Jag är med i Karlavagnen SR P4

2014

7 Aug
2
         

Jag fick frågan om jag ville vara med i Karlavagnen igår. Det skulle handla om rädslor och fobier, och de ville fråga om min spyfobi. Eftersom jag tycker att det är så viktigt att andra människor får veta att det finns, och att andra som är i liknande situation får känna att de inte är ensamma, så tackade jag såklart ja.
 
 De ringde mig under programmet, och trots att jag tyckte det kändes som om jag var helt virrig i mina svar, så blev det faktiskt bra! Jag är nöjd!
 


Om du klickar på bilden här, så kommer du till det programmet jag medverkade i; Rädslor. Hela programmet är jätteintressant. Jag är med och pratar ca 50 minuter in i programmet, till ca 59,00 minuter.

Min medverkan i Outsiders, kanal 5

2011

25 Okt
         

Det hela började med att TV hittade min blogg, och kontaktade mig med anledning av att jag hade skrivit om Emetofobi/Spyfobi. De frågade om jag kunde tänka mig att medverka i ett TV-program som heter Outsiders, och det lät både roligt, intressant och spännande. Plus att det är viktigt att dolda fobier och hinder som tex Emetofobi kommer upp till ytan och att människor får veta att det finns samt hur det kan fungera.

Jag fick veta att programmet skulle sändas på femman den 25:e oktober, endast tre veckor efter vår första kontakt, så det var snabba ryck.
Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Söndag

Söndag samma vecka, ringde det på dörren, och där stod Masse och Erik. Masse är ljudtekniker och Erik inslagsproducent. De filmade mig under en intervju angående min Emetofobi. Jag fick berätta hur jag tror att det började, hur det känns, varför, hur osv. Om du vill läsa om min emetofobi, så kan du göra det här.

Min emetofobi plus panikångest i en salig blandning har bland annat gjort att jag aldrig vågat kliva ombord på ett flygplan. Jag har aldrig i hela mitt liv flugit. I den situationen har jag verkligen haft den malande tanken i skallen; -”Tänk om jag mår dåligt, tänk om jag mår illa”. Och därmed har det aldrig ens blivit tal om att flyga.

Självklart tyckte TV-folket att detta programmet var ett ypperligt tillfälle att flyga för första gången. Och, jag VILL ju… Så jag sa ja.

20111014-145923.jpg
^ Masse & Erik på Oleary´s

Efter intervjun åkte vi ner på stan. Vi var på Oleary’s och käkade lunch. Lite filmande blev det när jag åt. Sen var vi på Ica Matmor i affärshuset Oden i stan. Där filmades det när jag gick och handlade lite. Sen dissade jag en korvkiosk, jag äter ogärna korv ute på stan. Jag har fått magsjuka två ggr av just korv köpt i korvkiosk.

Väl hemma igen så lagade jag och frugan mat. Masse och Erik filmade och intervjuade Anna och Alexander om hur de upplever min emetofobi.

Måndag

Jag fick samtal från hypnosterapeuten Daniel. Vi bestämde att han skulle ringa mig på tisdagen och ha ett 1,5 timmar långt förberedande samtal dels inför flygresan, och dels inför onsdagens hypnossession hos Daniel.

Tisdag

På em ringde Daniel. Vi pratade och han ville prata med mitt undermedvetna, för att få bort mina tankar om att ”Tänk om jag mår dåligt”. Jag visualiserade känslan och såg en boll framför mig. Den är de dåliga tankarna som inte längre behövs. Jag såg bollen framför mig, hur den rullade iväg och försvann i horisonten.

Faktum är att jag har redan kommit väldigt långt i mina egna tankar, så jag är redan klar med hur jag ska tänka osv. Jag har ätit medicin, Cymbalta i ett par år nu, och de har verkligen hjälp mig jättemycket. Jag mår bra och jag kan hantera alla sorters situationer. Jag vill göra så mycket i mitt liv, och jag är trött på alla jäkla begränsningar jag haft med min emetofobi och panikångest.

Jag älskar att leva och jag samlar på erfarenhet, vill uppleva ALLT!

Onsdag

Masse och Erik kom 07 på morgonen. Jag och Anna körde ett sista snack framför kameran inför flygresan Trollhättan-Stockholm. Sen bar det av i taxi till Malöga, Trollhättans lilla miniflygplats. Pirr i magen var bara förnamnet! Pirr och förväntan!

20111021-010453.jpg
^ Min första flygbiljett, EVER!

20111021-010402.jpg
^ Jag sitter på Malöga, Trollhättans lilla flygplats och inväntar flygturen.

20111021-010413.jpg
^ Anna på Malöga

20111021-010428.jpg
^ Masse & Erik på Malöga

20111021-010440.jpg
^ Masse & Erik på Malöga

20111021-010505.jpg
^ Det pyttelilla, supersöta flygplanet,
(propellerplanet) som vi åkte med till Stockholm.

20111021-010517.jpg
^ Masse filmar…

20111021-010529.jpg
^ Planet är GALET litet och gulligt!

Flyget gick till Bromma flygplats, och flygresan gick hur bra som helst. Det var ett pyttelitet flygplan, ena raden hade en stol i bredd, och på andra sidan den supersmala gången hade raden dubbla säten. Jag satt längst fram på ett ensamt säte, eftersom de filmade mig. Anna satt på andra sidan gången.

20111021-010542.jpg
^ Anna på flygplanet

20111021-010554.jpg
^ Jag på flygplanet.

Flygvärdinnan frågade om jag ville gå fram och titta i cockpiten. Klart jag ville! Vilken chans! Det erbjudandet lär jag väl aldrig någonsin mer få, så hon frågade piloterna om det var ok. Det var det, så jag gick dit. Jävlar vad knappar och spakar!!

20111021-010605.jpg
^ Vy från cockpiten!

20111021-010618.jpg
^ Ena piloten…

20111021-010631.jpg
^ Andra piloten…


Jag pratade lite med piloterna, och de berättade att när vi var uppe på rätt höjd så åkte vi i 520 km/h. Det märktes verkligen inte. Det kändes som om planet stod stilla där uppe i luften. Det var en häftig känsla att se ut över hela landskapet.

20111021-010643.jpg
^ Utsikt från planet… Häftigt ju!

20111021-010657.jpg
^ Golden Air

Det var inte ens lite läskigt att flyga. Bara roligt! Fatta vilket steg i mitt liv! Fatta vilken seger! Jag är så jätteglad att jag fick den här möjligheten. Nu vill jag flyga igen, och igen…

Vi käkade lite mat på flygplatsen i Bromma medan Erik ringde och fixade med lite tider och tågbiljetter så vi skulle komma hem sen igen. Efter maten tog vi en taxi till Solna. Där åkte vi en tunnelbana fram och tillbaka mellan ett par stationer. Tunnelbana = under jord och utan toaletter. Det har oxå varit lite ångestladdat.

När vi kom till Daniel, hypnoskillen, så presenterade han sig och sitt arbete. Det kallades inte hypnos direkt utan NLP.

