Jag går sönder, på riktigt

2017

25 Apr
0
         

English down…

Inte alla dagar är glada dagar. Idag är det tisdag 25 april, vilket betyder att jag om en dag lämnar Spanien efter att ha bott här i 7 månader. Lämnar Spanien och min fästman. Jag är ledsen, frustrerad och känner mig helt uppgiven. Tårarna bara forsar. Hela tiden. 

Jag hatar att inte alla människor har samma rättigheter. Jag borde vara glad över att vara svensk men det är jag inte. Jag skäms över hur Sverige behandlar människor. Bara för att min man är född i Nigeria så betyder det automatiskt att han inte har samma rättigheter som mig. Han har inte rätt till samma levnadsstandard för att han är svart, för att han råkar komma från ”fel sida” av jordklotet. 

Det smärtar mig enormt att behöva åka hem till vårt gemensamma hem, lämna vårt gemensamma liv här och behöva leva utan honom. Jag är så arg och frustrerad för att inte alla, oavsett ursprung och färg har samma möjlighet i livet. Jag är så förbannad för att alla lagar och regler tar ifrån mig den jag älskar, som älskar mig. Den man jag har levt med i över ett år, som jag vill dela min tillvaro med. Det gör så ont. Så förbannat ont. Mitt hjärta kommer gå sönder av saknad. 

Det är fruktansvärt att inte veta när eller ens om vi kan leva lyckliga tillsammans. Att varje dag behöva fundera över hur jag ska överleva utan hans kärlek tills vi ses igen. Hur kan livet ens vara så här orättvist. Vi är människor båda två, men eftersom vi är födda i olika världsdelar så existerar inte mänskliga rättigheter.

Vi måste bevisa för staten att vi älskar varandra. Vi måste bevisa att vi har levt tillsammans och sen ska det prövas och beslutas om vår kärlek är på riktigt. Den processen kan ta upp till två år. Två år innan vi får veta om de accepterar vår kärlek, innan de eventuellt godkänner det liv vi av kärlek vill dela. 

Fy fan Sverige! 

 

—————————-
———/ENGLISH/———-
—————————-

Not every day are happy days. Today is Tuesday 25th of April, which means that I’ll tomorrow leave Spain after living here for 7 months. Leaving Spain and my hubby. I am sad, frustrated and feel completely enlightened. My tears can’t stop falling.

I hate that not all people have the same rights. I should be happy to be Swedish, but I’m not. I am ashamed of how Sweden treats people. Just because my husband was born in Nigeria, it automatically means that he does not have the same rights as me. He is not entitled to the same standard of living because he is black, because he happens to come from the ”wrong side” of the globe.

It’s painful to go home to our common home, leave our common life here and need to live without him. I’m so angry and frustrated that not everyone, regardless of origin and color, have the same opportunity in life. I’m so pissed off because all laws and rules take away the one I love, who loves me. The man I’ve lived with for over a year, which I want to share my life with. It hurts so much. My heart will break apart.

It’s terrible to not know when or even if we can live happily together. To need to think about how to survive without his love until we meet again. How can life be so unfair. We are both human beings, but because we are born in different continents, human rights do not exist.

We must PROVE to the state that we love each other. We must PROVE that we have lived together and then it will be TESTED and DECIDED if our love is true. That process can take up to two years. Two years before we know IF they ACCEPT our love, before they POSSIBLY approve the life we by love choosed to share.

Vår tid tillsammans är tidsbegränsad

2017

31 Jan
0
         

Det känns lite som om vår tid rinner iväg för fort nu, vi skulle behöva minst 1 månad till. Vi väntar på Nicks papper från Nigeria. Det är stor skillnad på att ordna med Nigerianskt födelsebevis, att han är ogift mm än att få liknande papper i Sverige. Dels tar allt väldigt lång tid, plus att allt kostar pengar i Nigeria. I Sverige ringer vi ett enkelt samtal och får de papper vi behöver från skattemyndigheten på ett par dagar, gratis.


