svar till ”XX, präst”

Jag har fått lära mig att man ska respektera vad andra människor har för tankar och åsikter, och att man ska träffa människor med ett öppet sinne. Alla kan omöjligt vara likadana. Jag respekterar dig och dina åsikter, men jag håller inte med, jag gillar inte när en människas tänkande och handlande går ut över andra oskyldiga individer.

Du skriver att en präst kan krävas hålla sig till Bibeln. Den här Bibeln som är så viktig för kyrkan, har ni tänkt på att när den skrevs såg det inte ut som det gör i dag i samhället. För mig är bibeln en saga, men, jag respekterar att det finns människor som läser den och som tror på den. Dock tycker jag att man ska tänka på att samhället och människan tack och lov har utvecklats, och att vi faktiskt lever på 2000-talet. Kanske borde även kyrkan stanna upp och tänka till lite, utveckla sitt sinne, ta sig ur detta tunnelseende, och inse att även homosexuella är människor med ett hjärta och en själ.

Det är beklämmande att höra att det fortfarande finns så förlegade åsikter som att homosexuella skulle vara sjuka, mindre värda eller helt enkelt inte tillhöra samhällets normer. Och det är ännu mer beklämmande att höra att kyrkan är så inskränkt att den enbart tänker kön när de tänker på individer. Det finns även homosexuella som har behov av/tror på det kyrkan står för, det är tragiskt att kyrkan stänger ute dessa människor.

Det är även tragiskt att se att det faktiskt finns människor, barn, vuxna, som väljer att ta sitt liv för att de inte vågar tala om vem de är. För att de inte vågar leva ut sin kärlek pga. rädslan av att bli utstötta eller mobbade. Det är samhället och föräldrarna som lägger värderingar och fördomar hos barnen från att de är små. Varför överhuvudtaget framföra något så vidrigt som att homosexualitet är fel? Det föder bara ännu mer fördomar. Det kanske är ditt barn eller barnbarn som tar sitt liv för att det inte blir accepterat av t.ex. föräldrar och vänner. Vem ger någon annan rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?

Du skriver om att ett barn behöver både en far och en mor. Självklart tror jag att alla barn behöver förebilder i både män och kvinnor, men det måste inte nödvändigtvis vara från en far och mor. Det kan likväl vara från omgivningen. Det finns så otroligt många barn som lever på barnhem, som lever med endast en far eller en mor, där det inte finns någon av det andra könet som bryr sig eller som kan vara en bra förebild. Det finns barn som far illa pga. elakhet i alla samhällsgrupper.

Det viktigaste för ett barn tycker jag personligen inte är vilket kön föräldrarna har, utan att de får en kärleksfylld uppväxt och lär sig att fördomar är något människor har, när de i okunskap och ovilja att lära sig annat, dömer andra människor.

Milo Lilja – feb. 2008

Varför är könet så viktigt när det bara handlar om kärlek mellan människor?
Svar till ”XX” och ”XX”.

Det behövs spermier från en man och ägg från en kvinna för att det ska bli ett barn, men det krävs inte en man och en kvinna för att uppfostra ett barn och ge det kärlek och vägledning i livet. Det krävs tillitsfulla, trygga människor och det är oviktigt vilket kön de har. Det behövs även en tolerans från omgivningen, och det är något vi måste jobba med. Det är samhället och vi föräldrarna som lägger värderingar/ev.fördomar hos barn från att de är små.

Tyvärr fick jag halvera min förra insändare, ett par viktiga ord försvann. Kanske borde även kyrkan stanna upp och tänka till lite, utvecklas och inse att även homosexuella är människor med ett hjärta och en själ. Inte att de är en avart som ska dömas ut för att de älskar en annan människa.

Det finns även homosexuella som har behov av/tror på det kyrkan står för, det är tragiskt att kyrkan stänger ute dessa människor. Det handlar inte om att ändra på religioner, det handlar om att ta till sig och inse att saker inte alltid är som de varit.

Milo Lilja – feb. 2008

Dödad under konsert

2009

29 Jun
4
         

Jag hade verkligen velat se Marilyn Manson i Göteborg i helgen som var. Trots kritikernas minuspoäng! Jag såg honom på Hultsfredsfestivalen för massa år sen, och den konserten glömmer jag aldrig. Och anledningen var inte musiken, utan att jag höll på att bli ihjälklämd i publiken!

Dagen innan var den en tjej som faktiskt dog i publiken, när Hole spelade. Det var hemskt! Fruktansvärt! Man ska inte behöva dö när man lyssnar på musik och står i ett publikhav. Helt galet!

Det var sånt tryck i publiken när Manson spelade, så folk ramlade. Jag ramlade och hamnade på knä, och kunde inte ta mig upp för folk stod tryckta mot mig. Det fanns inte en chans att resa sig upp. Jag kan förstå tjejens skräck som dog dan innan, att bli ihjältrampad, och att ingen hjälpte henne.

Med olyckan dagen innan brännande i skallen, så fick jag panik där jag låg på knä. Jag knöt mina händer, och slog allt jag orkade på killen framför mig. Jag slog honom i ryggen tills han vände sig om och faktiskt drog upp mig på fötter igen. *tack till honom* Men, jag var fortfarande helt panikslagen. Jag stod ganska långt fram i detta hav av hysteriska knuffande människor.

Jag skrek i folks öron att jag måste spy. Det fick folk att flytta lite på sig, så jag kunde knö mig framåt. Jag kände att jag bara måste bort därifrån! Det var totalt ohållbart! Jag tog mig ända längst fram med mina hot om att jag skulle kräkas, och väl därframme så såg vakterna paniken i mina ögon. De hjälpte mig. De drog min kropp i armarna upp över staketet som var i brösthöjd, så jag kunde komma ut därifrån. Det var nåt av det värsta jag varit med om.

Behöver jag säga att jag aldrig någonsin mer ger mig in ett publikhav på det sättet. No more! Det är fan livsfarligt. Människor blir egoistiska och ser ingenting i det läget. De tänker bara på sig själva, och ser bara det som rör sig på scenen längst fram. De märker inte ens om de trampar på en människa i sin framfart.

Jag har haft föreläsning för mina barn om detta. Och talat om hur farligt det kan vara. Jag är livrädd att de ska hamna i den situationen när de är på konserter. De älskar, lixom jag, att lyssna på musik och åka på festivaler. Men, jag vill gärna ha dem levande när de kommer hem igen.