Daniel Johansson är unik genom sin kunskap och erfarenhet inom NLP. Han är idag en av Sveriges mest kända och anlitade NLP- Coacher. Varje form av mentalt problem hos vanliga människor som finns går att lösa med NLP. Det handlar bara om att programmera om de tankebanor som ställer till det för Dig.

Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information. Genom NLP’n har vi människor möjlighet att ta kontroll över hur vi påverkar och påverkas av vår omgivning. Och detta är ovärderligt då våra tankar i förlängningen avgör hur vi känner oss, de avgör dessutom vilka beslut vi fattar och hur vi beter oss.

Plockat från Daniel Johanssons hemsida

Jag fick sitta i en sån där skön fåtölj med tillhörande fotpall. Daniel satt i en stol framför mig. Jag skulle blunda, och sen skulle han prata med mitt undermedvetna. Jag var skeptisk till sån här ”behandling” och även om det är intressant så måste jag nog säga att jag även efter vår session är minst lika skeptisk.

Det är klart att han gav mig andra sätt att tänka på och att jag var i viloläge = kroppsligt trött. Men, jag kan inte påstå att jag känner någon skillnad överhuvudtaget. MEN! Det kan ju bero på att jag faktiskt mår såpass bra nu, och att jag redan har jobbat med mig själv och mitt mående så många år.

Vi tog en sväng till tunnelbanan där jag skulle prova om hans session hade gjort någon nytta. Men, som sagt, jag mår såpass bra nu, och det kändes ingen skillnad från åkturen tidigare på dagen. Jag ville däremot visa hur det KAN vara, och hur det var för mig innan jag började må bättre.

20111021-010716.jpg
^ Micken ska sättas fast på Daniel
och fungera är det tänkt…

20111021-010729.jpg
^ Daniel Johansson

För ett par år sen hade jag lidit på riktigt av att åka tunnelbana. Jag hade haft ångest och varit livrädd för hur jag skulle må, om jag skulle må illa eller kräkas. Jag hade troligen inte ens ställt upp i TV-programmet om jag hade blivit tillfrågad när jag mådde som sämst. Men, som sagt. Det är otroligt viktigt att människor får se hur det kan vara och att det är ett hinder i livet. Ett stort jobbigt hinder som är skitjobbigt.

När vi satt på tunnelbanan gjordes sista intervjun och filmningen, och sen hoppade Erik, Masse och Daniel av för att åka tillbaka. Det blev ett jättesnabbt hejdå, lite kramar och sen var de ute. Det kändes nästan lite vemodigt när vi såg dem stå och filma oss genom fönstret på tunnelbanetåget och sen bara försvinna bort när vi åkte iväg.

20111021-010753.jpg
^ Min älskade fru, som oxå var med till Stockholm…

20111021-010805.jpg
^ Och så jag…

Jag och Anna åkte vidare till T-centralen för att ta tåget hem. Vi käkade på Mc Donalds innan tiden var inne. Jag var så galet trött, men kunde inte sova på tåget för att jag satt så obekvämt. Vi åkte buss i två timmar från Skövde, och inte heller på den gick det att sova.

Det var helt underbart att komma hem och få krypa ner i sängen tiiidigt och sova. Men, jag hade nog fan hellre åkt flyget hem oxå. En timmes resa istället för fem. En ny värld har öppnat sig för mig, den ovan molnen. Tack

20111021-010742.jpg
^ Anna igen <3

Varför gifter sig inte homosexuella i kyrkan

2011

3 Aug
         

Den 1 maj 2009 var en stor dag. Äntligen gick det igenom att även homosexuella får ingå äktenskap. Även homosexuella får gifta sig i kyrkan och känna att de har samma rättigheter som heterosexuella. Underbart! Det var verkligen på tiden! Detta året var jag tillsammans med en tjej och hon friade till mig. Kärlek! Självklart svarade jag ja. Men, hade det fortfarande endast varit partnerskap som var tillåtet, så hade jag faktiskt sagt nej. Men inte av kärlek, utan pga att lagen särskiljer på människor och människor.

När jag och min tjej började planera vårt bröllop, så var vi på det klara med att vi inte skulle gifta oss i kyrkan. Jag har aldrig velat gifta mig i kyrkan, även om jag skulle äkta en man, av den enkla anledningen att jag inte är troende. Jag tror inte på gud, och att då lova någonting i kyrkans namn hit och dit, nä, det skulle kännas som rent hyckleri.

Vi letade och funderade ganska länge, och bytte plats ett par ggr, men slutligen kom vi fram till att utiktsplatsen ”Kopparklinten” i Trollhättan var den ultimata platsen. Högt över Göta älv, i ett skogsparti med en helt underbar utsikt över Trollhättan. Kunde det bli annat än vackert! Vi bjud in nära och kära, och gästantalet slutade på drygt 85 personer.

Vårt bröllop var helt magiskt, som en saga. Vi är båda jättenöjda, och så glada att så många av våra underbara vänner ville dela den dagen med oss. Platsen för vigseln var klockren! Vi kunde inte valt en finare vigselplats.

Idag ringde TT Ela till mig och hade lite frågor i samband med att det är PRIDE-veckan i Stockholm. Reportern som ringde berättade att det endast är ETT samkönat par i vårt upptagningsområde som har valt att gifta sig i kyrkan. Hon undrade om jag hade någon aning om varför inte fler väljer det, nu när det ju är ”tillåtet”.

Jag kan bara tala för mig själv, och endast spekulera i vad andra tycker. Som jag skrev lite högre upp, så handlar det för mig inte om att få gifta mig i kyrkan, utan att överhuvudtaget få ingå äktenskap med den jag älskar. Att vi har samma rättigheter som alla andra. Och jag tror att det är det som är det viktiga för andra par oxå. Inte platsen i första hand.

Sen tror jag att många väljer att gifta sig borgerligt för att kyrkan ”är emot” homoäktenskap. Trots att man FÅR, så känns det kanske inte helt rätt? Eller kan det vara så att båda parter har gått ur kyrkan, och av den anledningen inte känner någon samhörighet med kyrkan. Ja, inte vet jag?

Därför frågar jag nu DIG som läser här! Vad tror du? VARFÖR GIFTER SIG INTE HOMOSEXUELLA I KYRKAN nu när de faktiskt har tillåtelse till det? Hur hade DU gjort om du skulle ingå ett samkönat äktenskap? Känner du någon så du vet varför det är så här? Även om du inte är lagd åt detta hållet, så har du väl ändå en åsikt och en spekulation? Jag är JÄTTEnyfiken!

MediaHora

2011

1 Jun
2
         

Vid frukosten idag så ringde telefonen. Det var ordförande i RFSL Trestad som hade en fråga till mig. Radio (Väst 3?) hade ringt honom och ville intervjua någon som var öppen med sin sexualitet/läggning. Då tänkte han på mig. Det gick så bra så. Det är inte precis första ggn jag är med i media ang min läggning. Och, dessutom är det roligt! Jag har ju en exhibitionistisk ådra som behöver lite näring ibland.