Nick behövde någon i Nigeria att både ansöka om hans papper, som kostar pengar per sida, och få någon att åka till hans by och ”bevisa” att han inte är gift. Spanska ambassaden litar inte på papper från Nigerias ”register” över människor tydligen, därför måste någon åka till hans by och verifiera detta. Helt galet! Han behöver även någon som personligen kan åka med pappren till spanska ambassaden i Nigeria för att få det översatt till spanska och få en giltig stämpel. Det är i den sista processen pappren är nu, men det skulle ta ett par månader. (!) Att få Nicks papper kostar sammanlagt ca 700€ kr. Galet! 

Vi har en advokat här i Spanien som hjälper oss. Det finns två alternativ för att Nick ska kunna få uppehållstillstånd här i Spanien. Antingen kan vi skriva oss som ”tillsammans/sambo”, vilket är likvärdigt med att gifta sig här, när det gäller vilka papper mm man behöver. Vår advokat hjälper oss så det ska inte vara några problem med det. Alternativt så kan vi gifta oss i domstol. Advokaten sa att det går fortare om vi väljer att gifta oss, och vi vill ju detta innan jag åker hem i slutet på april.

Vigselringar har vi redan, de ligger så fint i sin ask och bara väntar på att trädas på varandras fingrar. Dem köpte vi redan i samband med vår förlovning i maj förra året. 

Vi har redan bestämt att vi SKA gifta oss, antingen här eller i Sverige, så därför kan vi lika gärna välja att gifta oss nu istället för ”samboskapet”. Det kostar lika mycket vilket vi än väljer; 400€ för att gifta oss och 200€ för oss att få uppehållstillstånd här. Plus 50€ för att översätta mina papper från skattemyndigheten i Sverige till spanska. 

Om vi är gifta, eller sambor, så kan även Nick söka uppehållstillstånd i Spanien. Jag får det automatiskt när jag söker eftersom jag är medlem i EU. När Nick får uppehållstillstånd i Spanien så får han jobba, och han får resa inom EU och jobba inom EU i fem år. Då kan han flytta till Sverige med mig.

Men… tiden rinner som sagt iväg. För att han ska få uppehållstillståndet så måste vi ha bostad/en adress, och JAG som är EU medlem måste ha jobb och betala spansk skatt för att visa att jag kan ”ta hand om” honom. Att han liksom ”tillhör” mig.

Mitt jobb är slut i april och då har vi inte nån adress heller. Så vette fan hur detta ska gå. Det är bara att hoppas att hans papper anländer snarast så vi hinner allt.

Om inte Nick kan åka med mig till Sverige så har han ingenstans att bo, inget jobb, ingen inkomst här när jag åker hem. Han kommer troligen få bo på gatan, och jag får skicka pengar så han kan äta iaf. Dubbla hyror lär jag inte ha råd med.

Nick har sökt hundratals jobb, men eftersom han inte har uppehållstillstånd så får han inget. Plus att de är väldigt rasistiska här, det är verkligen inte lätt att vara svart-någonstans.

Det är så orättvist att någon pga sitt ursprung, sin färg och för att han råkar vara född utanför EU inte har samma möjligheter som oss. Det är så sjukt! Detta gör mig så ledsen och så arg. Han är människa precis som mig och borde bli behandlad på samma sätt och ha samma rättigheter.Õ

Resan till vårt liv i Spanien

2017

23 Jan
0
         

Jag har så länge jag kan minnas alltid drömt om att bo och jobba utomlands. Dock har det nog alltid känts som en ouppnåelig dröm. Det är ju så att vill man göra något så måste man ju ta tag i det och faktiskt GÖRA det och inte låta drömmen stanna i hjärnan. Jag har haft panikångest sedan tonåren och har nog helt enkelt inte vågat ta steget fullt ut.

Men nu mår jag bra, och har så gjort i flera år. Jag har min lägenhet, jag har en fast tjänst, jag har fått skuldsanering och jag har en kärleksfull underbar man. Ja, och ej att förglömma; mina två vuxna älskade barn, tre ljuvliga katter och mina vänner som är de bästa man kan önska sig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Jag och Nick började prata om att bo i Spanien och jag gick med i några grupper på Facebook med svenskar i Spanien. Jag kollade efter tips, jobb, boende, men jag var lite osäker på vilken typ av jobb som kunde vara möjligt att få. Bara efter ett kort tag dök det upp en jobbannons som talade direkt till mig. En förlamad kille boende i Växjö sökte personliga assistenter när han skulle åka till Spanien, runt Malaga, i sex månader över vintern, nov-apr.

