Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Discovery Plus.
Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.
Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.
I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.
En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.
Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.
De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.
Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.
En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.
Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.
Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.
I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…
De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.
Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.
Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.
Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.
Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.
Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.
Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.
Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.
Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.
En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.
Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.
Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.
Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.
Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är en människa som alltid föredragit att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående och alltid har haft panikångest.
Dock har min Emetofobi blivit mycket bättre efter jag gjorde min Gastric Bypass-operation. Min teori är att det beror på att jag helt enkelt inte KAN kräkas. Kräkreflexen finns kvar, och sätter igång själva ”hulkandes”. Det går inte att komma ifrån. Men det kommer inget, eftersom jag inte har någon magsäck att tala om. Så, man kan säga att jag kräks luft.
Däremot, om jag blir magsjuk, så får jag istället diarré och den ger sig inte på minst en vecka. När jag legat i magsjuka och mått dåligt så har jag till och med önskat att jag kunde kräkas istället – för att få ut det sjuka ur systemet och kunna bli frisk på några dagar.
Jag är fortfarande manisk med vad jag äter. Jag kollar datum, om det ser fräscht ut och jag går hellre hungrig än äter något jag känner mig osäker på. Jag är fortfarande otroligt nojig och förmodligen tycker många att det är irriterande att jag är som jag är.
Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.
Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.
Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Discovery Plus.
Maria
september 29, 2009 at 10:48
Det här var ett oerhört bra inlägg. Är själv emetofob sedan barndomen och texten stämmer så bra. Sitter omväxlande och ler och skakar på huvudet för det är verkligen huvudet på spiken. Jag spydde i våras då jag var magsjuk och det var inte alls så hemskt. Ändå är jag fortfarande rädd. Hoppas däremot att det ska vara lite bättre nästa gång jag blir sjuk och att man på något sätt kan vänja sig vid detta. Det är så sjukt att vara så rädd för en sådan här sak som faktiskt är en av kroppens skydd, att spy om man fått i sig något olämpligt. Jag jobbar och är alltid rädd när vintern kommer och vinterkräksjukan börjar härja. Scannar av mina medarbetare bättre än vilken passerkontroll som helst på en flygplats. Är de sjuka? Har de varit sjuka i helgen? Är barnen sjuka. Suck, att leva med emetofobi är verkligen inte lätt och så begränsar det väldigt. Är ändå lyckligt lottad då jag inte är rädd för att åka bil eller båt, så länge som vi åker med vår en egen båt. Reser utomlands också, med bil, och äter mat men är restriktiv och försiktig. Tänk om man bara kunde få emetofobin att försvinna.
Tack för en JÄTTEBRA inlägg!
/Maria
Himmelohelvete
september 29, 2009 at 11:41
Hej
jag lider själv av emetofobi och har gjort i många år, dock är jag inte rädd att kräkas själv utan att andra i min omgivning gör det, framförallt mina barn. Då springer jag…ja tyvärr gör jag det…vägrar va där=(
NU ska jag börja på hypnoterapi på torsdag för att förhoppningsvis bli fri från detta helvete så tar upp hela min vardag varje dag. Många i min omgivning förstår INTE va jobbigt det egentligen är, utan tror att jag bara tycker det är äckligt..så ä rdet ju inte….det är ju förenat med livsfara för mig…
hoppas du och jag och alla andra med emetofobi snart blir kvitt skiten!
kramar
Himmelohelvete
september 29, 2009 at 11:41
Du vet kanske redan om forumet för oss som har emetofobi?
http://emetofobi.se/
😉
Anonym
september 29, 2009 at 19:42
Jag har nog en lindrigare form av emetofobi. Har inte kräkts på många år, tanken på att kräkas gör att paniken väller fram men jag har inga problem att äta ute. Dock blev jag magsjuk en jul efter att ha ätit julskinka och var helt övertygad om att jag blev dålig av den så jag undvek julskinga bra många år efter det!
Annali
september 30, 2009 at 23:44
Jag har nog oxå en lindrigare form av denna fobi. Jag har inte haft magsjuka på 20 år ca. När jag var liten och mådde illa satt jag i mina föräldrars säng och skakade av rädsla för att spy varje gång, jag var verkligen livrädd. :naseous:
Nu som vuxen är jag livrädd att bli smittad av magsjuka och vinterkräksjuka. Jag får för mig att jag mår illa så fort jag hör att nån i min närhet drabbats. Och för att inte tala om rädslan för matförgiftning… Jag undviker alla fällor/faror!
