Sanningen ur en kvinnas Ego

Ensamheten plågar mig
Besvikelsen och hånet
pyr i mitt askgrå hjärta
Min själ har svarta sorgkanter

Livet känns innehållslöst
som så ofta nu för tiden
Tänder på en holk
Flummar bort, skiter i allt
Glömmer verkligheten
Allt känns bra igen
Ruset gör mig lycklig

Jag skrattar åt allt
Som egentligen bara får mig att gråta
Skrattar åt ensamheten
besvikelsen och hånet

Sitter där för mig själv
Suget efter mer känns i maggropen
Rökar på ännu en holk
för att slippa bli nojjig
Slippa tårarna
tankarna och den där jävla frossan
Slippa komma tillbaka till verkligheten
Till livet som ändå känns tomt

Självmordstankar finns någonstans
Att bara somna in, slippa alla tankar
alla tårar, allt hat
Men jag är rädd, vågar inte ta steget
döden skrämmer mig

Men jag vet att någon gång
kommer min bästa vän ta mitt liv
Låta mig få somna, och aldrig mer vakna
Min bästa vän – knarket…

» 21 oktober 1992 «