Jag sökte och fick jobbet! Vilken lycka! Och dessutom ett svenskt jobb så jag slipper vara osäker över mina språkkunskaper. Jag hade redan pratat med min chef på mitt ordinarie jobb om att ta tjänstledigt ett halvår. Men jag hade dessutom kvar min semester, så den tog jag ut i september.

Jag och Nick åkte ner till Spanien redan i slutet på augusti, vi landade i Madrid. Där sov vi en natt på vandrarhem innan vi hyrde en bil som vi kunde lämna i Malaga efter en vecka. Vi åkte uppåt i Spanien, tog in på vandrarhem efter vägen. Vi besökte Nicks kusin som bor i Bilbao uppe i norra Spanien, i Baskien.

Vi bilade ner efter kusten, bodde på billigaste vandrarhemmen vi hittade mellan de större städerna. Vi hade hittat ett hus i södra Spanien via en sajt på nätet. Det var i en liten spansk by som heter Algarrobo, ca 1 timmes bussresa från Malaga. Vi kom dit ner efter en vecka och träffade ägarinnan till huset. En otroligt trevlig kvinna. Byn var jättevacker, så där romantisk med vita typiska spanska hus och trånga stenkullergator. Vi flyttade in i vårt hus 1 september. Vi hade en hel månad framför oss med lediga dagar, i Spanien. Det kändes helt underbart.

Om ni vill titta på foton från vårt liv, från vår resa mm, så finns det dokumenterat på min Instagram. Mitt användarnamn där är ”milolilja”, och jag har använt hashtaggen #miloliljaspain2016 och #miloliljaspain2017 på mina foton från vårt liv i Spainen.

I oktober var jag tvungen att åka hem till Sverige och jobba en månad till innan min tjänstledighet började. Nick stannade kvar i vårt hus i Spanien. I början på november åkte jag ner till Växjö och åkte flyg med killen jag skulle jobba med till Malaga. Där mötte hans mamma upp med hans specialbil, där permobilen får plats. Lägenheten han skulle hyra hade för liten hiss, så det blev hotell första natten. Det är inte lätt att hitta boende med breda dörrar och utan badkar här, så det slutade med att killen fick flytta till Estepona, till en lägenhet som han hyrde förra året med.

November i Spanien har fortfarande några varma goa dagar. Men det blev kallare och kallare nattetid i vårt stenhus med fem rum. Stengolv och stenväggar och inga element. Det blev så kallt så vi mådde dåligt. Vi frös och gick med tjocka tröjor, jackor och tjocka sockar på oss inomhus. Jag frös ända in till märgen, och blev aldrig riktigt varm ens under dagtid. Det var helt ärligt en fruktansvärd månad. Jag har nog aldrig frusit så inomhus innan. Jag blev sjuk, fick en kraftig bihåleinflammation med feber och mådde om möjligt ännu sämre.

Byn vi bodde i hade dessutom usla busstider. Det gick 2-3 bussar/dag in till Malaga och lika många (få) hem, men aldrig på passande tider. Eftersom killen jag skulle jobba med nu bodde i Estepona, två timmars bussresa från Malaga, åt andra hållet, så blev jag tvungen att åka till jobbet kvällen innan. Vi bestämde oss för att leta efter ett annat boende och sa upp huset. Tack och lov har man bara en månads uppsägningstid här.

Vi hittade en lägenhet i en liten stad som heter Torre de Benagalbon. Vi flyttade dit 29 november. Det är där vi bor nu. Men, det är bara krångel med agenten som har hand om uthyrningen så många droppar fick tillslut bägaren att rinna över.