Enda gången jag inte är rädd för att kräkas är de få gånger jag är full och behöver spy, då känns det snarare som en befrielse…
Linda
oktober 1, 2009 at 13:40
Shit…det är som att läsa om mig själv!
Jag lider också av detta helsike, och det är ingen i min närhet som förstår detta! De tycker bara jag är löjlig och tror att jag hittat på att det faktiskt finns andra som har samma fobi som jag.
Jag tänker på detta dagligen, det hindrar mig från väldigt många saker…bara att jag läst detta och skriver om det nu, gör att det suger i magen och jag känner mig smått illamående…trycket mot halsen kommer smygande.
Min make vill att vi ska åka utomlands…jag får panik bara vid tanken på maten utomlands. Vi äter sällan ute, typ aldrig…skyller på att vi lagar godare mat själva, men egentligen är det pga rädsla för matförgiftning.
Jag scannar alltid av folk, undviker att åka buss/tåg i vks-tider etc.
Jag är så väl medveten om att jag är lite knäpp, och kan själv skratta åt mina knäppa tankar och beteende…
Anette
april 1, 2010 at 18:11
Hej!
Svårt att hitta information om emetofobi. Jag sökte på google och fann din utmärkta sida. Men du har inte skrivit nåt mer om det i din blogg. Mår du bättre `?
Jag har panikångest och har så haft sen innan jag fick mitt första barn 2006. Blev värre nu igen i somras när jag fick mitt andra barn. Äter medicin coh går hos psykolog. Börjar känna att det är själva spyfobin som är roten till det onda. Vore lättare om jag var rädd för hjärtinfarkt, det går ju inte att framkalla själv. Men när jag får attacker blir jag verkligen illamående. Har inte börjat spy än, men det känns ju så varje gång.
Skönt att läsa om att man inte är ensam om den här skiten. Har du några mer tips på bra läsning om det här. Har redan hittat till emetofobi.se
Milo
april 1, 2010 at 23:01
Hejsan!
Vad roligt att du hittade hit, och att du fick lite mer info… Jag mår bättre… men inte bra. Jag har ju min panikångest i grund och botten, och tror att min spyfobi hänger mycket ihop med den tyvärr. Jag har inte lika ofta panikångest tack och lov, men jag har fortfarande fobin för att äta nåt som är ”dåligt” eller ja, sånt som står i min text ovan… Det kommer jag nog alltid få leva med tyvärr. Vet inga fler sidor.
Desiee
oktober 8, 2010 at 11:53
Läst ditt inlägg och känner delvis igen mig. Jag är emetofob men min största rädsla är att andra ska kräkas, speciellt barnen och mannen. Jag lägger hela tiden upp planer som att vad händer om den blir sjuk först, vem blir det sen, tänk om vi alla blir sjuka samtidigt hur gör vi då, vem tar hand om vem. När mina barn kräks finns jag där och torkar och så men jag kan inte hålla i dom eller sova bredvid dom. Det får min man göra! Visst visst jag har hållit i dom och de har kräkts ner hela mig. Det är sååå hemskt. Min värsta mardröm är att bli kräkt på i sömnen, varför jag inte kan sova bredvid mina barn när de är sjuka. Ibland är det så illa att jag inte kan sova bredvid dom när de är friska heller för man vet ju aldrig OM de kommer bli dåliga.
Min fobi har utvecklat sig så illa att jag nu får panikångest direkt nån blir förkyld tom, om barnen beter sig konstigt, om nån hostar, gråter eller låter på natten, om nån råkar säga att de har ont i magen (Fy vilken ångest). Jag känner mig just nu helt bakbunden! Är dessutom gravid igen och har mått illa i snart 4 månader!
Har panikångest varje dag just nu!
Johanna
november 8, 2010 at 11:15
Hej!
Jag är också emetofob och tycker att det här var så bra beskrivet av hur det är att leva med denna fobi så tänkte kolla med dig om jag får länka till det här inlägget från min blogg?