Ikaros

2009

27 Jun
3
         

När jag var i tonåren så hittade jag en dikt i en bok, eller en sång är det väl egentligen. Den berörde mig, och banade sig rakt in i mitt hjärta omedelbart. Sedan dess har den följt mig, för den var så igenkännande, det kändes som om den var skriven om mig. Jag gjorde revolt. Jag var stark.

Lyssna och begrunda…

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

 


När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

Ikaros av och med Björn Afzelius.

Sätta gränser

2009

10 Maj
3
         

Det var rätt intressant att läsa det någon skrev efter mitt förrförra inlägg ”Bitter”. Jag citerar vissa delar ur kommentaren, vill du läsa hela så får du gå in på mitt förrförra inlägg.

”Sluta vara ett offer i ditt eget liv, det är dags att ta kontroll, sätta egna gränser och det gör du inte genom att lägga skuld på andra. Väx upp och var en bra förebild i stället. Börja här och nu! Skit i det gamla, det har redan hänt, vad som händer i morgon har du inte en aning om. Gör den här dagen bra! Sluta älta, agera istället!”

Ja, så kan man ju skriva om man vill… helt ok om man tycker så. Och det är väldigt lätt att tala om för någon annan vad de ska göra, och vad som är rätt eller fel. Faktum är att om den här personen som skrivit detta hade känt mig minsta lilla, så tror jag inte hen hade skrivit så. För det första så ÄR jag ett offer i mitt eget liv, eftersom jag har blivit illa behandlad som barn. Jag skrev ett par smulor från min barndom, långt ifrån allt. Och det är inte någonting jag själv har valt. Men, jag önskar att det är något som bara kunde suddas ut. Tyvärr sitter det mycket djupare än så.

Att skita i det gamla skulle jag gärna göra, ja om det nu gick att sudda ut. Men, mitt mående idag påverkas mycket av hur jag blev behandlad som barn, och i mina tonår. Mitt mående idag speglas av hela min uppväxt. Jag har skjutit undan det i alla år, och försökt att inte tänka på det. Men, faktum är att hur gärna jag än vill tro att det inte har någonting med mitt mående idag att göra, så har jag fel. Det är bara att inse, och tyvärr acceptera.

Hur jag är som person vet bara de som står mig nära, och det är svårt att tyda genom ord och meningar på en blogg. Man missar otroligt mycket. Självklart bildar man sig en uppfattning om personen, men man kanske ska tänka på att man inte vet allt, innan man drar en slutsats och skriver så som den här personen gjorde.

Sluta älta, agera istället har hen skrivit oxå. Ja, det är ju precis det jag gör! Jag agerar och gör det som känns rätt för mig. Jag går vidare och väljer själv vad jag vill göra med mitt liv. I det här fallet väljer jag bort min mamma, för att hon beter sig illa, och det är inte ok.

Jag har kontroll över mitt liv, och jag sätter tydliga gränser i mitt liv. Jag trodde det framgick väldigt tydligt i mitt inlägg igår kväll. Och att lägga skuld på någon annan, skulle jag ALDRIG göra, om det inte var så att det faktiskt finns en grund bakom det. Det är bara att inse fakta, att det ÄR så här. Som sagt, jag kan inte sudda ut halva mitt liv, och låtsas att jag mår bra, och att ingen har gjort mig illa.

Jag tror att jag är en bra förebild för mina barn, och jag ger dem all kärlek i världen. Jag tycker det är otroligt viktigt med kärlek. Vi talar om för varandra flera ggr om dan hur mycket vi älskar varann, och kramas ofta. Och vi pratar väldigt mycket om ALLT. Jag sätter tydliga gränser för dem, och förklarar anledingen till varför de får de gränser de får. Jag tycker det är oerhört viktigt att diskutera med sina barn, och att vara en bra förebild.

Växt upp har jag redan gjort, det är många år sen. Jag är snart 37 år, och jag får ofta höra att jag är en otroligt stark person. Det är många som känner mig, som frågar var jag får all min styrka ifrån, och hur jag orkar. Men, man BLIR stark av att få kämpa och av att vara tvungen. Det har inte funnits någon annan väg. Jag har bitit ihop, och förträngt mycket. Men nu har det kommit ikapp mig, och då känns det mest rätt att jobba med det så jag kan gå vidare igen. Som sagt, jag sätter mina egna gränser och agerar!

Jag väntar på att få en tid till en kvinna som är psykolog med kognitiv utbildning. Det har hjälpt mig en gång innan, och jag hoppas att det hjälper mig den här ggn oxå. För jag tror inte på att skjuta allt ifrån sig och låtsas som ingenting. Att bygga upp ett berg av ångest, känslor och vanmakt, istället för att som du skriver, agera!

Så du som har skrivit den kommentaren igår, bör nog tänka till lite… Kanske har du ändrat uppfattning när jag har gett dig en förklaring, eller kanske står du fast vid dina ord, och sticker huvudet i sanden. Det är ok att erkänna att man har fel. Det gör jag, och det är oxå en styrka.

Bitter

2009

9 Maj
6
         

När jag ville hälsa på min mamma sa hon att jag var välkommen, men inte min tjej. Mamma gör mig illa. Hon verkar inte kunna acceptera att jag är tillsammans med en tjej. Hon ger henne inte ens en chans. Jag blir så ledsen och besviken, jag ville ju att de skulle träffas. Men, nu är jag bara arg. Hur kan man ens bete sig så?

Varför inte bara förstå och se att jag är lycklig! Sen spelar det väl för fan inte någon roll om jag är tillsammans med en tjej eller en kille. När jag har haft pojkvän har det aldrig varit några problem. Min ex-kille var så välkommen så. Men han var kille, så det var väl mer ”naturligt”. Mamma får gärna tycka att det är konstigt eller att det inte är ”normalt” eller vad fan hon nu tycker, men hallå? Jag är hennes barn. Och jag trodde verkligen inte att hon skulle bete sig så.

Min bror är alltid välkommen med sin tjej och deras son. Då finns det plötsligt plats. Men, inte när jag vill komma med min familj. Jag blir så jävla besviken på inskränkta människor, och det gör mig så ont när det är min mamma. Jag blir så arg över att jag ens bryr mig.

Jag är väldigt glad att jag inte har ärvt den sidan hos min mor. Här är ALLTID mina vänner och min familj välkomna. ALLTID. Det finns faktiskt inte några undantag. Jag tycker om människor, och det kan vara därför jag har så många fina underbara vänner som bryr sig om mig oxå.