Agenten lovade att komma tillbaka den 1 december med en TV och med hyreskontraktet. Idag är det 24 december och vi har inte sett röken av varken henne, kontrakt eller TV. Dock har vi tack och lov kvitto på att vi har betalat både depositionen som är kostnaden av en månadshyra plus december hyra.
Så inget kontrakt, ingen utlovad TV, ingen dammsugare – det är en hyfsat långhårig matta i TV-rummet och vi har bara sopkvast (!!) Det är myror i hela lght. De kommer och går hela tiden trots att vi har sprayat med diverse olika sprayer och skurat ur alla skåp. Det var myror och mjölbaggar i hela köksskåpet i kvarlämnad mat när vi flyttade in.

Jag har bett om postnyckeln men efter tre veckor meddelade agenten att nyckeln är borta och hon kan inte göra en ny! Vad fan!?

Sån tur är haffade jag postmannen utanför dörren en dag och frågade om han hade sett till någon post i mitt namn. Det hade han! Men han hade inte kunnat dela ut den för han visste inte exakta adressen. Agenten hade alltså inte ens gett mig rätt adress när jag bad om den. Tur att jag har ett ovanligt namn. Nu har jag postmannen på Whats up, och han meddelar när jag får post. Phew!

Vi har helt enkelt fått nog. Vi har egentligen lägenheten till slutet på april, men inte en chans att vi bor kvar. Så nu hoppas vi att vi får tillbaka depositionen nästa vecka när vi ska flytta, så vi kan betala depositionen på nya lägenheten.

Nya lägenheten ligger mitt i centrala Rincon de la Victoria. Vi kommer bo nästan på gågatan med alla affärer, caféer och allt. Det känns bättre än här. Nu måste vi antingen gå 40 minuter in till Rincon de la Victoria eller ta bussen dit för större mataffärer mm. Dessutom så är hyran i nya lägenheten billigare med vatten och el inkluderat i hyran. Den är dock mindre, men har en säng, en dubbel bäddsoffa och en enkel bäddsoffa så det funkar även om någon kommer och hälsar på.

Nu har jag äntligen landat i att bo i Spanien, och det känns bra. Här är som en sval svensk sommar och det är skönt. Jag har fixat med alla viktiga saker som N.I.E nummer och bank, wi-fi-abonnemang och jag har hyfsad koll på varifrån -men inte när- bussarna går. Så även om det inte varit en dans på rosor att bo här så trivs jag ändå rätt bra.

Detta är i stort vår resa så här långt. Sen har det hänt väldigt mycket mer efter vägen hit. Det som är jobbigt nu är bara att det faktiskt är förvånansvärt få som kan engelska. Det är inte helt enkelt att göra sig förstådd alla gånger. Jag kan bara lite ord på spanska, men inget jag kommer vidare långt på. Jag måste träna mer. Nick är bättre, han tränade hela månaden jag var i Sverige. Google translate är en mycket välanvänd god vän.

Förlovningsringarna

2017

23 Jan
0
         


Silver är snyggast, och jag är glad att Nick gillar det med.

På min ring står Nicks namn och på hans ring står mitt namn.
På båda ringarna flankerat av två hjärtan står texten:
<3 Always yours <3

Förlovningsmiddag på Pinchos

2017

23 Jan
0
         

Kärlek är underbart.
Att vara kär är en fantastisk känsla. Att träffa någon som det klickar med är så härligt! Nick är perfekt på alla sätt, och det jag älskar allra mest med honom är att han är så otroligt kärleksfull.

Han attraherar mig maximalt och han är så vacker att vila ögonen på. Ja, i ärlighetens namn så kan jag inte ens sluta titta på honom. Hans sammetslena mörka hud, bruna ögon, kritvita fina tänder, snygga kropp med manlig behåring på helt rätt ställen.

Jag trodde det var omöjligt att någon mer kunde vara så gosig som mig, hela tiden. Jag har verkligen hittat min själsfrände. Han bryr sig om mig till 100%, han tar i mig, kramar mig, pussar mig, kysser mig och håller om mig i alla lägen. Jag känner mig som en prinsessa.