Radiokillen ringde, och vi pratade ett tag, och sen fick han även prata med Anna. Han frågade om jag/hon upplevde svårigheter med att komma ut i samhället som homo/bisexuell. Om vi såg någon skillnad mellan storstaden och en mindre stad. Det är snart HBTQ-festival i Göteborg, därav viljan att vilja intervjua någon i en mindre stad.

Jag har personligen haft den goda turen att inte ha några problem. Jag har alltid bara varit mig skälv, och folk runt mig har snällt fått acceptera vem jag är om de vill ha mig som vän. Jag är ju jag. Sen spelar det inte någon roll vem fan jag ligger med.

Den enda som jag har upplevt har stora problem med min läggning är min mor. Hon klarade inte ens av att hantera det, vilket resulterade i att jag för ett par år sedan gjorde valet att inte ha henne i mitt liv. Hon betedde sig bara illa, plumpt, idiotiskt och elakt. Mycket kan jag ta, men där var bägaren full redan sedan innan av annan skit. Den berömda droppen gjorde mitt val enkelt.

Emetofobi – Spyfobi

2011

23 Feb
         

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.

Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.

I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.

En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.

Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.

De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.

Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.

En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.

Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.

Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.

I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…

De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.

Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.

Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.

Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.

Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.

Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.

Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.

Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.

En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.

Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.

Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.

Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är en människa som alltid föredragit att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående och alltid har haft panikångest.

Dock har min Emetofobi blivit mycket bättre efter jag gjorde min Gastric Bypass-operation. Min teori är att det beror på att jag helt enkelt inte KAN kräkas. Kräkreflexen finns kvar, och sätter igång själva ”hulkandes”. Det går inte att komma ifrån. Men det kommer inget, eftersom jag inte har någon magsäck att tala om. Så, man kan säga att jag kräks luft.

Däremot, om jag blir magsjuk, så får jag istället diarré och den ger sig inte på minst en vecka. När jag legat i magsjuka och mått dåligt så har jag till och med önskat att jag kunde kräkas istället – för att få ut det sjuka ur systemet och kunna bli frisk på några dagar.

Jag är fortfarande manisk med vad jag äter. Jag kollar datum, om det ser fräscht ut och jag går hellre hungrig än äter något jag känner mig osäker på. Jag är fortfarande otroligt nojig och förmodligen tycker många att det är irriterande att jag är som jag är.

Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Homosexualitet & kyrkan

2009

1 Jul
5
         

Jag har läst ännu en krönika av Lisa Magnusson på Aftonbladet. “Gud hatar det homosarna gör med varandra”.

Jag skrev till Trollhättans tidning för nåt år sedan, ett svar på det en präst hade skrivit om kyrkan och homosexuella. Nu har jag tyvärr inte kvar vad han skrev, men man kan utläsa det ur min text, på det sättet jag har svarat. Det handlar om lite mer än just kyrkan och homosexuella. Den nedre texten är ännu ett svar i samma fråga. En del saker upprepar sig, men det är pga. att jag var tvungen att korta ner den översta texten till hälften, så jag tog med det den efterföljande insändaren istället.

Fördomar = Okunskap och ovilja
Svar till ”XX, präst”

Jag har fått lära mig att man ska respektera vad andra människor har för tankar och åsikter, och att man ska träffa människor med ett öppet sinne. Alla kan omöjligt vara likadana. Jag respekterar dig och dina åsikter, men jag håller inte med, jag gillar inte när en människas tänkande och handlande går ut över andra oskyldiga individer.

Du skriver att en präst kan krävas hålla sig till Bibeln. Den här Bibeln som är så viktig för kyrkan, har ni tänkt på att när den skrevs såg det inte ut som det gör i dag i samhället. För mig är bibeln en saga, men, jag respekterar att det finns människor som läser den och som tror på den. Dock tycker jag att man ska tänka på att samhället och människan tack och lov har utvecklats, och att vi faktiskt lever på 2000-talet. Kanske borde även kyrkan stanna upp och tänka till lite, utveckla sitt sinne, ta sig ur detta tunnelseende, och inse att även homosexuella är människor med ett hjärta och en själ.

Det är beklämmande att höra att det fortfarande finns så förlegade åsikter som att homosexuella skulle vara sjuka, mindre värda eller helt enkelt inte tillhöra samhällets normer. Och det är ännu mer beklämmande att höra att kyrkan är så inskränkt att den enbart tänker kön när de tänker på individer. Det finns även homosexuella som har behov av/tror på det kyrkan står för, det är tragiskt att kyrkan stänger ute dessa människor.

Det är även tragiskt att se att det faktiskt finns människor, barn, vuxna, som väljer att ta sitt liv för att de inte vågar tala om vem de är. För att de inte vågar leva ut sin kärlek pga. rädslan av att bli utstötta eller mobbade. Det är samhället och föräldrarna som lägger värderingar och fördomar hos barnen från att de är små. Varför överhuvudtaget framföra något så vidrigt som att homosexualitet är fel? Det föder bara ännu mer fördomar. Det kanske är ditt barn eller barnbarn som tar sitt liv för att det inte blir accepterat av t.ex. föräldrar och vänner. Vem ger någon annan rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?

Du skriver om att ett barn behöver både en far och en mor. Självklart tror jag att alla barn behöver förebilder i både män och kvinnor, men det måste inte nödvändigtvis vara från en far och mor. Det kan likväl vara från omgivningen. Det finns så otroligt många barn som lever på barnhem, som lever med endast en far eller en mor, där det inte finns någon av det andra könet som bryr sig eller som kan vara en bra förebild. Det finns barn som far illa pga. elakhet i alla samhällsgrupper.

Det viktigaste för ett barn tycker jag personligen inte är vilket kön föräldrarna har, utan att de får en kärleksfylld uppväxt och lär sig att fördomar är något människor har, när de i okunskap och ovilja att lära sig annat, dömer andra människor.

Milo Lilja – feb. 2008

Varför är könet så viktigt när det bara handlar om kärlek mellan människor?
Svar till ”XX” och ”XX”.

Det behövs spermier från en man och ägg från en kvinna för att det ska bli ett barn, men det krävs inte en man och en kvinna för att uppfostra ett barn och ge det kärlek och vägledning i livet. Det krävs tillitsfulla, trygga människor och det är oviktigt vilket kön de har. Det behövs även en tolerans från omgivningen, och det är något vi måste jobba med. Det är samhället och vi föräldrarna som lägger värderingar/ev.fördomar hos barn från att de är små.

Tyvärr fick jag halvera min förra insändare, ett par viktiga ord försvann. Kanske borde även kyrkan stanna upp och tänka till lite, utvecklas och inse att även homosexuella är människor med ett hjärta och en själ. Inte att de är en avart som ska dömas ut för att de älskar en annan människa.

Det finns även homosexuella som har behov av/tror på det kyrkan står för, det är tragiskt att kyrkan stänger ute dessa människor. Det handlar inte om att ändra på religioner, det handlar om att ta till sig och inse att saker inte alltid är som de varit.

