Emetofobi – Spyfobi
23 Feb

23 Feb
89
         

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.

Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.

I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.

En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.

Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.

De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.

Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.

En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.

Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.

Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.

I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…

De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.

Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.

Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.

Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.

Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.

Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.

Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.

Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.

En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.

Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.

Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.

Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är en människa som alltid föredragit att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående och alltid har haft panikångest.

Dock har min Emetofobi blivit mycket bättre efter jag gjorde min Gastric Bypass-operation. Min teori är att det beror på att jag helt enkelt inte KAN kräkas. Kräkreflexen finns kvar, och sätter igång själva ”hulkandes”. Det går inte att komma ifrån. Men det kommer inget, eftersom jag inte har någon magsäck att tala om. Så, man kan säga att jag kräks luft.

Däremot, om jag blir magsjuk, så får jag istället diarré och den ger sig inte på minst en vecka. När jag legat i magsjuka och mått dåligt så har jag till och med önskat att jag kunde kräkas istället – för att få ut det sjuka ur systemet och kunna bli frisk på några dagar.

Jag är fortfarande manisk med vad jag äter. Jag kollar datum, om det ser fräscht ut och jag går hellre hungrig än äter något jag känner mig osäker på. Jag är fortfarande otroligt nojig och förmodligen tycker många att det är irriterande att jag är som jag är.

Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Comments:

  1. Milo Says:

    Tack för dina rader! Du får skriva hur långt du vill. Det är skönt att skriva av sig. Ja, det finns många som lider av detta, tyvärr. Jag känner så igen mig i det du skriver. 🙁
    Mitt råd är att söka hjälp. Jag hoppas att du kan få hjälp på något sätt.
    Kram Milo

    [Svara]

  2. Milo Says:

    Tack snälla för dina rader och för länken!!! 🙂 kram

    [Svara]

  3. Leo Says:

    Hej. Jag läser detta, både ditt första inlägg om emotofobi och alla era andra kommentarer, efter en googlesökning om problemet.

    Jag har själv varit emotofobiker i många år och känner igen nästan alla era problem. Jag är man, 54 år och kan numera hantera fobin och inte låta den styra mitt liv som den har gjort mellan 16 och ca 30 års ålder. Har läst någonstans att det mest är kvinnor som lider av denna fobi, men jag tror mer att vi män skäms för mycket för att berätta.

    Idag är det min dotter, nu 16, som har samma problem och jag har googlat för att se om det har kommit bättre behandlingsmetoder än när jag hade det som värst. Det kanske det har?

    Jag har testat psykodynamisk terapi, mediciner och egen ”beteendeterapi”. Det jag kan säga är att den egna terapin – att möta problemsituationerna i min egen takt, på mitt eget sätt och när jag är mogen – har funkat bäst.

    Idag vet jag att problemet sitter helt i min egen hjärna. Och i och med att det har sjunkit in har jag en mycket enkel tanke att ta till när det börjar svaja; ”Jag behöver inte känna så här”.

    Jag kan bara säga – försök låta bli att identifiera er med fobin. Ni ÄR inte emotofobiker, ni HAR en fobi och den går att arbeta bort. All lycka!

    [Svara]

    Milo Reply:

    Tack snälla för dina rader.
    Vad jobbigt att din dotter har fått samma probem. Undrar om det kan vara ärftligt, eller om det är så att man ”överför” sina tankar och rädslor.
    Vad skönt att du har kommit så långt! Härligt! =)
    Och jättetack för ditt tips på hur man kan tänka. Tyvärr hjälper inte det alla att ”bara tänka”, men det är helt klart värt ett försök.
    Mvh Milo

    [Svara]

  4. Eva Says:

    Detta är som att läsa en berättelse ur mitt eget liv. Jag har sedan jag var liten varit rädd för att kräkas. Jag tror inte jag varit sjuk och kräkts mer än högst 5 gånger i mitt liv (jag är nu 59) men oron har uppfyllt hela mitt liv. Jag kräktes 1 gång under min graviditet och det räckte för att avstå från att få flera barn. Jag har aldrig varit ute och rest eller utsatt mig för situationer där jag kanske kan bli sjuk. Har någon i min närhet hemma eller på arbetet knystat om ont i magen går jag nästan i däck. Jag får riktig panik och ångest. 2011 skulle jag genomgå en operation och min största fasa över den var att jag kanske skulle bli illamående efter operationen. Allt gick bra jag varken mådde illa eller kräktes. Känner att denna fobi präglar hela min vardag. Det går inte en enda dag utan att tankarna runt att kräkas kommer fram. Jag kan inte finna någon riktig glädje i någonting då jag ständigt oroar mig för att bli sjuk. Jag är dessutom sjukligt rädd för att jag ska orsaka att någon annan blir sjuk. T.ex laga mat åt andra som sedan blir sjuka. Hände det skulle jag lägga av tvärt att ha gäster också. Vet inte om någon typ av terapi skulle kunna hjälpa mig, det kanske vore värt ett försök. Idag har varit en pestens dag då jag varit orolig mest hela dagen och i morgon är det arbetsdag. Måtte jag må bra och kunna gå till jobbet. TACK för ordet.