Onsdagen den 18 maj 2016 förlovade vi oss. Vi gick ner till Pinchos i Trollhättan och avnjöt några goda tapas som vi svalde ner med varsin Irish Coffe. Det var en mysig kväll. Dock hade inte ringarna hunnit komma än. De var beställda på E-Bay och hade några veckors resa innan de skulle anlända. Tyvärr hade vi dessutom insett att vi hade beställt två storlekar för stora ringar.

När vi var mätta och nöjda gick vi hem. Vi klädde av oss nakna och jag kröp in i Nicks mjuka varma kärleksfulla famn. Där låg vi, i vad som kändes som nån timme och bara kysstes och höll om varann. Våra blickar möttes några ggr, vi log och fortsatte kyssas, och sådär somnade vi tillslut. Så otroligt mysigt.

Kärlek är underbart.

Jag klickade hem min man från Badoo

2017

10 Jan
0
         

För er som inte känner till Badoo så kan jag berätta att det är en dejtingsajt. Man kan söka efter andra människor utifrån kön, ålder samt runt vilken stad de befinner sig. Man ramlar slumpvis in på olika profiler där man ser ett foto och eventuellt lite information om vederbörande. Där finns två alternativ; ”gilla” eller gå vidare.

Om jag gillar någon som även gillar mig så öppnas en möjlighet att sända meddelanden till varandra. Otroligt ytligt, men när man befinner sig på ett sådant ställe är det svårt att få ett första intryck på annat sätt än genom ett utseende.

Så startade mitt och Nicks förhållande.

Vi pratade lite sporadiskt under några veckor. Denna trevliga, vackra man verkade tycka att jag var lika trevlig och vacker. Han smickrade mig med sina vältaliga fina ord, och efter ett tag så hade vi bestämt en dejt hemma hos mig med övernattning.

Jag var så pirrig och nervös så samma dag vi skulle ses avbokade jag vår dejt. Han förstod att jag bara fått lite kalla fötter. Eter lite velande fram och tillbaka bestämde vi att trots allt tillbringa kvällen och natten tillsammans.

Det ångrar jag inte en minut.

En dejt ledde till flera och 1-2 veckor efter vår första dejt tog Nick med sig sitt flyttlass; ett par väskor med kläder, och flyttade in hos mig. Vi ville inte vara utan varandra, så varför vänta. Vi stortrivs tillsammans och är helt galet kära.

Jag är med i Karlavagnen SR P4

2014

7 Aug
2
         

Jag fick frågan om jag ville vara med i Karlavagnen igår. Det skulle handla om rädslor och fobier, och de ville fråga om min spyfobi. Eftersom jag tycker att det är så viktigt att andra människor får veta att det finns, och att andra som är i liknande situation får känna att de inte är ensamma, så tackade jag såklart ja.
 
 De ringde mig under programmet, och trots att jag tyckte det kändes som om jag var helt virrig i mina svar, så blev det faktiskt bra! Jag är nöjd!
 


Om du klickar på bilden här, så kommer du till det programmet jag medverkade i; Rädslor. Hela programmet är jätteintressant. Jag är med och pratar ca 50 minuter in i programmet, till ca 59,00 minuter.

Rom: Hemresa + väskorna borta

2014

9 Jul
0
         

Tisdag 8 juli, åttonde dagen i Rom + hemresa.

Natten på golvet var hård, men annars gick det rätt bra att ligga där faktiskt. Vi vaknade till liv ett tag innan det var dags att lämna in väskorna. När det var vår tur, så stoppade de Alexanders väska. Han hade byggt ihop två väskor med öppningarna mot varann, och tejpat runt så de skulle hålla ihop. I väskan fanns ett samurajsvärd som han samlar på, som var för långt för någon väska.

Kvinnan i incheckningen skickade honom till ett annat ställe med väskan, så de kunde röntga den. Men, det var inga problem alls. Flygresan hem gick bra, vi sov nästan hela vägen, sjukt trötta efter natten på golvet. Väl i Göteborg, på Landvetter flygplats, så var inte min och Annas väska med. Jag kollade upp varför, och de spårade dem till Bryssel. De skulle komma med nästa flyg, på kvällen. Sån tur var så har de utkörning av ”sent bagage”, så på kvällen kom en taxi med det ända fram till dörren. Kanon!

Jag frågade varför det blev så här, verkade vara rätt många som saknade sina väskor. Det är om det är kort tid mellan planen som nu i Bryssel, så lägger de på väskor, men prioriterar att flyget ska komma iväg i rätt tid, och blir det några väskor kvar då, så får de åka med nästa flyg.

Rom: Dyrt + vi sov på flygplatsen

2014

9 Jul
0
         

Måndag 7 juli, sjunde dagen i Rom.

Vi bestämde oss för att åka till flygplatsen redan idag. Flyget går i morgon tidigt som attans, och det går inga bussar som passar i tid. Vi vill inte betala 750kr för taxi, och dessutom litar vi inte på att vi kommer i rätt tid. Flygplatsen är ju dessutom 3,5-4 km lång, så det gäller att hitta rätt terminal innan planet lyfter.

Idag har Jennifer och Alexander varit ute på egen hand. De åkte till Vatikanstaten men jag och Anna beslutade oss för att stanna kvar på hemmaplan. Vi var ut en sväng och köpte en beigebrun resväska till mig. Den skulle ha kostat €55 men vi fick ner den till €35, ca 325kr. Sen har vi faktiskt tillbringat dagen på vårt B&B. Svalt, slappt, inget folk, ingen värme, ingen trängsel, ingen brännande sol. Bara skönt! I morgon flyger vi hem till kalla Sverige igen.

Pengarna har rullat fortare än puttekulor här, och det som har kostat är… Vatten! Vatten, mat och biljetter till tunnelbanan och bussar. Faktiskt rätt trista utgifter men livsnödvändiga för att må bra. Vi har kollat in småbutiker, stora butiker, marknadsstånd och gatuförsäljare, men otroligt nog har jag inte hittat något jag ens vill köpa.

Det enda i prylväg vi lagt pengar på mer än resväskan till mig, är ett handgjort servettställ i form av en katt, en påse hjärtpasta, två tröjor till Anna, två solfjädrar till mig, en handsymaskin som vi prutade ner från €10 till €6 av en gatuförsäljare och en liten väska i present till Annas systerdotter från kattcentret. Och detta mina vänner, är ingenting för att vara oss. Jo, ett par kylskåpsmagneter blev det ju oxå!

Ungarna kom tillbaka tidigare än förväntat, men det hade varit sjukt lång kö in till Vatikanstaten, plus att det hade kostat multum att gå in med en guide. Och utan guide rekommenderas inte ens, så de hoppade över det.

På kvällen tog vi näst sista bussen till flygplatsen. En sträcka på ca 3,5 mil. Vi satt på de obekväma stolarna en stund, innan vi intog golvet. Jag, Jennifer och Anna la oss och sov på golvet. Jag hade min lilla ryggsäck som kudde. Det var några år sedan jag sov i trappuppgångar (när jag var runt 14-16 år) och jag är väldigt mycket större nu, och det kändes i höfter, axlar och rumpa. Men, tiden gick fortare iallafall. Jag lyckades slumra några timmar, tror jag…

Rom: En dag i dödens tecken + vägrade betala maten

2014

9 Jul
0
         

Söndag 6 juli, sjätte dagen i Rom.

Vi började dagen med frukost på Mc Donalds. Jag drack en cappuccino och åt två Bagel Mc Bacon. Gott! När vi hade käkat klart åkte vi tillbaka där vi var igår, till tunnelbanestationen Piramidi.

Vi rundade Cestiuspyramiden och vandrade runt inne på den helt galet vackra ”The Non-Chatolic Cementary” (Cimitero acattolico di Roma). Många foton blev det. Vilka gravstenar! Vilka monument det fanns! Vackert och fascinerande! Kyrkogården var även ett hem för några hemlösa katter. Det är så underbart att se att katter inte blir ”utkastade” från sina fristäder, utan att man tar hand om dem där istället.