Milo Lilja – feb. 2008

Vår medverkan i Par på prov

2004

30 Okt
         

Vår medverkan i TV 3, okt. 2004

Anledningen till att vår familj medverkade i detta program, var för att Meter Film, som har gjort dokumentären, hittade min hemsida, och mailade och sa att de gärna ville ha med oss. Efter en stunds övervägande, så sa vi OK DÅ! Kul grej!

Så här blev resultatet!

Fredagen 15 oktober 2004
Familjeporträtt inför ”Par på prov”

Vi gick upp rätt tidigt för att hinna med dagens alla händelser. TV-teamet hade sagt att de skulle komma runt 12-tiden, men de ringde och skulle bli lite sena. Runt 14 skulle de dyka upp. Gott, då behövde vi inte stressa ihjäl oss.

Vi duschade, käkade frukost, handlade lite och gjorde oss snygga. Jag var grymt nervös, men samtidigt förväntansfull. Det är skoj att prova på lite nya äventyr. Och att vara med i TV är väl inget som inträffar varje dag direkt.

Jennifer kom hem från skolan vid 13.30 och vid 14.00 kom TV-teamet. De hade med sig massor av saker som de skulle få plats med i vårt trånga hem. Vi har inte så där våldsamt stora utrymmen, så det blev till att hoppa över sladdar och saker. Det var lite spännande stämning. Killarna och tjejen i teamet verkade trevliga oxå.

Jag och Magnus blev intervjuade, ”synkade”, först var för sig, och sen tillsammans. Det var verkligen mycket frågor, och det kändes lite ovant och skumt att svara på frågor på det sättet inför en kamera, men det gick bra. De frågade bla vilken den absolut värsta familjen skulle vara, och då svarade jag en jättesportig familj så jag skulle behöva sporta eller en fanatiskt kristen familj.

Vid halv åtta på kvällen var vi klara för dagen. Jag var helt trött i huvudet av allt som hänt under dagen. När TV-teamet hade åkt så åkte jag och Magnus och köpte chips och godis till oss och Jennifer. Sen var det MYS i soffan med TV. Kramades och gosade. Det ska verkligen bli tomt utan dem när jag kommer att vara borta en tid.

Lördagen 16 oktober 2004
Mötet med min nya familj 35 mil bort, i Växjö

Kl. 03.40 ringde en idiot och sa sig vara från TV 3, och började dilla om att vi hade blivit förväxlade med en annan familj, och sen sa han att vi skulle gå till tågstationen för att filma en avskedsscen. Kl. 04.00 på morgonen??? Aldrig i livet! Inte en chans! Den går jag inte på!

För säkerhets skull så ringde jag till en kille i TV-teamet och frågade om allt var som det skulle, och det var det. Vi trodde att det var nån kompis som drev med oss. Idiot! Det var inte ens roligt. Låg humor…

Vi sov vidare, och gick upp vid 6.15. Duschade, blev filmade på morgonen när vi sa hej då. Jag och TV-teamet gick till tågstationen. När vi kom dit, så fick jag min tågbiljett.

Jag var jättepirrig innan, och nervös för hur långt jag skulle åka. På biljetten stod det Växjö! *andades ut* Där har jag ju varit förut! Det kändes ok! Det fortsatte att pirra i magen, och jag var nervös som sjutton… Jag fick vänta en timme mellan tågen, i Göteborg, och det kändes som tre timmar! Jag var svinhungrig hela
dagen, men kunde inte äta. Huvudvärken kom och gick. Jobbigt… Det kändes verkligen som ”fel dag” att ha huvudvärk… Men det var väl all nervositet och spänning.

När tåget äntligen stannade i Växjö så kom en tjej i TV-teamet och hämtade mig. Vi åkte hem till familjen där jag skulle bo i åtta dagar.

Jag var MYCKET förväntansfull och pirrig när jag med nyckel steg in i mitt ”nya” hem. Det var ett fristående hus, typ radhus, i ett villaområde. Det första som mötte mig var en hall… utan skor och jackor!? Men, sen upptäckte jag att det var en käck ytterklädes-garderob med skjutdörrar… Ok…

Till skillnad från mitt eget hem så var mitt nya hem väldigt ordningsamt, städat överallt, både golv och på möbler. De hade stilren smak, men samtidigt väldigt snyggt! Jag gick runt i huset, som var på två våningar. Genomgående i hela huset var att det inte var några vita väggar, utan varma fina färger. Det gillar jag! Möblerna var oxå väldigt snygga och gick i träfärgat. Jag skulle själv kunna tänka mig att bo så!

På undervåningen var det ett jättestort kök i lite mörkare träfärg. Det fanns en sån där platt spishäll i glas, diskbänken var i mörkgrå/svart sten. Kyl, frys, ugn och micro var i stålfärgat. Mycket snyggt! I mitten av köket fanns en arbetsbänk, precis som jag vill ha det! Det hängde det en platt TV på väggen! Rika?!

På undervåningen fanns även ett flickrum, ett TV-rum, en stor altan, ett sovrum och ett jättebadrum med bubbelbadkar. Badkaret stod i ena hörnet och i andra hörnet fanns en inglasad dusch. Gött lyxigt! Mycket yta, snygga färger och snyggt tvättställ plus skåp.

Jag noterade att det inte fanns någon stereo på undervåningen, men det var TV-apparater i ALLA rum, ja till och med köket ju! *räknar* totalt sju eller åtta TV-apparater! På övervåningen var det ett TV-rum till, med en snygg DJUP soffa med tillhörande fot/benkuddar. Wow! Där fanns även TV, dator och en stereo. Familjen har helt klart snygg smak! Två pojkrum och ett badrum med dusch tog oxå upp övervåningen.

Jag kollade musiken och den var INTE samma som min. Av pojkarnas sovrum att döma så är det här en mycket sportintresserad familj. Det fanns mycket pokaler, medaljer och plansher på sportkillar.

Jag hittade ett fotoalbum som jag genast dök in i. Jag var ju grymt nyfiken på vad det var för familj jag hade hamnat i. Jag räknade iallfall ut att det fanns tre barn i familjen, en flicka och två pojkar, som dessutom var tvillingar. Jag räknade lite på när fotona var framkallade, så runt tio år var nog pojkarna, och tjejen något äldre.

Mitt första intryck av familjen var: 3 barn varav en flicka och två pojkar. Alla barn sportar. Familjen har god smak beträffande inredning. De verkar ha gott om pengar med tanke på alla dyra prylar. Det städas ofta. Huset verkar vara rätt nybyggt.

När jag var färdig med min rundvandring i huset, så var det dax för manualen för hur familjen lever sitt liv. Först var det ett brev från kvinnan i huset. Hon förklarade att hon älskar att städa, diska, tvätta och stryka. Hon har svårt att vara still och är väldigt aktiv. Det stod även att hon går upp kvart i fyra på morgonen, för att åka till sitt arbete som frukostvärdinna!!! Ojojoj!!! Jag som är nattmänniska och rätt ofta lägger mig vid 02-03 på natten. Det blir en omställning!