Just nu är jag verkligen BARA förbannad på min mamma. Jag tycker hon beter sig så illa. Jag skrev mail till henne förut och talade om hur jag känner. Och istället för att ens bry sig, så får jag bara ett kort svar tillbaka som handlade om pengar som jag är skyldig henne. No more. Det var DET som var viktigt, inte att se försöka få oss att hålla sams.

Det slutade med att jag talade om för henne det jag egentligen velat säga i alla år, men tigit med, och på nåt sätt förskonat henne ifrån. Att hon har förstört hela mitt liv, genom min barndom. Att det är mycket tack vare henne jag mår som jag gör idag. Jag har bearbetat mycket i mitt liv, och jag har insett att min barndom har satt djupa spår. Att få skäll för allt man säger, att ständigt få höra att man inget är värd, att man inget kan, att få stryk så fort man öppnar käften eller gör något fel.

Jag har aldrig känt mig ärligt välkommen till henne. Det känns bara som att jag stör. Och om hon kommer ner till Trollhättan en vecka, så bor hon hos min bror, vilket inte är så konstigt eftersom han har stort hus. Men hon träffar mig några timmar på den tiden hon är här. Och så fick jag höra för nån sommar sen när hon var nere att när hon ändå är här nere, kan hon ju lika gärna träffa mig oxå. *eh?* Sånt gör ont. Det känns.

Men, hon har alltid gjort skillnad på mig och min älskade bror. Det har alltid varit han som har varit den duktiga och den bra av oss. Hemma hos henne är det foton på brorsan som sitter över hela lägenheten. Mig har hon kanske ett eller två kort på. Är det konstigt att jag blir bitter? Är det konstigt om jag blir ledsen? Jag har alltid försvarat henne och hennes handlingar genom alla år, men nu orkar jag inte mer. Nu får det vara bra. Nu får hon skylla sig själv, det är hennes förlust, inte min. Faktiskt.

Jag vet ärligt talat inte ens om jag vill ha en ursäkt från henne. Det känns som att den iallfall skulle vara falsk. Det känns som att det kvittar mig. Jag orkar inte lyssna på någon som ändå bara tycker synd om sig själv hela tiden, och som aldrig kan lyssna på hur jag mår någon gång. Hon säger att min panikångest och allt med att jag mår dåligt, bara är inbillning. Syns det inte så finns det inte. Hon fattar inte att hon är en stor bidragande orsak till mitt mående.

Min mamma lämnade min far när jag var två år, och honom hade jag lite kontakt med när jag var liten. Jag åkte dit på somrar och sånt ibland. Men nu är det väldigt många år sen vi hade någon kontakt. Han har helt enkelt valt bort mig, eller egentligen tror jag att det är hans fru som valt bort mig och att han har svårt att sätta ner foten. Det har aldrig känts som att jag har en pappa. Jag är hans enda biologiska barn, men det är bara hans frus barn och barnbarn som är viktiga.

Jag och mamma pratar i telefon ungefär en gång i månaden om ens det. Vi ses en gång om året i några timmar. Det är ärligt talat inte så mycket jag förlorar. Jag har klarat mig utan föräldrar och deras stöd i så många år, så jag klarar mig resten av livet utan dem oxå. Det känns ändå som att jag är deras största misstag. Tur för mig att jag kan ta hand om mig själv, och att jag har skinn på näsan och vågar stå för det jag tror på.

Blodsband är inte alltid det starkaste & bästa.

Vår medverkan i Par på prov

2004

30 Okt
         

Vår medverkan i TV 3, okt. 2004

Anledningen till att vår familj medverkade i detta program, var för att Meter Film, som har gjort dokumentären, hittade min hemsida, och mailade och sa att de gärna ville ha med oss. Efter en stunds övervägande, så sa vi OK DÅ! Kul grej!

Så här blev resultatet!

Fredagen 15 oktober 2004
Familjeporträtt inför ”Par på prov”

Vi gick upp rätt tidigt för att hinna med dagens alla händelser. TV-teamet hade sagt att de skulle komma runt 12-tiden, men de ringde och skulle bli lite sena. Runt 14 skulle de dyka upp. Gott, då behövde vi inte stressa ihjäl oss.

Vi duschade, käkade frukost, handlade lite och gjorde oss snygga. Jag var grymt nervös, men samtidigt förväntansfull. Det är skoj att prova på lite nya äventyr. Och att vara med i TV är väl inget som inträffar varje dag direkt.

Jennifer kom hem från skolan vid 13.30 och vid 14.00 kom TV-teamet. De hade med sig massor av saker som de skulle få plats med i vårt trånga hem. Vi har inte så där våldsamt stora utrymmen, så det blev till att hoppa över sladdar och saker. Det var lite spännande stämning. Killarna och tjejen i teamet verkade trevliga oxå.

Jag och Magnus blev intervjuade, ”synkade”, först var för sig, och sen tillsammans. Det var verkligen mycket frågor, och det kändes lite ovant och skumt att svara på frågor på det sättet inför en kamera, men det gick bra. De frågade bla vilken den absolut värsta familjen skulle vara, och då svarade jag en jättesportig familj så jag skulle behöva sporta eller en fanatiskt kristen familj.

Vid halv åtta på kvällen var vi klara för dagen. Jag var helt trött i huvudet av allt som hänt under dagen. När TV-teamet hade åkt så åkte jag och Magnus och köpte chips och godis till oss och Jennifer. Sen var det MYS i soffan med TV. Kramades och gosade. Det ska verkligen bli tomt utan dem när jag kommer att vara borta en tid.

Lördagen 16 oktober 2004
Mötet med min nya familj 35 mil bort, i Växjö

Kl. 03.40 ringde en idiot och sa sig vara från TV 3, och började dilla om att vi hade blivit förväxlade med en annan familj, och sen sa han att vi skulle gå till tågstationen för att filma en avskedsscen. Kl. 04.00 på morgonen??? Aldrig i livet! Inte en chans! Den går jag inte på!

För säkerhets skull så ringde jag till en kille i TV-teamet och frågade om allt var som det skulle, och det var det. Vi trodde att det var nån kompis som drev med oss. Idiot! Det var inte ens roligt. Låg humor…

Vi sov vidare, och gick upp vid 6.15. Duschade, blev filmade på morgonen när vi sa hej då. Jag och TV-teamet gick till tågstationen. När vi kom dit, så fick jag min tågbiljett.