Protestantiska kyrkogården, som den benämns på svenska, heter på italienska Cimitero acattolico di Roma, vilket ordagrant betyder ”griftegård för icke-katoliker”. Det finns ett kapell på platsen men ingen kyrka, vilket ytterligare understryker karaktären av just griftegård. Den ligger bredvid den förkristna Cestiuspyramiden i södra delen av Roms centrum. Över huvudingången står det RESVRRECTVRIS, vilket på latin betyder ”För dem som skall uppstå”.

De mest kända gravarna tillhör de engelska poeterna John Keats (1795–1821) och Percy Bysshe Shelley (1792–1822). Den senare bekände sig inte till någon trosform, inte heller till protestantism, utan var ateist. Även den kände italienske kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937) är begravd här. Platsen består av två avdelningar. Den gamla avdelningen vid Cestius pyramid tillkom på 1700-talet. Dessförinnan begravdes icke-katoliker vid Muro Torto mellan Monte Pincio och Villa Borghese. Den nya delen av griftegården tillkom längs den Aurelianska muren efter klagomål om platsbrist från de engelska och preussiska regeringarna 1822.

Vi var denna dag även i ”Santa Maria della Concezione dei Cappuccini”. Det är en krypta som är dekorerad med 3700 skelett. Det var så häftigt att se, jag tycker det är så faschinerande. Jag har klippt in lite info om detta från Wikipedia, om någon mer än mig vill veta hur benen hamnade där, och vem dem tillhört mm.

Santa Maria della Concezione dei Cappuccini (på svenska ungefär ”Den obefläckade avlelsens Jungfru Maria av kapucinerna”, är en katolsk kyrka i Rom som administreras av kapucinorden. Kyrkan byggdes på uppdrag av påve Urban VIII, vars bror Antonio Barberini var kapucinmunk. I kryptan under kyrkan har de dödas ben anordnats i konstfulla mönster och tematiska arrangemang.

Kyrkan ritades av Antonio Casoni och kapucinbrodern Michele da Bergamo, och den första stenen lades den 4 oktober 1626, och den första mässan firades den 8 september 1630.

Kyrkan är mest känd för sin krypta med ossariet som är belägen under kyrkan till höger. Ett ossarium är ett rum, en urna eller en sarkofag som innehåller ben efter en avliden. När munkarna flyttade från det föregående klostret, Santa Croce e San Bonaventura dei Lucchesi vid Fontana di Trevi till Via Veneto tog man med sig stoftet från kyrkogården från det kloster man lämnade. Det var från en kyrkogård anlagd under tidigt 1500-tal. Dessa ben placerade man i kryptan.

Från 1630 fram till 1870 begravde munkarna sina bröder under kyrkan och den fungerade också som fattigmanskyrkogård. Under tiden fortsatte munkarna att placera benen i kryptan. Så småningom utvecklade det sig till sex stycken sidokapell där benen arrangerades enligt olika teman i fem av dem. Dessa innehåller ben från åtminstone 4000 munkar och okända rombor som begravts under kyrkan. Benen är arrangerade så att de skapar föreställande mönster, till exempel lie och timglas, eller abstrakta mönster. En del hela skelett är klädda i munkkåpor. Syftet sammanfattas med devisen, ett memento mori, som finns skrivet i ett av kapellen på tre språk och lyder: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.

Återuppståndelsens krypta
På den bakre väggen skapar olika skelettdelar en bild på hur Jesus uppväcker Lasarus från de döda.

Mässkapellet
Mässkapellet är det enda området som är fritt från ben. Det anges vara en plats för bön och gudstjänst så att de döda kan slippa skärselden och istället komma till paradiset. Det illustreras av altartavlan där Jungfru Maria med Jesusbarnet kan ses bjuda in Sankt Felix av Cantalice, Sankt Franciscus av Assisi, Sankt Antonius av Padua och en ängel att befria själarna från skärselden. I den vänstra väggen förvaras Maria Felice Perettis hjärta. Hon var syskonbarnbarn till påven Sixtus V och hängiven kapucinorden.