Alla tre barnen har innebandyträning flera ggr i veckan och match varje helg. Pappan är både innebandytränare och tränar själv. Sen har de en kiosk de står i en dag i veckan i nån idrottshall. Hmm… en hel del aktivitet alltså… Bara de inte ska ha mig till att sporta!

Sist i manualen stod det lite om deras livssyn, och det stod att deras livsfilosofi är att inte prata eller döma hur andra uppträder eller lever. ”Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. Det låter ju positivt.

Det var jättepirrigt när familjen kom hem; pappa, dotter på 14 år och två killar på 11 år. Men pirrigheten släppte väldigt fort, för de var väldigt lätta att prata med. Vi konstaterade snabbt att alla var väldigt hungriga, så vi åkte och handlade med en gång. Jag hade djävulsk huvudvärk, migrän… I bilen på väg till affären ”kollade vi av” varann lite, och allt kändes bra.

När vi kom hem lagade vi tacos tillsammans. Alla hjälptes åt, även barnen. Palle -pappan- frågade om jag ville ha ett glas vin när vi lagade mat, men eftersom jag är så gott som nykterist så tackade jag nej. Han såg lite förvånad ut, och har senare förklarat att han trodde att jag skulle dricka.

När vi skulle äta hade jag fått sån migrän, så jag fick bara i mig ett tacoskal med lite köttfärs och grönsaker i, sen var det stopp. Jag mådde för illa, och hade för ont för att få i mig mer.

Jag blev ”synkad” (intervjuad) om mitt första intryck så här långt, och det var mycket positivt! Mycket trevlig man, och mycket trevliga och vänliga barn. Sen orkade jag inte så mycket mer, utan gick och la mig och sov för natten. Jag fick bo i det ena pojkrummet på övervåningen.

Söndagen 17 oktober 2004
Cykeltur & kioskverksamhet i sporthallen

Jag har sovit kass i natt, har vaknat hela tiden för att jag haft så ont i huvudet. På morgonen blev jag väckt vid 10-tiden av Palle. Jag gick upp och duschade, och sen käkade jag frukost. Övriga familjen hade redan ätit, men Palle satt kvar med mig.

När jag plockade undan efter frukosten så passade Palle på att duscha. Efter ett tag så cyklade vi bort en idrottshall, där vi skulle stå i föreningens kiosk ett par timmar. Det gick bra, alla var jättesnälla och trevliga, trots nyfikenhet!

Det verkade till och med som att barnen som var där uppskattade mig, för de kom fram och pratade hela tiden. Jag sålde kaffe för 10 kr, upptäckte TV-teamet efter en stund… *hmm* Det kostade visst bara fem, så jag drog in lite extrapengar till föreningen oxå! *haha*

När vi hade gjort vårt pass, så cyklade vi hem igen. Det regnade plus att jag hade svinont i häcken. Det var typ andra gången jag cyklade det senaste året! Jag skulle nog behöva ”träna” rumpan lite för cykling om jag ska cykla fler ggr! *ajajaj*

När vi kom hem så åkte Palle och handlade mat. Jag satte på potatisvatten och kokade ägg. Vi tänkte käka potatis, stekt fisk och äggsås. När Palle kom hem igen så skulle vi hjälpas åt att laga maten.

Mitt i matlagningen så gick elen i halva huset!? Halva spisen funkade och halva var helt död! Jag hann steka lite fisk, men vi konstaterade att vi inte skulle hinna klart med maten plus äta innan vi skulle åka på bio kl. 15, så jag kom med förslaget på att käka ett par mackor. Vi kunde ju äta middag efter bion.

Vi kollade på Harry Potter & fången från Azkaban. Den var bra och rolig. Jag har börjat att se det en gång, men orkade inte kolla klart, och det var nog meningen! Det finns en mening med allt… Efter filmen åkte vi hem och lagade färdigt maten. Någon hade varit där och fixat så elen fungerade igen.

Jag röjde undan efter maten. Jag har även tvättat och hängt tvätt idag. På kvällen hjälpte jag familjen att koppla in deras bredband, och det var uppskattat. Sen visade jag min hemsida, hur vi bor och hur Magnus och våra barn ser ut.

Vid 22 gick alla och la sig. Jag läste en stund, så jag somnade runt 22.30 ca. Jag skulle ju upp 03.50 på morgonen efter för att åka till jobbet som frukostvärdinna på Hotell Royal Corner. *gäsp*

Måndagen 18 oktober 2004
Piercingar, tatueringar och jobb

Jag var halvt död när kl. ringde 03.50, men det var bara att stiga upp. TV-kameran var i ansiktet och lampan oxå… Jag kände mig som en zombie. Jag åkte iväg vid 04.40, och började jobba vid 05. Trött!! Men jag tror att det är en vanesak helt klart, att komma upp på morgonen och ha ett sådant arbete.

Jag hjälpte till att göra iordning och bära ut saker till frukostmatsalen. Jag skar lite grönsaker, stekt bacon. korv och köttbullar mm. Själva jobbet i sig tycker jag är helt ok. Jag har vid flertalet ggr jobbat inom kök och restaurang i mitt liv. Det är ganska skoj, men dock inget som jag skulle välja som yrke.

Runt nio-tiden kom chefen för hotellet dit. Madde som jag jobbade tillsammans med kollade med chefen hur det fungrade med mina piercingar i förhållande till jobbet. Chefen sa att i matsalen har de som policy att inte ha sådant, och i köket är det hälsovårdsnämnden som inte godkänner det, pga av hygien.

Att jag inte får ha mina piercingar i köket förstår jag mycket väl, så det är helt acceptabelt. Att de har som policy att inte se ut på det sättet i matsalen, det får jag ju snällt respektera!

Eftersom jag inte ville plocka ur mina piercingar i ansiktet, så fanns det tyvärr bara ett alternativ; att gå hem. Om jag hade varit kvinnan jag är ”stand in” för, så hade jag aldrig valt det yrket, eller om jag redan hade haft det jobbet, när jag ville ha mina piercingar, så hade undvikit att pierca mig helt enkelt.

Men eftersom jag redan har dem, och inte har valt arbetet, så kändes det mest rätt att behålla dem. Plockar jag ur dem, så läker dessutom hålen igen, och det tyckte jag inte var värt för tre dagars arbete.

Men som sagt, själva arbetet i sig, och att gå upp den tiden på dygnet hade inte varit några som helst problem den perioden. Jag kan ju gå och lägga mig när jag kommer hem och sova ett par timmar, och sen har jag em och kvällen fri.

Även om det inte är lätt att hitta ett arbete i dagens läge, så FINNS det ändå arbeten där utseendet spelar mindre roll. Vem vet, i framtiden om det krävs av mig, så är det inte alls omöjligt att jag plockar ur mina piercingar för ett arbete, men jag har ju fortfarande mina tatueringar kvar, och vissa går inte att dölja.

Någonstans så hoppas jag dessutom att både piercingar och tatueringar ska bli ännu mer accepterade av folk, än vad de redan är. Man kan inte döma hur en människa är som person, bara genom att se hur hon ser ut. Det sitter djupare än så!

Palle berättade att hans barn tyckte att jag såg farlig ut vid första anblicken, men att jag var jättesnäll! De gillar mig, det säger de själva, och det känns kanonbra! Kanske kan jag vända deras syn på hur man är om man ser ut som jag, till något positivt. Sen beror det mycket på vad man är van vid att se, hur man reagerar.

Mina barn reagerar inte när de ser folk som utmärker sig med tatueringar, piercingar eller vad det nu är. De har fått lära sig att alla är lika mycket värda, hur de än ser ut, hur de bor, vad de har för jobb osv. Man ska inte döma någon innan man vet hur den EGENTLIGEN är.

Palle berättade även att han trodde att jag drack när han såg mig. Han blev mycket förvånad över att jag är nykterist. Intressant… Det betyder att om man ser ut som jag så måste man dricka alkohol?!

När jag kom hem efter min första och enda (?) arbetsdag, så la jag mig och sov. Jag sov till 13.30. När jag vaknade så dammsög jag hela nedervåningen, hängde tvätt, tvättade, diskade lite och sen satte jag mig för att skriva dagbok.

Nu känner jag att saknaden av MIN vardag, MITT hem och MIN familj börjar komma. ”Redan”… Jag trodde att det skulle gå lite längre innan jag kände så här, faktiskt. Jag har grym hemlängtan, vill kramas med Magnus och Jennifer och vara den jag ÄR utan att någon kommenterar mig på något sätt.

Det är ett gäng dagar kvar, och de kommer att bli mycket långsamma, långtråkiga och längtansfulla. Men det är bara att bita ihop. Det ÄR ju en kul grej allt detta, och det ÄR spännande och jag ångrar mig inte… än… *hmm*

Jag undrar hur Magnus och Jennifer har det med den nya kvinnan i vårt hem… Hoppas att de kommer bra överens, och att hon är snäll. Men det verkar så! Familjen verkar vara helt underbar!

På em lagade jag köttfärsås och spaghetti, och den var mycket uppskattad. När Palle kom hem från jobbet så diskuterade vi att jag fick gå hem från mitt jobb idag pga av mina piercingar. Vi pratade om detta redan igår, så det var väl lite väntat.

Självklart var det ingen bra idé att gå hem från jobbet, eftersom även jag i egenskap av att ha tagit Gretas plats, måste jobba för att hjälpa till med hushållsekonomin. Vi kom dock fram till en lösning till slut. Jag ringde upp två av cheferna, och frågade om det var ok om jag kom tillbaka till jobbet, om jag tejpade över mina piercingar. Jag kunde ju hålla mig i köket, och hjälpa till i matsalen när den var tom på folk. Det gick jättebra för båda cheferna! Det kändes bra att det gick att lösa på det sättet, för gå till jobbet hade jag inget emot. Det kändes bra att ha något att göra.

På kvällen gick jag och Palle en promenad. Han visade mig var affären låg, så jag ska hitta dit imorgon. Vi pratade lite om Magnus och mitt hem, och då kom tårarna… Lite jobbigt… Saknade honom så mycket! Känsligt. Palle var supertrevlig att prata med, och han är inte alls fördomsfull eller dömande på något sätt.

Innan sovdax pratade vi ännu mer om ditten och datten. Båda är väldigt nyfikna på hur detta programmet kommer att bli, vilka synvinklar det blir osv. Ibland får jag känslan av att det kommer att bli ett program där jag framstår som arbetsskygg, pga att jag inte ville plocka ur mina smycken i ansiktet. Men, vi får väl se… *nyfiken och lite spänd*

Vi kollade lite TV, på Par på Prov. De som var med i programmet var INTE snälla på slutet alltså… Hu, hoppas att vi inte kommer att framstå som några idioter iallfall. Man tycker ju mer eller mindre om dem som är med i programmen… Det är väl så det ska vara på TV…

Jag skrev lite… och sen la jag mig. Väckarkl. var ställd på 04.00. Madde kommer och hämtar mig vid 04.40.

Tisdagen 19 oktober 2004
Moppning, dammning & matlagning

Jag gick upp 04.20 idag. Det kändes helt meningslöst att gå upp tidigare, ska ju bara invänta min skjuts ändå. Jag äter frukost på jobbet, för det känns aningens tidigt att äta frukost kl. 4 på morgonen… Madde kom vid 04.40 även idag.

Idag hade jag tejpat alla mina piercingar i ansiktet och på öronen. Det funkade! Jag såg inte klok ut, men jag var ingen fara för hälsovårdsnämnden iallfall, så det fyllde sin funktion.

Efter jobbet åkte jag iväg med Madde till Ica och handlade lite middagsmat. När jag kom hem la jag mig och sov. Jag var inte så jättetrött, men kände att det var lika bra att få några timmars sömn, om jag inte skulle vara som en zombie på kvällen.

När jag vaknade tog jag mig en dusch. Jag luktade verkligen stekos i håret, så äckligt! Sen kom TV-teamet och filmade när jag moppade golvet och dammade. Jag lagade mat; ris + kyckling i ugn + örtkryddad sås. Gott! Jag har infört grillkrydda i familjens kök, för det saknade jag när jag gjorde köttfärsås igår. Det är en välanvänd krydda i MITT hem.

Idag har jag även diskuterat med en i TV-teamet om vad jag ska ändra på i familjen i morgon. Då är det dax för regelbyte! *spännande* Vi kom fram till hela sex stycken punkter!

Jag har funderat lite till över det här med mina piercingar, och att jag inte kan ta vilket jobb som helst, eller ”platsa in” överallt. Men, hur många är det som kan ta ”ALLA” jobb, eller som platsar in på ”ALLA” ställen?

Jag måste ju inte välja ett sådant yrke där jag måste vara ”snygg utan piercingar och tatueringar” i folks ögon. Det finns ju massor av arbeten där det inte har någon betydelse hur jag ser ut. Telefonistjobb, webdesignjobb, tattoo-piercingstudio, etc. Det finns ju inget som säger att jag VILL jobba med vad som helst heller…

Jag är väldigt nyfiken på hur detta programmet kommer att bli, vad de fokuserar sig mest på, och hur det klipps ihop! Det ska -förhoppningsvis- bli skoj att se!

När vi hade käkat så pratade jag och Palle om allt möjligt. Han ÄR verkligen supertrevlig, och likaså barnen. Vi kollade lite på TV innan vi gick och la oss och sov.

Onsdagen 20 oktober 2004
Regelbyte i hemmet!

Upp igen vid 04.20. Vaknade av en lampa i ansiktet 04.10, då filmteamet skulle filma mig när jag vaknade. Jag släckte lampan igen, det var ju några minuter kvar att sova ju… Det är inte så skönt att sova med en sänglampa i ögonen. Men men… TV-inspelning är det ju…

Madde hämtade mig sedvanligt på morgonen. Så gulligt av henne att ställa upp på det. Jobbade till 11 ca, och då körde Madde hem mig igen. Det var lite vemodigt att säga hej då till henne, eftersom jag vet att vi förmodligen inte kommer att ses mer. Ett avsked är ändå ett avsked, så en liten tår trängde upp i ögonvrån.

Madde sa att jag har ju hennes nr, om jag har tid att ta en fika någon dag. Vad skoj! Tyvärr kommer jag nog inte att hinna med det. Men, det kändes skoj att hon verkade tycka om mig! Då har jag iallfall inte betett mig illa på något sätt! =) Men… jag ÄR nog väldigt sympatisk och trevlig om jag vill… Varför ska man var otrevlig och dryg?!

När jag kom hem så käkade jag resterna från gårdagens middag, och sen la jag mig och sov. Det var mindre bra att gå och sova med massa mat i magen, mådde skit när jag vaknade vid 4 halv 5. Det kändes helt äckligt i hela kroppen.

Jag och tjejen i TV-teamet satte oss ned och gick igenom vilka mina nya regler skulle bli i familjen. Jag skrev ned dessa, och sen filmade Teamet när jag berättade för familjen hur jag ville ändra på tillvaron.

Följande regler ska ändras:

  • Jag har upplevt att det är väldigt mycket fokus på sport i den här familjen, och det finns inte så mycket utrymme för intressen som jag tycker om. Därför har jag beslutat mig för att jag inte kommer att ägna mig åt sportaktiviteter.
  • Eftersom jag inte har något arbete på hemmaplan, så kommer jag att sluta mitt arbete som frukostvärdinna.
  • Min fritid kommer att innebära att jag återgår till att arbeta och plugga vid datorn. Detta kommer att innebära att jag går tillbaka till min egen dygnsrytm utan tidiga morgnar.
  • Jag tycker inte att ett hem behöver städas VARJE dag, så det kommer jag inte att göra.
  • Jag och Palle ska göra någonting på tu man hand, och det innebär INTE en innebandymatch, utan vi ska göra något som har med mina intressen att göra: Gå på en 3-timmarskonsert med ELVIS!

Familjen verkade finna sig rätt bra i dessa ändringar. Palle var lite orolig över att jag skulle väcka dem med mina sena kvällar, men jag garanterade att jag inte skulle höras, och likaså på morgonen när jag sov, så behövde inte de vara extra tysta.

På kvällen ringde jag till Daniel, ett ex. som bor i Växjö. Vi bestämde att vi skulle ta en fika imorn. Kul! Vi var tillsammans för ca 4 år sedan, men har behållt kontakten som vänner sedan dess. Har dock inte träffats på flera år.

Dagens måltid blev pizza! Gott! Och det var faktiskt INTE jag som kom med det förslaget, utan Palle. Blev stoppmätt och törstig som fan! När resten av familjen la sig för att sova, så ockuperade jag datorn, och även rummet där datorn befanns sig. Jag kollade runt lite på nätet, läste lite dagböcker och sånt som jag brukar göra när jag är hemma. Fast det blir ju inte riktigt samma sak att sitta vid någon annans dator. Jag har ju MINA saker jag håller på med i MIN dator.

Min kamera är trasig. Den zoomar inte som den ska, plus att den är helt seg. jag har ingen aning om vad som hänt med den. Jag måste lämna in den så fort jag kommer hem. Inte bra… Vi ska ju till Dalarna tre dagar efter jag har kommit hem från TV-inspelningen.

Vid 01 ca kom jag i säng… Skrev lite dagbok och läste lite innan jag somnade.

Torsdagen 21 oktober 2004
Hemsidegenomgång, fika & hemlängtan

Vaknade vid halv nio. Låg och läste en stund och satt en kortis vid datorn. Inväntade Teamet, som kom vid halv elva. De filmade när jag gick upp och gjorde mig iordning, sminkade mig och käkade frukost. Sen fick jag sitta och klicka mig igenom min hemsida, och förklara massor om den.

Jag har träffat Daniel idag! Det var skoj! Länge sen. Jag följde med honom när han skulle käka en pizza, sen följde han med mig hem till familjens hus, för jag skulle laga middag. Jag hade kollat innan om det var ok att bjuda dit honom, och det var det. Vi pratade lite när jag lagade mat, och sen skulle han iväg och jobba.

Jag gjorde potatisgratäng och baconrullar idag, och det var MYCKET poppis! Skoj! Men det ÄR ju gott som fan! Palle var iväg på ett möte. När han kom tillbaka så kollade vi på TV. Gött att bara slappa i den underbara soffan… Teamet filmade oss när vi kollade TV. Sen filmade de när jag släckte ner hela huset för sovdax.

Jag satt vid datorn till ca 01.30 idag. Sen var det verkligen dax att sova.

Nu är det RIKTIGT jobbigt med hemlängtan. Jag vill verkligen hem. Även om det är spännande, skoj, en otrolig upplevelse, en erfarenhet osv, så är det otroligt jobbigt och påfrestande. Jag kommer nog aldrig mer att ställa upp på något liknande igen. Att ha en videokamera runt sig så mycket är jobbigare och mer uttröttande än jag trodde! Och saknaden av Magnus, Alexander och Jennifer är enorm!

Fredagen 22 oktober 2004
Pendling, raclette, sushi och släktbesök

Jag steg upp runt halv nio även idag. Har kollat runt lite på nätet och duschat. Käkade frukost i lugn och ro.

Sanna kom hem vid halv ett, och då åkte vi och handlade ingredienser till den raclette och sushi vi skulle äta på em. resp. kvällen. När vi kom hem så skar vi upp alla grönsaker och kokade potatis till racletten, samt ris till sushin.

När Palle kom hem från jobbet, så käkade vi raclette. Det var jättegott! Jag har aldrig ätit det innan, inte vad jag kan minnas iallfall… Efter maten så slappade vi lite, och sen åkte Palle på träning.

När Palle kom hem från träningen så band jag för hans ögon och ledde honom uppför trappan till övervåningen. Där hade vi gjort iordning en cirkel på golvet med stearinljus, och i mitten låg det två kuddar som vi skulle sitta på. Vi satte oss på kuddarna, jag tog av ögonbindeln, och sen förklarade jag för honom att jag skulle spå honom med en pendel.

Man kan säga att pendeln fungerar som en förlängning av vårt undermedvetna, och att man egentligen redan har svaret inom sig, men att pendeln hjälper till att plocka fram och förmedla svaret. Det är viktigt att man ställer frågan ”rätt”, så att svaret inte kan misstolkas.

Till skillnad från en tarotläggning så ger pendeln oftast mer rena, raka och konkreta svar. Men, man ska nog inte ta allt på 100 % blodigt allvar. Allt är ju Yin och Yang, och det innebär att strecket mellan den svarta och vita sidan inte är rak. Det finns lite av det kvinnliga i det manliga och tvärtom. Ingeting är svart eller vitt, det finns gråzoner emellan oxå!