/Johanna
amanda
november 27, 2010 at 20:49
Hej.
Jag är också emetofob men det jag tycker nästan är värst är att åka buss/tåg/flygplan eller bil med andra människor som inte är min familj, är genast rädd att jag ska kräka och har även lite agorafobi.
Jag får panik när jag är i klassrum som ligger på övervåningar och om jag ska åka hem till någon som är långt bort hemifrån, är alltid rädd för och spy eftesom det är det värsta jag vet. Vill alltid vara på ”plan mark” så att jag bara kan ”fly” ifall jag börjar må illa och vill alltid veta var det finns toalletter, sitter alltid nära utgången och för mig är detta jätte jobbigt.. eftersom att det trycker ner mig totalt, jag känner mig annorlunda och är ständigt rädd, min mamma kör mig till skolan eller så tar jag moppen, kan inte åka buss & det känns alltid som om ingen tar det här på allvar, jag går och pratar med en psykolog.. men tycker inte att det har gjort några framsteg alls. känner mej bara allmänt dum i huvudet,
Disa, 12 år
december 27, 2010 at 13:27
Jag lider av emetofobi, men är mer rädd att någon annan ska spy än jag själv!! Men visst, att spy själv, eller ens må illa gör mig darrig och svag. Det är den värsta sjukdom som finns (enligt mig) och den äckligaste! Om någon i min närhet säger typ;
– Åh, gud vad jag mår illa!
Hittar jag på olika anledningar till att jag kan gå där ifrån. Jag får hjärtattack och jag börjar må illa själv. Och jag tror att jag ska smittas. Den här sommaren (2010) har jag haft problem med att äta, jag trodde att allt jag åt var dåligt och skulle spy. Jag gick ner 10 kilo, pga min spyfobi och jag är väldigt försiktig med vad jag äter. Eller rättare sagt så kollar jag på allt jag äter om det har gått ut! Jag började gå i terapi, men det blev bara värre, så jag fick sluta. Jag fick se på filmer där folk spydde, men tillslut gick det över gränsen. Det var därför jag slutade. Hoppas din fobi blir bättre!
Det är så skönt att få läsa om andra som lider av samma sak, fast det förstås, inga barn i min ålder! 😉 Stå på dig!
emma
januari 31, 2011 at 02:01
herregud! varje ord du skriver känns som att jag har skrivit. det är helt sjukt…
Alicia
februari 14, 2011 at 00:00
Oj. Det var många här som också har spyfobi!
Här sitter en till.
Känner igen mig så otroligt mycket i det du skrivit/hittat på nätet.
Vad ska man säga, mer än att det är ett helvete att ha den här fobin och hur mycket det påverkar en.
Just nu går jag på KBT-terapi för att försöka bli av med fobin, för såhär orkar jag inte ha det mer. Älskar också att resa, men det är ju sjukt läskigt (äta utomlands och flygresan, och att vara så långt hemifrån och kanske inte kunna göra sig förstådd o allting… uwwwh…). Vill så gärna kunna leva ett normalt liv. Utan alla dessa ständiga panikattacker. Min fobi finns med mig varje dag. Konstigt att man kan känna sig så ensam ändå… ;O
Jag skriver om min fobi på min blogg, just eftersom jag så länge trott att jag är ensam om det här, men har upptäckt att jag inte är det, och därför vill jag visa alla andra emetofober att de inte är ensamma.
Hoppas att du mår bättre idag, har lyckats frigöra dig själv mer från fobin.
Linnea - Livet som hobbyfotograf
februari 16, 2011 at 20:26
Jag är oxå en så kallad emetofob men när jag läste din ext så upptäckte jag saker som jag gör som jag inte visste var kopplade till fobin… Typ att kolla datum, min pappa tycker att jag och min mamma som har samma sak är jättetöntiga so minte kan äta något om det har gått ut. Och allt jag handlar kollar jag datum på. Men jag har faktiskt lärt mig att äta bröd om det har gått ut men inte är mögligt för det blir man inte magsjuk av. Mjölk kan jag dricka om den gick ut igår och paketet är oöppnat men något annat skulle jag aldrig få för mig..
En annan sak, jag äter inte russin, för när jag va liten spydde jag efter att jag hade ätit det. Jag va magsjuk dne gången men jag kan inte äta det nu, jag mår illa bara jag känner lukten av russin.
Men din text var väldigt nyttig att läsa, jag upptäckte flera saker som jag gör som jag inte visste hörde dit…. Men det va ”trevligt” att läsa. Jag försöker alltid att forska så mycket som möjligt om sånt som drabbar mig, därför kom jag in på din sida. Men har du någonsin försökt söka hjälp?
Marre
februari 22, 2011 at 17:43
Jag lider av en mildare grad av Emetofobi. Det var värre förr. Då åt jag inte tillsammans med andra när det var magsjuketider. Jag var rädd att dem skulle spy rakt ner i maten (vilket jag såg hända på en restaurang.) Jag åt massor av peppar så fort jag mådde illa. och undvek all kontakt med andra människor när det gick mycket magsjukor. Så fort magsjuka nämndes så trodde jag att jag skulle dö. Fick sån panik. Idag har det värsta gått över efter terapi. Jag är fortfarande livrädd för Vinterkräksjukan och drabbas av det. Men jag är inte så rädd för att spy om jag druckit för mycket alkohol. Jag är mest rädd för att bli smittad. Det jag är räddast för idag är när andra spyr. Då kan jag inte stanna kvar i närheten ens. Ibland ligger jag på nätterna o lyssnar på om jag hör konstiga ljud från magen på mig eller min pojkvän, och så fort han hostar eller harklar sig så flyger jag upp ur sängen beredd på att fly. Lite jobbigt. Men skönt att läsa att man inte är ensam iaf. 🙂
Sandra
februari 23, 2011 at 14:45
Tack för en bra sida! Så mycket man känner igen sig i! Min emetofobi var som värst när jag var liten. Kunde inte åka buss, åka bil, åka hem till folk, gå hem till kompisar, och ibland inte ens gå till skolan eftersom jag var rädd för att spy själv. Att spy bland folk var det absolut värsta som kan hända, då skulle livet vara slut. Sen började jag utsätta mig för situationer som jag tidigare inte klarat av och succesivt blev jag nästan helt symptomfri. Detta hängde samman med att man började gå ut och festa och det då blev naturligt att spy. Det blev helt enkelt inte lika stigmatiserat i mina ögon. Jag kunde slappna av och då kom heller inte illamåendet. Jag trodde jag var ”Botad” och det var så underbart att kunna leva som en normal människa. Förstå känslan av att kunna gå hem till någon, bli bjuden på mat och KLARA av det!
Men Så för ett år sedan kom illamåendet hemma hos en kompis och allt arbete, alla ÅR AV KAMP, var som bortblåsta. Nu sitter jag här med min fobi och den hindrar mig i allt. Mitt yrkesliv, mitt sociala liv. Leta toaletter, hitta på ursäkter, undvika bortbjudningar, undvika restauranger,.. Ja undvika alla sociala sammanhang där mat kan ingå. Hemma själv kan jag äta mat med mask i utan att bry mig men det är just ätandet tillsammans med andra som orsakar ångest och oro.. Ni som har gått i terapi, vad är tricken? Hur ska man tänka?
Sarah
februari 24, 2011 at 14:28
Hej Milo
Väldigt intressesant inlägg. Mycket passar också väldigt bra in på mig. Jag är också väldigt noga med vad för mat jag stoppar i mig är slavisk med handhygien, kanske lite väl för en del ibland, men det orkar jag inte riktigt bry mig om. Den som rör min mat i mitt kylskåp ska ha rena händer (ja, gärna ute också, men det är lite utanför min kontroll). Ja, vad gör man?
Nnika
februari 24, 2011 at 20:18
Jag tror det är svårt för oss som inte har emetofobi att helt förstå vidden av hur det faktiskt är att lida av detta. Det måste vara otroligt jobbigt och svårt. 🙁
Jag har inte ont av det alls, men jag tror att en av anledningarna till detta är att jag kan ”stänga av” näsan. Jag kan helt enkelt sluta känna lukten och för min del tror jag det är lukten som gör att jag inte skulle klara av det.. Alla är vi olika och har olika svårigheter med saker och ting..