Jag var jättepirrig innan, och nervös för hur långt jag skulle åka. På biljetten stod det Växjö! *andades ut* Där har jag ju varit förut! Det kändes ok! Det fortsatte att pirra i magen, och jag var nervös som sjutton… Jag fick vänta en timme mellan tågen, i Göteborg, och det kändes som tre timmar! Jag var svinhungrig hela
dagen, men kunde inte äta. Huvudvärken kom och gick. Jobbigt… Det kändes verkligen som ”fel dag” att ha huvudvärk… Men det var väl all nervositet och spänning.

När tåget äntligen stannade i Växjö så kom en tjej i TV-teamet och hämtade mig. Vi åkte hem till familjen där jag skulle bo i åtta dagar.

Jag var MYCKET förväntansfull och pirrig när jag med nyckel steg in i mitt ”nya” hem. Det var ett fristående hus, typ radhus, i ett villaområde. Det första som mötte mig var en hall… utan skor och jackor!? Men, sen upptäckte jag att det var en käck ytterklädes-garderob med skjutdörrar… Ok…

Till skillnad från mitt eget hem så var mitt nya hem väldigt ordningsamt, städat överallt, både golv och på möbler. De hade stilren smak, men samtidigt väldigt snyggt! Jag gick runt i huset, som var på två våningar. Genomgående i hela huset var att det inte var några vita väggar, utan varma fina färger. Det gillar jag! Möblerna var oxå väldigt snygga och gick i träfärgat. Jag skulle själv kunna tänka mig att bo så!

På undervåningen var det ett jättestort kök i lite mörkare träfärg. Det fanns en sån där platt spishäll i glas, diskbänken var i mörkgrå/svart sten. Kyl, frys, ugn och micro var i stålfärgat. Mycket snyggt! I mitten av köket fanns en arbetsbänk, precis som jag vill ha det! Det hängde det en platt TV på väggen! Rika?!

På undervåningen fanns även ett flickrum, ett TV-rum, en stor altan, ett sovrum och ett jättebadrum med bubbelbadkar. Badkaret stod i ena hörnet och i andra hörnet fanns en inglasad dusch. Gött lyxigt! Mycket yta, snygga färger och snyggt tvättställ plus skåp.

Jag noterade att det inte fanns någon stereo på undervåningen, men det var TV-apparater i ALLA rum, ja till och med köket ju! *räknar* totalt sju eller åtta TV-apparater! På övervåningen var det ett TV-rum till, med en snygg DJUP soffa med tillhörande fot/benkuddar. Wow! Där fanns även TV, dator och en stereo. Familjen har helt klart snygg smak! Två pojkrum och ett badrum med dusch tog oxå upp övervåningen.

Jag kollade musiken och den var INTE samma som min. Av pojkarnas sovrum att döma så är det här en mycket sportintresserad familj. Det fanns mycket pokaler, medaljer och plansher på sportkillar.

Jag hittade ett fotoalbum som jag genast dök in i. Jag var ju grymt nyfiken på vad det var för familj jag hade hamnat i. Jag räknade iallfall ut att det fanns tre barn i familjen, en flicka och två pojkar, som dessutom var tvillingar. Jag räknade lite på när fotona var framkallade, så runt tio år var nog pojkarna, och tjejen något äldre.

Mitt första intryck av familjen var: 3 barn varav en flicka och två pojkar. Alla barn sportar. Familjen har god smak beträffande inredning. De verkar ha gott om pengar med tanke på alla dyra prylar. Det städas ofta. Huset verkar vara rätt nybyggt.

När jag var färdig med min rundvandring i huset, så var det dax för manualen för hur familjen lever sitt liv. Först var det ett brev från kvinnan i huset. Hon förklarade att hon älskar att städa, diska, tvätta och stryka. Hon har svårt att vara still och är väldigt aktiv. Det stod även att hon går upp kvart i fyra på morgonen, för att åka till sitt arbete som frukostvärdinna!!! Ojojoj!!! Jag som är nattmänniska och rätt ofta lägger mig vid 02-03 på natten. Det blir en omställning!

Alla tre barnen har innebandyträning flera ggr i veckan och match varje helg. Pappan är både innebandytränare och tränar själv. Sen har de en kiosk de står i en dag i veckan i nån idrottshall. Hmm… en hel del aktivitet alltså… Bara de inte ska ha mig till att sporta!

Sist i manualen stod det lite om deras livssyn, och det stod att deras livsfilosofi är att inte prata eller döma hur andra uppträder eller lever. ”Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. Det låter ju positivt.

Det var jättepirrigt när familjen kom hem; pappa, dotter på 14 år och två killar på 11 år. Men pirrigheten släppte väldigt fort, för de var väldigt lätta att prata med. Vi konstaterade snabbt att alla var väldigt hungriga, så vi åkte och handlade med en gång. Jag hade djävulsk huvudvärk, migrän… I bilen på väg till affären ”kollade vi av” varann lite, och allt kändes bra.

När vi kom hem lagade vi tacos tillsammans. Alla hjälptes åt, även barnen. Palle -pappan- frågade om jag ville ha ett glas vin när vi lagade mat, men eftersom jag är så gott som nykterist så tackade jag nej. Han såg lite förvånad ut, och har senare förklarat att han trodde att jag skulle dricka.

När vi skulle äta hade jag fått sån migrän, så jag fick bara i mig ett tacoskal med lite köttfärs och grönsaker i, sen var det stopp. Jag mådde för illa, och hade för ont för att få i mig mer.

Jag blev ”synkad” (intervjuad) om mitt första intryck så här långt, och det var mycket positivt! Mycket trevlig man, och mycket trevliga och vänliga barn. Sen orkade jag inte så mycket mer, utan gick och la mig och sov för natten. Jag fick bo i det ena pojkrummet på övervåningen.

Söndagen 17 oktober 2004
Cykeltur & kioskverksamhet i sporthallen

Jag har sovit kass i natt, har vaknat hela tiden för att jag haft så ont i huvudet. På morgonen blev jag väckt vid 10-tiden av Palle. Jag gick upp och duschade, och sen käkade jag frukost. Övriga familjen hade redan ätit, men Palle satt kvar med mig.

När jag plockade undan efter frukosten så passade Palle på att duscha. Efter ett tag så cyklade vi bort en idrottshall, där vi skulle stå i föreningens kiosk ett par timmar. Det gick bra, alla var jättesnälla och trevliga, trots nyfikenhet!