    [Svara]

    Milo Reply:

    Fy sjutton! Jag känner så väl igen mig i dina rader! Jag har varit sjukt rädd för operationer av samma anledning som dig. Tänk om man kräks efteråt! Jag har alltid sagt till vid nedsövning att jag mår jätteilla när jag vaknar upp, så de har gett mig medicin mot illamående. Jag skulle aldrig våga avstå det!

    Det låter jättejobbigt att du är rätt att någon annan ska bli sjuk! Så har jag aldrig känt.
    Det borde finnas någon bra terapi, för att leva så här är ju verkligen pest. =(
    Hoppas att du kommer till rätta, och att du kom iväg till jobbet.
    kram Milo

    [Svara]

  5. Mia Fridh Says:

    Hej jar du någon email adress.?

    [Svara]

    Milo Reply:

    Jag har mailat dig!

    [Svara]

  6. Karolina Says:

    Hej. Jag heter Karolina och är 19 år gammal. I detta skede har jag precis haft en ångestattack. När jag var 4 år, hostade min pappa upp kaffe på bordet då han satte i halsen. Efter det har jag lidit av emetofobi. Jag har inte haft det där som alla andra barn har haft. Jag har aldrig njutit av högtider. September-april mår jag psykiskt dåligt med varje andetag jag tar. När jag var mindre, kunde jag inte gå på bio, cirkus, åka buss, tåg, flyg etc. Det är något jag jobbat mig upp till att klara av idag. Men det ständiga oroandet av att få kräksjuka tar död på mig.. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, sömnlösa nätter, kan inte sova utan tv på, kan inte sova om ja inte har vatten bredvid mig. Kan inte somna tätt intill någon. Vet inte vad jag ska ta mig till längre.. Jag känner att jag snart ger upp, orkar inte leva såhär.

    Fantastisk bra text du skrivit. Kunde inte stämt in bättre än såhär. Nu ska jag försöka räkna får o försöka få somna, på soffan. Med tvn på..

    [Svara]

    Milo Reply:

    Fy sjutton. 🙁 Jag lider verkligen med dig. Det finns nog lika många anledningar som det finns människor med Emetofobi. Jag känner så väl igen de där tvångsgrejerna man utsätter sig själv för. Jag har under flera år inte kunnat lägga mig och sova om jag inte har haft en hink bredvid mig. IFALL jag kanske kräks. Och de där jäkla tuggummina och en period halstabletterna för att tugga bort ångesten över att kanske må illa.

    Jag har kommit ganska långt på vägen och slipper nu många av dessa saker. Det som hänger kvar är att kolla datum och lukta på allt innan jag äter. Något som däremot har eskalerat är att jag ber folk tvätta händerna innan de ger mig en macka eller lägger i is i mitt glas osv.

    Hoppas att du kan få någon form av hjälp mot din kräkfobi.
    Kramar Milo

    [Svara]

  7. Milo Says:

    Hej Jenny! Hur har det gått för din dotter med kräkfobin?
    Kram Milo

    [Svara]

  8. Milo Says:

    Jag mår mycket bättre idag. Jag har gått i kognitiv terapi bl.a. för mun panikångest som jag tror hänger ihop med min kräkfobi. Vissa saker hänger med än, kolla datum, lukta på allt jag äter, be folk tvätta händerna innan de tar i maten.

    [Svara]

  9. Milo Says:

    Jag tycker att det låter som om du har någon form av spyfobi. Jag känner så väl igen det där med dagis. Jag tror inte jag skulle våga jobba på dagis av den anledningen. Hu!
    Hur har det gått? Mår du bättre nu?
    Kram

    [Svara]

  10. Milo Says:

    Åh ingefära ja. Det drack jag jämt uppblandat med vatten under en period för att slippa illamåendet. Jag lusläste i en sån där bok ”Kärringråd och huskurer”, där fanns en del knasiga tips mot illamående. Vintern och våren är helt hopplösa när man är rädd. Här hår det nu magsjuka för andra ggn den här våren. :/
    Kram

    [Svara]

  11. Milo Says:

    Hej!
    Jag är jättenyfiken på hur det har gått för dig med din Emetofobi?
    Kram Milo

    [Svara]

  12. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  13. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  14. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  15. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  16. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  17. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  18. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  19. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  20. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  21. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  22. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  23. Milo Says:

    Tack för att du skrev!
    Kram milo

    [Svara]

  24. Milo Says:

    Vitpeppar är verkligen kanonbra!!! Jag äter också det när det är magsjuketider.
    Kram

    [Svara]

  25. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  26. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  27. Milo Says:

    Hej!
    Jag går igenom gamla kommentarer från mitt blogginlägg om Emetofobi och är jättenyfiken på hur det har gått för dig?
    Kramar Milo