Jag gick igenom allt detta med Palle, och lät även pendeln visa hur den rörde sig då den svarade ja, nej, kanske och även ifall det undermedvetna inte var redo att ge ett svar i nuläge. Palle ställde lite olika frågor. Han frågade bla hur det skulle gå på matchen killarna skulle spela imorn, och då svarade pendeln att de skulle förlora.

På kvällen skulle vi äta sushi. Jag har aldrig någonsin smakat på sushi, så det skulle bli mycket spännade. Både Palle och barnen tyckte att det var jättegott. Det finns ju olika sorters sushi, och för att vara snälla mot mig så gjorde vi den med räkor och kallrökt lax. Det äter jag ju. Och ris äter jag…

När vi skulle äta så mesade jag mig lite. Jag smakade på en halv, och åt upp riset och det andra innuti. Men Palle tyckte absolut att jag skulle ta en hel och stoppa i munnen… Så det gjorde jag! Men… jag sprang och spottade ut den med en gång. FY FAN vad äckligt! Nu vet jag att jag INTE gillar sushi, och jag kommer ALDRIG mer att prova! *bläää*

Senare på kvällen kom Gretas bror på besök. Han, Palle och jag satt och tjötade rätt länge på natten. Palle och brodern drack lite, och jag mumsade ostbollar… *haha* Jag var trött när jag äntligen kom i säng.

Lördagen 23 oktober 2004
Shopping & 3 timmar Elvis-tribut

Efter gemensam frukost, så åkte vi på sönernas innebandymatch. Pendeln hade ju visat igår att de skulle förlora den här matchen, men det gjorde de INTE! De vann med 11 -1. Det tyckte jag var roligt! De har tydligen aldrig tidigare vunnit en match mot laget de spelade mot i dag! Självklart blev pendelns svar ifrågasatt. Men jag förklarade att man inte till 100 % kan lita på den, precis som man inte kan lita på NÅGOT till 100 %.

Efter matchen åkte vi ner på stan. Vi var inne i en affär som föll mig helt i smaken! Massor med kul saker, rökelser mm, snygga väskor och smycken, massa speciella saker. Jag hittade en väska som jag blev helt kär i… En svart liten söt väska, med ”Nightmare before christmas”-motiv på. Gött snygg, men på tok för dyr: 270 kr… Men jag kunde inte låta bli att köpa den.

När vi hade varit i den där affären rätt länge, och jag kände mig nöjd, så gick vi och käkade. Vi åt buffé på en kinakrog. Det var sån där buffé som man först plockar maten, och sen så tillagar de den. Så allt smakade samma, och ska jag vara helt ärlig, så är jag måttligt trött på kinamat…

När vi hade käkat, så åkte vi hem. Duschade och sminkade mig. På kvällen åkte vi in till stan igen, till Konserthuset. Där skulle vi kolla på: ”From Memphis To Las Vegas”. Skandinaviens största Elvis-tribut på 3 timmar. 50-tal, 60-tal & 70-tal. På scen var det 30 personer, och hela orkestern kom från Skåne.

Showen var ok, men 70-talet var lite segt… Inga direkta låtar som jag lyssnat så mycket på, men de tidigare var rätt bra! Jag gillar Elvis, och i övre tonåren så köpte jag massa vinylskivor med honom, plus att jag hade väggarna tapetserade med honom… Grym röst och snygg ju!

Efter showen så var vi på Stat och tog varsin alkoholfri drink. Jag käkade lite pommes med whiskeyostdip. Gott… Vi pratade igenom veckan som gått, och konstaterade att vi hade haft en trevlig vecka. Vi verkar vara rätt lika på många sätt, vad gäller tänkande och livsfilosofi. Det som eg. skiljer oss åt är boendet, utseendet och arbetssituationen.

Åkte hem och sov… Trött…

Söndagen 24 oktober 2004
Återträff, hemgång & slutinspelat!

Den här dagen har varit rätt jobbig känslomässigt, men ändå bra. På morgonen skulle jag säga hej då till familjens barn, och det var skitjobbigt. Jag hade börjat tycka om dem, och de var så goa, så då kom tårarna. Det var faktiskt första gången tårarna kom framför kameran.

Sen åkte jag och Palle bil till återträffen i Jönköping, där vi äntligen skulle få träffa Magnus och Greta, och höra hur de hade haft det.

Jag var pirrig och nervös. Det kittlade i hela hela kroppen, och jag bara log hela tiden. Det skulle bli sååå underbart att få se Magnus igen! Alla dagar utan varann känns som flera månader! Först fick jag och Palle vänta lite medan de fixade till med kameror och allt, där vi skulle möta våra respektive.

När jag skulle gå och möta Magnus så pirrade det om möjligt ännu mer i magen. Jag kände mig så där fjortisnykär och helt tvärsäker på mina känslor samtidigt. Det var ett lyckorus i hela mig. När vi möttes så kramades vi… Massor… Så gott att äntligen få vara i Magnus famn igen. Så konstig känsla att ha varit ifrån varann så länge, och sen träffas på det sättet! Å vad jag älskar den mannen!!!

När även Palle och Greta hade fått träffa varann, så skulle vi sitta ned alla fyra; Magnus, jag, Palle och Greta och diskutera igenom hela veckan, vad som hänt, hur vi hade känt inför vissa saker osv. Allt kändes så bra! Det var inget som vi blev ovänner om. Vi pratade, skrattade och både Greta och jag fick tårar i ögonen flera ggr. Men det var ju pga av hela situationen! De var lika underbara båda två!

Vi fyra gick efter återträffen iväg och käkade pizza. Vi var jättehungriga. Vi berättade för varann vad vi hade gjort i våra respektive familjer under veckan som gått. Greta har träffat mina vänner flera ggr! Hon har fikat med Lollo och Fia, och hon har varit hos Angelica och ridit. Magnus har varit i studion hela fredagen och lördagen och spelat in en skiva med Minus Noll. Så kul att höra att allt gått bra!

När vi hade ätit klart, så sa vi hej då, och bestämde att vi bara måste ses igen! Så alla familjemedlemmar får träffa varandra. Vad skoj det skulle vara!

När vi hade skiljts åt, så åkte Magnus och jag hem. Dax att möta Jennifer! TV-teamet var med hela tiden, för att filma när jag kom hem. Det var så gott att se Jennifer oxå!

Även hon och Greta hade kommit jättebra överens! Skoj! Ah!!! ÄNTLIGEN hemma i MITT, VÅRT hem!!! Med MINA nära och kära! Med MINA saker, med MIN dator! *borta bra men hemma bäst* Jag är ju inte kräfta för inte…

På kvällen när vi kommit hem så myste vi i soffan med en film, innan Jennifer skulle gå och sova. Sen skulle Magnus och jag kolla på Troja, men jag orkade bara inte. Det har varit så mycket idag, så jag var helt trött i hela huvudet… La oss… kramades, gosade… MASSOR! SOM jag har längtat efter honom, hans kropp, hans värme och hans närhet! Bara att inte ha fått somna på hans arm på kvällarna har varit skitjobbigt…