Skallarnas krypta
Centralt på den bakre väggen är benen arrangerade som ett timglas med vingar. Vingarna utgörs av skulderblad och timglaset är uppbyggt av andra ben. Nedanför dessa står tre skelett med munkkädsel och i två nischer uppbyggda skelettdelar på var sida vilar två skelett, också de påklädda. I taket är tre stora blommor avbildade och i korridorens tak hänger en lanterna från en åttauddig stjärna. En bevingad dödskalle, med vingarna gjorda av skulderblad, sitter ovanför passagen till nästa kapell.

Bäckenbenens krypta
I mitten bildar sju skulderblad en ros, på sidorna finns kors med lansen och svampen från passionshistorien. På sidorna finns två munkklädda skelett stående i nischer uppbyggda av ben. Mot den bakre väggen finns två stående skelett och ett liggande på en baldakin byggd av bäckenben.

Underbenens och lårbenens krypta
Längs sidorna står tre munkklädda skelett i nischer. På den bakre väggen syns franciskanernas vapensköld, Sankt Franciscus munkkåpebeklädda arm som korsar Jesu nakna arm. I det här kapellet utgörs den klädda armen skelettdelarna av en arm och den nakna armen är en mumifierad arm.

De tre skelettens krypta
Mot den inre väggen står två skelett med varsin bevingad skalle. I taket sitter ett skelett inneslutet av en gloria, symbolen för ett liv som blir fött. I den ena handen har det en lie, symbol för döden och i den andra vågskålarna i vilken de goda gärningarna vägs mot de onda.

Vi var och kollade på Pantheon. Pantheon är ett antikt tempel beläget vid Piazza della Rotonda i centrala Rom. Pantheon är en av de få antika byggnader som har varit i funktion sedan den uppfördes. Den nuvarande byggnaden uppfördes kring år 120 av kejsar Hadrianus och ersatte då en tidigare tempelbyggnad, som konsuln Marcus Vipsanius Agrippa hade låtit bygga 27 f.Kr. Pantheon var ett tempel för alla de romerska gudarna, men sedan 600-talet brukas det som kyrka, Santa Maria ad Martyres. Pantheon har under århundradenas gång inspirerat arkitekter, och det finns många stadshus, universitet och bibliotek runt om i världen som påminner om Pantheons arkitektoniska formspråk.

Vi åt på en restaurang i närheten av Pantheon. Portionerna var minimala, Alexander åt först en tallrik med ravioli, och sen fick han beställa in en pizza för att han inte blev mätt. Jag beställde en sallad med frukter. Det jag fick in var en skål full med isbergssallad och några fruktbitar lagda ovanpå. För €10! Nästan 100 spänn! När vi skulle betala sa jag till servitrisen att jag inte ville betala fullpris för de små portionerna, och definitivt inte €10 för en skål med isbergssallad.

Servitrisen blev sur som ättika och sa att det skulle vi sagt innan vi började äta. Eh va!? Alexander visste väl inte innan att det var så otroligt lite mat att portionen inte ens kändes i magen. Och jag gräver väl inte runt i salladen för att kolla vad den innehåller, det märker jag under tiden jag äter. Jag sa att jag ville ha avdrag på maten, annars tänkte jag inte ge henne några pengar alls.

Jag sa till henne att det inte var hennes fel, att jag ville prata med kocken, men det fick jag inte. Hon var helt jävla omöjlig, så till slut blev jag förbannad. Jag sa att jag tänkte då fan inte prata gott om den restaurangen iallafall. Tillslut fick vi avdrag på priset, jag slapp betala för isbergssalladen = €10. Vi tackade så mycket och gick. Jävlar! Sånt där gör mig fan skogstokig!

Anna och Alexander åkte iväg själva för Alexander skulle ”ta en zon” i sitt turfande. Jag och Jennifer åkte tillbaka till hotellet och bara tog det lugnt resten av kvällen. Det var så svalt och skönt på rummet. Tur man har en iPhone, Instagram, Facebook, WordFeud och en blogg mm. Då finns alltid något att sysselsätta sig med. Me like!

Alexander kom hem lite innan Anna. Hon var rastlös och ville snurra lite på egen hand. Hon åkte bland annat upp i en av alla byggnader som vi sett från utsidan en tidigare dag och njöt av utsikten där.