    [Svara]

  28. Cissi Says:

    Hej!
    Jag har oxå emetofobi. Har precis haft världens ångestattack å jag var säker på att jag skulle spy, men med hjälp av tabletter å koncentration slapp jag.
    Min spyfobi var så allvarlig att jag inte kunde äta alls ett tag, fick dropp på sjukjuset. Mår fortfarande illa varje dag och äter alldelses för lite. Dör hellre än spyr 🙁
    Känner att jag verkligen behöver prata om detta med någon som förstår! Maila mig: illacilla84@gmail.com

    [Svara]

    Milo Reply:

    Oj! Ja det är ju verkligen inte bra om du inte får i dig tillräckligt. Men förstår verkligen din ångest. 🙁
    Kramar

    [Svara]

  29. Josefin Says:

    Hej! Gud! Känns så bra att läsa detta. Nu kan jag äntligen skriva och berätta ut! Jag visste inte att det fanns en fobi för detta och mamma och pappa tycker jag är löjlig. Kanske jag är det? Jag är snart 13 år och grips av fullständig panik när någon kräks. Själva ordet ”kräkas” får jag nästan kväljning av. Jag har en typ av den fobin fast jag kan inte sova borta. Jag mår illa och måste kolla om det finns tex papperskorg nära eller att jag vet vilken mat jag får. Jag kan inte åka husbil med mormor längre. För 1 år sedan (2012) så var vi och campade med hennes husbil, tidigt på morgonen fick jag hög feber. Vi åkte vidare och det fanns ingen papperskorg (toan kan man bara använda när man står stilla) Jag greps av panik. Panik+hög feber = spya. Jag kan inte heller äta ute på resturanger. Förut åt jag på McDonald’s men brödet var mögligt såg jag så jag gick på toan och spydde. Sen dess kan jag inte äta där. Alla tycker jag är löjlig när jag går och köper magsyre-tabletter. Typ som Novalucol. Men det hjälper och jag bryr mig inte. Jag klarar inte av när någon annan spyr. Jag blir blek, mår illa, svättas och vill iväg så fort som möjligt från platsen. Tur att det finns fler än jag. 🙁

    [Svara]

  30. Milo Lilja – http://mlilja.net – The naked truth of a womens ego – A blog about me and my life. Drog en tand och blev liggande en hel helg Says:

    […] Min Emetofobi – spyfobi […]

  31. Mari Says:

    Hej! Inlägget du har skrivit hade jag kunnat skriva själv, så mycket känner jag igen mig. Helst omkring vintern vill jag sitta inlåst i en liten stuga ute i skogen och inte ha kontakt med någon. Jag hade värre fobi för två år sedan så var tvungen att ta en paus från skolan. Jag kunde då varken åka buss, tåg, bil eller vara i stan. Så fort jag gick på t-banan så fick jag panik och ville hellre gå flera kilometer i minusgrader än att åka t-bana. Att åka t-bana på tex nyår var en mardröm att utsätta sig själv för massa folk som spydde på t-banan då hade jag hellre promenerat hem i minusgrader. Jag fick Primperan utskrivet mot illamående och det hjälpte jätte mycket. Det kändes som en trygghet att ha dessa tabletter i väskan då jag bara kunde ”ta en” när jag mådde illa. Till slut blev jag av med min fobi efter 1,5 år då jag bad varje dag om mitt illamående och tog Primperan.

    [Svara]

  32. Nathalie Says:

    Hej!
    Min dotter är 4 år och när det går magsjuka hemma och om någon eller om hon själv kräks blir hon förtvivlad och hysterisk, gråter och skriker. Ikväll har hon mått illa och vaknat två gånger och nästan hyperventilerat av rädsla för att kräkas. Hon har varit livrädd för detta sen kanske treårsåldern. Hoppas det försvinner med tiden. Har fått några bra tips från kommentarerna.

    [Svara]

  33. Estelle Says:

    Jätte bra inlägg verkligen! Kände verkligen igen mig i allt du skrev!

    Jag är 17 och har haft min fobi så länge jag kan minnas, tror den startade när jag var 2 år och var magsjuk. Min mamma sa då att jag bara var allergisk mot vällingen, drack aldrig mer välling och nu mår jag lite illa varje gång jag känner lukten av det.

    Jag ska börja med KBT snart och jag är beredd att göra vad som helst för att bli av med den här fobin, den tar verkligen över ens liv och jag vill inte att den ska påverka mig när jag blir gravid och får barn. Vill kunna ta hand om mina barn när de blir sjuka utan att må dåligt.

    Så nu hoppas jag verkligen att bli av med den!

    [Svara]

    Milo Lilja Reply:

    Jag önskar dig verkligen all lycka, och att det går bra med din KBT-behandling. Det är verkligen jobbigt att vara så låst i en fobi. =(
    Kramar

    [Svara]

Add comments: