Om min panikångest

6 Mar
6
         

Symptom

Från att jag var ca 16 år, har jag haft panikångest till och från. Det har visat sig genom att jag till exempel har mått illa, fått ont i magen, fått kvävningskänslor, fått en känsla av att luften tar slut. Jag har blivit snurrig i huvudet, fått spykänslor och känt det som att jag inte ens kan svälja min egen saliv. Jag tänkte: ”tänk om jag börjar må dåligt”, och självklart gör man ju det då. Det blev en ond cirkel.

Jag startade mina panikattacker själv, genom min rädsla att få dem. I och med att jag är så rädd för att må illa, så har jag fått en slags spyfobi, och jag gör nästan vad som helst för att slippa kräkas när jag mår dålig.

Dessa paniksymtom har kommit över mig vid många olika tillfällen. När jag har åkt buss, och när jag har stått i köer har det nog varit värst. Eller när jag kommer till ett ställe där jag aldrig tidigare varit.

Jag kan inte påstå att jag är rädd för stora folksamlingar, för jag gillar att vara där det är mycket människor runt omkring mig. Jag är väldigt social. Jag älskar festivaler och stora tillställningar med mycket människor. Men, många gånger har jag fått en panikattack när jag minst anar det. Den har bara kommit över mig.

När jag mår bra kan jag tänka att det är väl inte så jobbigt om jag mår dåligt… Det går ju över. Jag får väl stå ut. Jag får väl kräkas lite då om det behövs. Men, det är ju inte riktigt så enkelt. När jag väl är mitt uppe i en panikattack, så vill jag bara därifrån, och jag blir rädd för att ångesten ska ta överhanden. Jag får ångest av ångesten, och längtar så innerligt efter att få må bra, så tårarna kommer som ett brev på posten.

Situationer

Det som är jobbigast är när jag är någonstans där jag vet att jag inte kan komma därifrån, om jag vill. Att åka buss, tåg, flyga eller på annat sätt färdas kan vara fruktansvärt jobbigt. Långa bussresor är uteslutna. Tåg fungerar… men det tar ofta någon timme innan jag kan slappna av. Jag är tvungen att ”tvinga” mig själv att ”stå ut”.

Jag kan få ångest i på jobbet eller i skolan. Jag har många gånger under årens lopp varit mycket sjukskriven, just på grund av att jag har fått en panikattack, och sen inte ”vågat” gå tillbaka. Det är en olustkänsla som har kommit över mig. En blandning av skam och skuld att jag inte klarar av att göra det som ”alla andra” kan. Att inte ens klara av att sköta ett jobb. Känslan av att vara ”onormal”.

När jag var runt 20 år pratade jag med en kompis om detta, och han berättade att det var ju precis så som HAN mådde! Det var då jag fick ett namn på min ”sjukdom”. PANIKÅNGEST! Jaha? Det finns alltså fler som mår som jag! Jag nöjde mig med att veta om vad det var. Orkade inte riktigt ta tag i det. Jag var ju så van vid att må på det här sättet.

Runt den här tiden satte jag mig inte på en buss och utsatte mig inte för något som kunde få mig att få en panikattack över huvud taget. Jag gick knappt ut. Vågade inte ens gå till affären och handla vid vissa
tillfällen. Jag var livrädd för min ångest.

Mediciner

När jag var ca 23 år tog jag kontakt med en läkare och berättade hur jag mådde, och fick bekräftat även där att jag har panikångest. Jag fick även reda på att det är en vanlig folksjukdom. Det är inget att skämmas för, och det finns hjälp att få.

En läkare skrev ut olika ”lyckopiller” till mig som jag fick prova i omgångar. Jag mådde mindre bra av någon
sort, och den jag sedan fortsatte äta var Zoloft. Han skrev även ut Xanor till mig, som jag skulle ta vid ”behov” som det så fint hette.

På den tiden hade jag ingen aning om att Xanor tillhör en familj som heter Benzodiazipiner, och att det är starkt beroendeframkallande. Jag åt mina mediciner och upptäckte att när jag åt Xanor så mådde jag ju bra! De lugnade ner mig och jag kunde börja leva igen! Otroligt!

Jag kan inte påstå att jag inte hade några panikattacker under de ca 3-4 åren jag åt mediciner, för det hade jag. Och det var lika jobbigt som innan jag åt medicin. Till slut tog jag inte mina Xanor ”vid behov” utan jag tog dem som en ”stadig” medicin, det vill säga morgon, middag och kväll. Jag fick även höja min dos flera gånger för att det skulle ha någon lugnande verkan.

Jag tänkte många gånger på att jag stoppade i mig mina piller för att må bra, och att det var väl inte så bra egentligen. Men, jag tänkte även att, bara jag får må bra, så kan jag väl äta dem resten av livet då. Det som betydde något just då var att slippa panikattackerna.

Bearbetning

Jag gick även hos en psykolog och pratade. Det gav mig jättemycket att bara få ösa ur mig allt jag hade inom mig. Jag grät och hon lyssnade. Vi pratade om vardagliga saker, och jag bearbetade mycket hos henne.

Efter att jag hade gått där en period, så kände jag att jag hade inget mer att säga henne. Det kändes som om vi pratade om precis samma saker varje gång jag kom dit. Det gav mig inget mer, jag hade fått min hjälp. Vi avslutade vår kontakt med löftet att jag lovade höra av mig om jag behövde henne igen.

Ett tag gick jag även hos en kille som ”utövade” kognitiv behandling. Det var tufft att gå dit. Han var hård på ett bra sätt. Han tvingade mig att prata om det jag inte ”orkade” prata om. Han ville att jag skulle ”träna” på det som var svårt för mig att genomföra. Att åka buss till exempel.

Jag behövde träna på att kämpa emot. Jag grät och tyckte det var jättejobbigt. Stundom tyckte jag att han var pest och pina. Men, saken var ju den, att det hjälpte ju! Han fick mig att må bättre genom sitt sätt att bearbeta.

Nedtrappning

Så en dag kom jag på mig själv med att jag hade glömt att ta mina Zoloft, och det hade hänt flera gånger, och jag märkte att när jag sen tog dem efter någon dags uppehåll så mådde jag om möjligt ännu sämre när jag väl tog dem.

Jag skulle åka till Stockholm, ensam på tåg, på en kurs över en helg. Jag kom på att jag slarvat med tabletterna igen… Och då vågade jag helt enkelt inte utsätta mig för att jag skulle ta en tablett och må dåligt för att jag hade missat en eller ett par dagar. Så jag lät bli dem hela den helgen! Otroligt! Jag LÄT BLI min medicin för att må bra! Då konstaterade jag att jag vill inte äta massor av tabletter för att kunna leva ett ”normalt” liv, så jag slutade med mina Zoloft helt.

Jag åt fortfarande mina Xanor, och beslutade mig för att sluta även med dem. DET var ett helvete utan dess like, kan jag lova! Jag fick trappa ner min dos försiktigt under lång tid, och det är tur att jag är så envis… Det var jobbigt, gjorde ont i kroppen och jag låg på nätterna och vred mig i smärta och ångest. Men skam den som ger sig.

För varje nedtrappning trodde jag att jag skulle ge upp. Men jag klarade av att sluta äta mina Xanor, och nu idag äter jag inga mediciner för att må bra.

Jag står ut med livet, har lärt mig att hantera ångesten när den kommer. Går det inte att hantera den, så tvingar jag mig själv att stå ut. Det är bättre att berätta för omgivningen och gråta en skvätt för att det är så jobbigt, än att åka hem och gräva ner mig i sängen.

Jag känner att om ångesten vinner över mig, om jag ger efter och drar mig ur när jag väl är någonstans så blir det värre nästa gång. Och för varje gång JAG vinner blir jag starkare.

Metoder

Jag tror att många läkare skriver ut medicin alldeles för lätt. De tror att det ska hjälpa individen att komma på fötter. Visst kan man bli hjälpt av medicin, men jag tror inte att det är en lösning i längden. Det kan kanske vara en bra lösning med en kombination av ett läkemedel under tiden som man måste bearbeta sin ångest genom terapi av något slag. Samtal med någon man litar på, eller terapi på något annat sätt.

Det kan även vara viktigt att bearbeta sitt liv tillbaka i tiden, och se om man kan hitta en anledning till sin panikångest. Bara det kan göra mycket nytta.

Nackdelen med medicineringen är att man lätt blir beroende av sin medicin, och att man kan ha svårt att komma ur ett eventuellt missbruk. Det kan bli alldeles för lätt att ”döva” sin ångest genom att ta mer och mer medicin, och att man tycker att det är en enkel utväg.

Man bör nog tänka efter både en och två gånger innan man bestämmer sig för vilken behandlingsmetod som kan vara den bästa. Alla människor är ju olika, och ingen har exakt samma symptom på sin panikångest.

Jag kan utifrån mig själv påstå att det är viktigt att hela tiden sätta ut mål, kortsiktiga, som man ska ta sig förbi. För varje mål man klarar, desto starkare blir man. Med rätt hjälp och någon som tror på en, och verkligen bryr sig, är jag helt övertygad om att man kan bli, om inte fri från sin panikångest, så kan man iallafall lära sig att leva med den, om man vill! Det är inte alltid som läkare eller omgivningen förstår, tyvärr, men det viktigaste är att stå på sig och våga tro på sig själv!

Milo 5 maj 2002.

Ångesten tillbaka

Säg den glädje som varar… min panikångest har mer eller mindre förföljt mig sedan jag ”mådde bättre”, och i skrivande stund så är den värre än någonsin. Jag har bestämt mig för att jag inte vill äta medicin igen. Anledningen till det är att jag vet att det inte är beständigt, en dag måste jag sluta med den, och de biverkningar som medföljer då, gör det inte värt att ens börja.

Jag är även livrädd för att börja med någon ny medicin, då jag vet att det är ett par månader med ännu mer ångest, och biverkningar på tabletterna. Jag har emotofobi [spyfobi] och jag undviker det som gör att jag kan må illa och kräkas. Jag vill inte heller gå upp mer i vikt, och det vet jag oxå att man ”oftast” gör av mediciner mot ångest och depression.

Jag går hos en psykolog, och väntar även på en tid hos en psykiater på ett annat team. Just nu känns det rätt långsökt att jag någonsin kommer att bli av med min panikångest. Det känns verkligen som att den äter upp mig inifrån. Jag vågar inte ens prova kognitivt igen, just nu. Jag är begränsad till att varje dag känna efter hur mår jag idag. Och den känslan ändras tyvärr från dag till dag. Att planera något längre fram i tiden, känns dödfött… Vem sjutton vet hur jag mår just den dagen? Hur vet jag om jag ens fixar att gå upp ur sängen?

Jag får ta en dag i taget, och är glad så länge jag orkar träffa människor och göra roliga saker ibland. Jag får tvinga mig till det, trots tårar, panik, illamående och svimningskänsla. Jag MÅSTE, för min egen skull…

Milo 5 februari 2007.

Måste ge det en chans till

Jag har idag påbörjat en ny medicinering, den här ggn med en medicin som heter Cymbalta. Jag hoppas att jag slipper en massa biverkningar, och att mitt mående snart blir bättre.

Milo 30 mars 2009.