Det verkade till och med som att barnen som var där uppskattade mig, för de kom fram och pratade hela tiden. Jag sålde kaffe för 10 kr, upptäckte TV-teamet efter en stund… *hmm* Det kostade visst bara fem, så jag drog in lite extrapengar till föreningen oxå! *haha*

När vi hade gjort vårt pass, så cyklade vi hem igen. Det regnade plus att jag hade svinont i häcken. Det var typ andra gången jag cyklade det senaste året! Jag skulle nog behöva ”träna” rumpan lite för cykling om jag ska cykla fler ggr! *ajajaj*

När vi kom hem så åkte Palle och handlade mat. Jag satte på potatisvatten och kokade ägg. Vi tänkte käka potatis, stekt fisk och äggsås. När Palle kom hem igen så skulle vi hjälpas åt att laga maten.

Mitt i matlagningen så gick elen i halva huset!? Halva spisen funkade och halva var helt död! Jag hann steka lite fisk, men vi konstaterade att vi inte skulle hinna klart med maten plus äta innan vi skulle åka på bio kl. 15, så jag kom med förslaget på att käka ett par mackor. Vi kunde ju äta middag efter bion.

Vi kollade på Harry Potter & fången från Azkaban. Den var bra och rolig. Jag har börjat att se det en gång, men orkade inte kolla klart, och det var nog meningen! Det finns en mening med allt… Efter filmen åkte vi hem och lagade färdigt maten. Någon hade varit där och fixat så elen fungerade igen.

Jag röjde undan efter maten. Jag har även tvättat och hängt tvätt idag. På kvällen hjälpte jag familjen att koppla in deras bredband, och det var uppskattat. Sen visade jag min hemsida, hur vi bor och hur Magnus och våra barn ser ut.

Vid 22 gick alla och la sig. Jag läste en stund, så jag somnade runt 22.30 ca. Jag skulle ju upp 03.50 på morgonen efter för att åka till jobbet som frukostvärdinna på Hotell Royal Corner. *gäsp*

Måndagen 18 oktober 2004
Piercingar, tatueringar och jobb

Jag var halvt död när kl. ringde 03.50, men det var bara att stiga upp. TV-kameran var i ansiktet och lampan oxå… Jag kände mig som en zombie. Jag åkte iväg vid 04.40, och började jobba vid 05. Trött!! Men jag tror att det är en vanesak helt klart, att komma upp på morgonen och ha ett sådant arbete.

Jag hjälpte till att göra iordning och bära ut saker till frukostmatsalen. Jag skar lite grönsaker, stekt bacon. korv och köttbullar mm. Själva jobbet i sig tycker jag är helt ok. Jag har vid flertalet ggr jobbat inom kök och restaurang i mitt liv. Det är ganska skoj, men dock inget som jag skulle välja som yrke.

Runt nio-tiden kom chefen för hotellet dit. Madde som jag jobbade tillsammans med kollade med chefen hur det fungrade med mina piercingar i förhållande till jobbet. Chefen sa att i matsalen har de som policy att inte ha sådant, och i köket är det hälsovårdsnämnden som inte godkänner det, pga av hygien.

Att jag inte får ha mina piercingar i köket förstår jag mycket väl, så det är helt acceptabelt. Att de har som policy att inte se ut på det sättet i matsalen, det får jag ju snällt respektera!

Eftersom jag inte ville plocka ur mina piercingar i ansiktet, så fanns det tyvärr bara ett alternativ; att gå hem. Om jag hade varit kvinnan jag är ”stand in” för, så hade jag aldrig valt det yrket, eller om jag redan hade haft det jobbet, när jag ville ha mina piercingar, så hade undvikit att pierca mig helt enkelt.

Men eftersom jag redan har dem, och inte har valt arbetet, så kändes det mest rätt att behålla dem. Plockar jag ur dem, så läker dessutom hålen igen, och det tyckte jag inte var värt för tre dagars arbete.

Men som sagt, själva arbetet i sig, och att gå upp den tiden på dygnet hade inte varit några som helst problem den perioden. Jag kan ju gå och lägga mig när jag kommer hem och sova ett par timmar, och sen har jag em och kvällen fri.

Även om det inte är lätt att hitta ett arbete i dagens läge, så FINNS det ändå arbeten där utseendet spelar mindre roll. Vem vet, i framtiden om det krävs av mig, så är det inte alls omöjligt att jag plockar ur mina piercingar för ett arbete, men jag har ju fortfarande mina tatueringar kvar, och vissa går inte att dölja.

Någonstans så hoppas jag dessutom att både piercingar och tatueringar ska bli ännu mer accepterade av folk, än vad de redan är. Man kan inte döma hur en människa är som person, bara genom att se hur hon ser ut. Det sitter djupare än så!

Palle berättade att hans barn tyckte att jag såg farlig ut vid första anblicken, men att jag var jättesnäll! De gillar mig, det säger de själva, och det känns kanonbra! Kanske kan jag vända deras syn på hur man är om man ser ut som jag, till något positivt. Sen beror det mycket på vad man är van vid att se, hur man reagerar.

Mina barn reagerar inte när de ser folk som utmärker sig med tatueringar, piercingar eller vad det nu är. De har fått lära sig att alla är lika mycket värda, hur de än ser ut, hur de bor, vad de har för jobb osv. Man ska inte döma någon innan man vet hur den EGENTLIGEN är.

Palle berättade även att han trodde att jag drack när han såg mig. Han blev mycket förvånad över att jag är nykterist. Intressant… Det betyder att om man ser ut som jag så måste man dricka alkohol?!

När jag kom hem efter min första och enda (?) arbetsdag, så la jag mig och sov. Jag sov till 13.30. När jag vaknade så dammsög jag hela nedervåningen, hängde tvätt, tvättade, diskade lite och sen satte jag mig för att skriva dagbok.

Nu känner jag att saknaden av MIN vardag, MITT hem och MIN familj börjar komma. ”Redan”… Jag trodde att det skulle gå lite längre innan jag kände så här, faktiskt. Jag har grym hemlängtan, vill kramas med Magnus och Jennifer och vara den jag ÄR utan att någon kommenterar mig på något sätt.

Det är ett gäng dagar kvar, och de kommer att bli mycket långsamma, långtråkiga och längtansfulla. Men det är bara att bita ihop. Det ÄR ju en kul grej allt detta, och det ÄR spännande och jag ångrar mig inte… än… *hmm*

Jag undrar hur Magnus och Jennifer har det med den nya kvinnan i vårt hem… Hoppas att de kommer bra överens, och att hon är snäll. Men det verkar så! Familjen verkar vara helt underbar!

På em lagade jag köttfärsås och spaghetti, och den var mycket uppskattad. När Palle kom hem från jobbet så diskuterade vi att jag fick gå hem från mitt jobb idag pga av mina piercingar. Vi pratade om detta redan igår, så det var väl lite väntat.

Självklart var det ingen bra idé att gå hem från jobbet, eftersom även jag i egenskap av att ha tagit Gretas plats, måste jobba för att hjälpa till med hushållsekonomin. Vi kom dock fram till en lösning till slut. Jag ringde upp två av cheferna, och frågade om det var ok om jag kom tillbaka till jobbet, om jag tejpade över mina piercingar. Jag kunde ju hålla mig i köket, och hjälpa till i matsalen när den var tom på folk. Det gick jättebra för båda cheferna! Det kändes bra att det gick att lösa på det sättet, för gå till jobbet hade jag inget emot. Det kändes bra att ha något att göra.

På kvällen gick jag och Palle en promenad. Han visade mig var affären låg, så jag ska hitta dit imorgon. Vi pratade lite om Magnus och mitt hem, och då kom tårarna… Lite jobbigt… Saknade honom så mycket! Känsligt. Palle var supertrevlig att prata med, och han är inte alls fördomsfull eller dömande på något sätt.

Innan sovdax pratade vi ännu mer om ditten och datten. Båda är väldigt nyfikna på hur detta programmet kommer att bli, vilka synvinklar det blir osv. Ibland får jag känslan av att det kommer att bli ett program där jag framstår som arbetsskygg, pga att jag inte ville plocka ur mina smycken i ansiktet. Men, vi får väl se… *nyfiken och lite spänd*

Vi kollade lite TV, på Par på Prov. De som var med i programmet var INTE snälla på slutet alltså… Hu, hoppas att vi inte kommer att framstå som några idioter iallfall. Man tycker ju mer eller mindre om dem som är med i programmen… Det är väl så det ska vara på TV…

Jag skrev lite… och sen la jag mig. Väckarkl. var ställd på 04.00. Madde kommer och hämtar mig vid 04.40.

Tisdagen 19 oktober 2004
Moppning, dammning & matlagning

Jag gick upp 04.20 idag. Det kändes helt meningslöst att gå upp tidigare, ska ju bara invänta min skjuts ändå. Jag äter frukost på jobbet, för det känns aningens tidigt att äta frukost kl. 4 på morgonen… Madde kom vid 04.40 även idag.

Idag hade jag tejpat alla mina piercingar i ansiktet och på öronen. Det funkade! Jag såg inte klok ut, men jag var ingen fara för hälsovårdsnämnden iallfall, så det fyllde sin funktion.

Efter jobbet åkte jag iväg med Madde till Ica och handlade lite middagsmat. När jag kom hem la jag mig och sov. Jag var inte så jättetrött, men kände att det var lika bra att få några timmars sömn, om jag inte skulle vara som en zombie på kvällen.

När jag vaknade tog jag mig en dusch. Jag luktade verkligen stekos i håret, så äckligt! Sen kom TV-teamet och filmade när jag moppade golvet och dammade. Jag lagade mat; ris + kyckling i ugn + örtkryddad sås. Gott! Jag har infört grillkrydda i familjens kök, för det saknade jag när jag gjorde köttfärsås igår. Det är en välanvänd krydda i MITT hem.

Idag har jag även diskuterat med en i TV-teamet om vad jag ska ändra på i familjen i morgon. Då är det dax för regelbyte! *spännande* Vi kom fram till hela sex stycken punkter!

Jag har funderat lite till över det här med mina piercingar, och att jag inte kan ta vilket jobb som helst, eller ”platsa in” överallt. Men, hur många är det som kan ta ”ALLA” jobb, eller som platsar in på ”ALLA” ställen?

Jag måste ju inte välja ett sådant yrke där jag måste vara ”snygg utan piercingar och tatueringar” i folks ögon. Det finns ju massor av arbeten där det inte har någon betydelse hur jag ser ut. Telefonistjobb, webdesignjobb, tattoo-piercingstudio, etc. Det finns ju inget som säger att jag VILL jobba med vad som helst heller…

Jag är väldigt nyfiken på hur detta programmet kommer att bli, vad de fokuserar sig mest på, och hur det klipps ihop! Det ska -förhoppningsvis- bli skoj att se!

När vi hade käkat så pratade jag och Palle om allt möjligt. Han ÄR verkligen supertrevlig, och likaså barnen. Vi kollade lite på TV innan vi gick och la oss och sov.

Onsdagen 20 oktober 2004
Regelbyte i hemmet!

Upp igen vid 04.20. Vaknade av en lampa i ansiktet 04.10, då filmteamet skulle filma mig när jag vaknade. Jag släckte lampan igen, det var ju några minuter kvar att sova ju… Det är inte så skönt att sova med en sänglampa i ögonen. Men men… TV-inspelning är det ju…

Madde hämtade mig sedvanligt på morgonen. Så gulligt av henne att ställa upp på det. Jobbade till 11 ca, och då körde Madde hem mig igen. Det var lite vemodigt att säga hej då till henne, eftersom jag vet att vi förmodligen inte kommer att ses mer. Ett avsked är ändå ett avsked, så en liten tår trängde upp i ögonvrån.

Madde sa att jag har ju hennes nr, om jag har tid att ta en fika någon dag. Vad skoj! Tyvärr kommer jag nog inte att hinna med det. Men, det kändes skoj att hon verkade tycka om mig! Då har jag iallfall inte betett mig illa på något sätt! =) Men… jag ÄR nog väldigt sympatisk och trevlig om jag vill… Varför ska man var otrevlig och dryg?!

När jag kom hem så käkade jag resterna från gårdagens middag, och sen la jag mig och sov. Det var mindre bra att gå och sova med massa mat i magen, mådde skit när jag vaknade vid 4 halv 5. Det kändes helt äckligt i hela kroppen.

Jag och tjejen i TV-teamet satte oss ned och gick igenom vilka mina nya regler skulle bli i familjen. Jag skrev ned dessa, och sen filmade Teamet när jag berättade för familjen hur jag ville ändra på tillvaron.

Följande regler ska ändras:

  • Jag har upplevt att det är väldigt mycket fokus på sport i den här familjen, och det finns inte så mycket utrymme för intressen som jag tycker om. Därför har jag beslutat mig för att jag inte kommer att ägna mig åt sportaktiviteter.
  • Eftersom jag inte har något arbete på hemmaplan, så kommer jag att sluta mitt arbete som frukostvärdinna.
  • Min fritid kommer att innebära att jag återgår till att arbeta och plugga vid datorn. Detta kommer att innebära att jag går tillbaka till min egen dygnsrytm utan tidiga morgnar.
  • Jag tycker inte att ett hem behöver städas VARJE dag, så det kommer jag inte att göra.
  • Jag och Palle ska göra någonting på tu man hand, och det innebär INTE en innebandymatch, utan vi ska göra något som har med mina intressen att göra: Gå på en 3-timmarskonsert med ELVIS!

Familjen verkade finna sig rätt bra i dessa ändringar. Palle var lite orolig över att jag skulle väcka dem med mina sena kvällar, men jag garanterade att jag inte skulle höras, och likaså på morgonen när jag sov, så behövde inte de vara extra tysta.

På kvällen ringde jag till Daniel, ett ex. som bor i Växjö. Vi bestämde att vi skulle ta en fika imorn. Kul! Vi var tillsammans för ca 4 år sedan, men har behållt kontakten som vänner sedan dess. Har dock inte träffats på flera år.

Dagens måltid blev pizza! Gott! Och det var faktiskt INTE jag som kom med det förslaget, utan Palle. Blev stoppmätt och törstig som fan! När resten av familjen la sig för att sova, så ockuperade jag datorn, och även rummet där datorn befanns sig. Jag kollade runt lite på nätet, läste lite dagböcker och sånt som jag brukar göra när jag är hemma. Fast det blir ju inte riktigt samma sak att sitta vid någon annans dator. Jag har ju MINA saker jag håller på med i MIN dator.

Min kamera är trasig. Den zoomar inte som den ska, plus att den är helt seg. jag har ingen aning om vad som hänt med den. Jag måste lämna in den så fort jag kommer hem. Inte bra… Vi ska ju till Dalarna tre dagar efter jag har kommit hem från TV-inspelningen.

Vid 01 ca kom jag i säng… Skrev lite dagbok och läste lite innan jag somnade.

Torsdagen 21 oktober 2004
Hemsidegenomgång, fika & hemlängtan

Vaknade vid halv nio. Låg och läste en stund och satt en kortis vid datorn. Inväntade Teamet, som kom vid halv elva. De filmade när jag gick upp och gjorde mig iordning, sminkade mig och käkade frukost. Sen fick jag sitta och klicka mig igenom min hemsida, och förklara massor om den.

Jag har träffat Daniel idag! Det var skoj! Länge sen. Jag följde med honom när han skulle käka en pizza, sen följde han med mig hem till familjens hus, för jag skulle laga middag. Jag hade kollat innan om det var ok att bjuda dit honom, och det var det. Vi pratade lite när jag lagade mat, och sen skulle han iväg och jobba.

Jag gjorde potatisgratäng och baconrullar idag, och det var MYCKET poppis! Skoj! Men det ÄR ju gott som fan! Palle var iväg på ett möte. När han kom tillbaka så kollade vi på TV. Gött att bara slappa i den underbara soffan… Teamet filmade oss när vi kollade TV. Sen filmade de när jag släckte ner hela huset för sovdax.

Jag satt vid datorn till ca 01.30 idag. Sen var det verkligen dax att sova.

Nu är det RIKTIGT jobbigt med hemlängtan. Jag vill verkligen hem. Även om det är spännande, skoj, en otrolig upplevelse, en erfarenhet osv, så är det otroligt jobbigt och påfrestande. Jag kommer nog aldrig mer att ställa upp på något liknande igen. Att ha en videokamera runt sig så mycket är jobbigare och mer uttröttande än jag trodde! Och saknaden av Magnus, Alexander och Jennifer är enorm!

Fredagen 22 oktober 2004
Pendling, raclette, sushi och släktbesök

Jag steg upp runt halv nio även idag. Har kollat runt lite på nätet och duschat. Käkade frukost i lugn och ro.

Sanna kom hem vid halv ett, och då åkte vi och handlade ingredienser till den raclette och sushi vi skulle äta på em. resp. kvällen. När vi kom hem så skar vi upp alla grönsaker och kokade potatis till racletten, samt ris till sushin.

När Palle kom hem från jobbet, så käkade vi raclette. Det var jättegott! Jag har aldrig ätit det innan, inte vad jag kan minnas iallfall… Efter maten så slappade vi lite, och sen åkte Palle på träning.

När Palle kom hem från träningen så band jag för hans ögon och ledde honom uppför trappan till övervåningen. Där hade vi gjort iordning en cirkel på golvet med stearinljus, och i mitten låg det två kuddar som vi skulle sitta på. Vi satte oss på kuddarna, jag tog av ögonbindeln, och sen förklarade jag för honom att jag skulle spå honom med en pendel.

Man kan säga att pendeln fungerar som en förlängning av vårt undermedvetna, och att man egentligen redan har svaret inom sig, men att pendeln hjälper till att plocka fram och förmedla svaret. Det är viktigt att man ställer frågan ”rätt”, så att svaret inte kan misstolkas.

Till skillnad från en tarotläggning så ger pendeln oftast mer rena, raka och konkreta svar. Men, man ska nog inte ta allt på 100 % blodigt allvar. Allt är ju Yin och Yang, och det innebär att strecket mellan den svarta och vita sidan inte är rak. Det finns lite av det kvinnliga i det manliga och tvärtom. Ingeting är svart eller vitt, det finns gråzoner emellan oxå!

Jag gick igenom allt detta med Palle, och lät även pendeln visa hur den rörde sig då den svarade ja, nej, kanske och även ifall det undermedvetna inte var redo att ge ett svar i nuläge. Palle ställde lite olika frågor. Han frågade bla hur det skulle gå på matchen killarna skulle spela imorn, och då svarade pendeln att de skulle förlora.

På kvällen skulle vi äta sushi. Jag har aldrig någonsin smakat på sushi, så det skulle bli mycket spännade. Både Palle och barnen tyckte att det var jättegott. Det finns ju olika sorters sushi, och för att vara snälla mot mig så gjorde vi den med räkor och kallrökt lax. Det äter jag ju. Och ris äter jag…

När vi skulle äta så mesade jag mig lite. Jag smakade på en halv, och åt upp riset och det andra innuti. Men Palle tyckte absolut att jag skulle ta en hel och stoppa i munnen… Så det gjorde jag! Men… jag sprang och spottade ut den med en gång. FY FAN vad äckligt! Nu vet jag att jag INTE gillar sushi, och jag kommer ALDRIG mer att prova! *bläää*

Senare på kvällen kom Gretas bror på besök. Han, Palle och jag satt och tjötade rätt länge på natten. Palle och brodern drack lite, och jag mumsade ostbollar… *haha* Jag var trött när jag äntligen kom i säng.

Lördagen 23 oktober 2004
Shopping & 3 timmar Elvis-tribut

Efter gemensam frukost, så åkte vi på sönernas innebandymatch. Pendeln hade ju visat igår att de skulle förlora den här matchen, men det gjorde de INTE! De vann med 11 -1. Det tyckte jag var roligt! De har tydligen aldrig tidigare vunnit en match mot laget de spelade mot i dag! Självklart blev pendelns svar ifrågasatt. Men jag förklarade att man inte till 100 % kan lita på den, precis som man inte kan lita på NÅGOT till 100 %.

Efter matchen åkte vi ner på stan. Vi var inne i en affär som föll mig helt i smaken! Massor med kul saker, rökelser mm, snygga väskor och smycken, massa speciella saker. Jag hittade en väska som jag blev helt kär i… En svart liten söt väska, med ”Nightmare before christmas”-motiv på. Gött snygg, men på tok för dyr: 270 kr… Men jag kunde inte låta bli att köpa den.

När vi hade varit i den där affären rätt länge, och jag kände mig nöjd, så gick vi och käkade. Vi åt buffé på en kinakrog. Det var sån där buffé som man först plockar maten, och sen så tillagar de den. Så allt smakade samma, och ska jag vara helt ärlig, så är jag måttligt trött på kinamat…

När vi hade käkat, så åkte vi hem. Duschade och sminkade mig. På kvällen åkte vi in till stan igen, till Konserthuset. Där skulle vi kolla på: ”From Memphis To Las Vegas”. Skandinaviens största Elvis-tribut på 3 timmar. 50-tal, 60-tal & 70-tal. På scen var det 30 personer, och hela orkestern kom från Skåne.

Showen var ok, men 70-talet var lite segt… Inga direkta låtar som jag lyssnat så mycket på, men de tidigare var rätt bra! Jag gillar Elvis, och i övre tonåren så köpte jag massa vinylskivor med honom, plus att jag hade väggarna tapetserade med honom… Grym röst och snygg ju!

Efter showen så var vi på Stat och tog varsin alkoholfri drink. Jag käkade lite pommes med whiskeyostdip. Gott… Vi pratade igenom veckan som gått, och konstaterade att vi hade haft en trevlig vecka. Vi verkar vara rätt lika på många sätt, vad gäller tänkande och livsfilosofi. Det som eg. skiljer oss åt är boendet, utseendet och arbetssituationen.

Åkte hem och sov… Trött…

Söndagen 24 oktober 2004
Återträff, hemgång & slutinspelat!

Den här dagen har varit rätt jobbig känslomässigt, men ändå bra. På morgonen skulle jag säga hej då till familjens barn, och det var skitjobbigt. Jag hade börjat tycka om dem, och de var så goa, så då kom tårarna. Det var faktiskt första gången tårarna kom framför kameran.

Sen åkte jag och Palle bil till återträffen i Jönköping, där vi äntligen skulle få träffa Magnus och Greta, och höra hur de hade haft det.

Jag var pirrig och nervös. Det kittlade i hela hela kroppen, och jag bara log hela tiden. Det skulle bli sååå underbart att få se Magnus igen! Alla dagar utan varann känns som flera månader! Först fick jag och Palle vänta lite medan de fixade till med kameror och allt, där vi skulle möta våra respektive.

När jag skulle gå och möta Magnus så pirrade det om möjligt ännu mer i magen. Jag kände mig så där fjortisnykär och helt tvärsäker på mina känslor samtidigt. Det var ett lyckorus i hela mig. När vi möttes så kramades vi… Massor… Så gott att äntligen få vara i Magnus famn igen. Så konstig känsla att ha varit ifrån varann så länge, och sen träffas på det sättet! Å vad jag älskar den mannen!!!

När även Palle och Greta hade fått träffa varann, så skulle vi sitta ned alla fyra; Magnus, jag, Palle och Greta och diskutera igenom hela veckan, vad som hänt, hur vi hade känt inför vissa saker osv. Allt kändes så bra! Det var inget som vi blev ovänner om. Vi pratade, skrattade och både Greta och jag fick tårar i ögonen flera ggr. Men det var ju pga av hela situationen! De var lika underbara båda två!

Vi fyra gick efter återträffen iväg och käkade pizza. Vi var jättehungriga. Vi berättade för varann vad vi hade gjort i våra respektive familjer under veckan som gått. Greta har träffat mina vänner flera ggr! Hon har fikat med Lollo och Fia, och hon har varit hos Angelica och ridit. Magnus har varit i studion hela fredagen och lördagen och spelat in en skiva med Minus Noll. Så kul att höra att allt gått bra!

När vi hade ätit klart, så sa vi hej då, och bestämde att vi bara måste ses igen! Så alla familjemedlemmar får träffa varandra. Vad skoj det skulle vara!

När vi hade skiljts åt, så åkte Magnus och jag hem. Dax att möta Jennifer! TV-teamet var med hela tiden, för att filma när jag kom hem. Det var så gott att se Jennifer oxå!

Även hon och Greta hade kommit jättebra överens! Skoj! Ah!!! ÄNTLIGEN hemma i MITT, VÅRT hem!!! Med MINA nära och kära! Med MINA saker, med MIN dator! *borta bra men hemma bäst* Jag är ju inte kräfta för inte…

På kvällen när vi kommit hem så myste vi i soffan med en film, innan Jennifer skulle gå och sova. Sen skulle Magnus och jag kolla på Troja, men jag orkade bara inte. Det har varit så mycket idag, så jag var helt trött i hela huvudet… La oss… kramades, gosade… MASSOR! SOM jag har längtat efter honom, hans kropp, hans värme och hans närhet! Bara att inte ha fått somna på hans arm på kvällarna har varit skitjobbigt…