Kramar
JOHANNA
oktober 25, 2011 at 20:23
Shit, visste inte att det faktiskt fanns andra som hade såhär.. ingen jag känner förstår allvaret med min fobi för att kräkas och kan därför säga saker som ”jag mår svinilla” i min närhet och det gör mig hysteriskt livrädd inombords.
Johanna - emetofob
oktober 25, 2011 at 20:30
Jag har skrivit här förr men måste skriva igen!!
Tycker det är så jäkla bra att du är med på outsiders ikväll, allmänheten behöver veta att vår fobi finns, och dom som fortfarande tror att dom är ensam i hela världen med denna fobi (som jag trodde länge) får se att det finns fler!
Kul, hade också vela varit med 😀
Fröken Hulda
oktober 25, 2011 at 20:34
Tyvärr sällar jag mig till skaran av emetofober. Det är nu mitt helvete börjar. Ett halvår av daglig (nästan) ångest. Jag klarar inte att se eller höra andra spy. Inte att göra det själv heller. Vet inte hur jag lyckas men håller igen. Sist jag mådde illa var efter en operation i januari och då hade jag ändå bett narkosläkaren ge mig hästkurer mot illamående. Vet inte vad som gick fel. Kanske jag fått för mycket av både lugnande och antiillamående. Allt… jag menar ALLT som har med illamående o kräkningar att göra… oavsett om det är sjukdom eller fylla… jag får verkligen panik. Det blir bara värre och värre. Precis som Milo har jag även panikångest i botten. Vilket inte gör saken lättare. Sitter just nu och ser på 5:an… hör dig säga att du vill vara nära en toalett. Innebär det att du KAN kräkas??? Jag kan INTE. Tror jag hellre dör. Så känns det i alla fall
S
oktober 26, 2011 at 08:22
Tack för ett mycket informativt inlägg. Så bra för mig att höra hur detta problem upplevs, det hjälper mig att förstå en vän med fobin bättre. Önskar dig allt gott.
Linnea - Livet som hobbyfotograf
oktober 26, 2011 at 12:44
Oj jag fattade inte att det var du som var med på outsiders fören jag fick mail om att det hade svarats på kommentarer under min. Men jag tänkte bara säga tack för att du var med, jag kände igen mig precis i programmet precis som jag kände igen mig i din text. Jag satt hela tiden under programmet och insåg att det dom andra tyckte verkade vara helt stört, men allt du sa höll jag med om, eller jag kan iallafall förstå hur du tänker, för jag har varit där själv. Eller är, men iallafall, lycka till i framtiden! =)
Annelie
oktober 27, 2011 at 21:57
TACK!!! Visste inte äns att det fanns en sån här fobi 😯 Men nu fattar jag varför jag var som jag var när jag var liten, både mamma och pappa fick vrål hålla i mig när jag skulle spy, ja skrek och levde rövare. LIVRÄDD. Mådde illa varje kväll jag skulle sova ända till jag var i 16års åldern. Sen började eländet med panik ångest istället… Jag har inte spytt på många år, för jag kan hålla igen. Och är också noga med handhygien och livrädd när folk säget att dom mår illa. Men som sagt d e mycket bättre nu än förr, vet inte om panik ångest är bättre eller sämre, d gör ju också att man mår illa.
Fröken Hulda
oktober 27, 2011 at 22:15
ANNELIE: Även om jag utvecklade min fobi som vuxen känner jag verkligen igen mig i det du skriver. Det är inte ofta det känns så klockrent. Det är inte trevligt och kul på nåt sätt, men skönt att det finns fler som har fobin på ”mitt” sätt…. som kan förstå… och som precis som jag dessutom lider av panikångest. Hör gärna av dig//Kram
Milo
november 2, 2011 at 20:32
Jättetack för era kommentarer här inne.
Jag kan inte kräkas efter Gastric Bypassoperationen. Jag kan göra ”kräkövningarna” men det kommer inte något. Innan kunde jag kräkas, även om det var otroligt jobbigt och jag höll inne så länge det bara gick. Hade nog helst låtit det spruta ut ur öronen istället för att kräkas… =[
Om jag VET att någon kräks pga fylla tex, så intalar jag mig att ”det är inte någon fara”… ”det smittar inte”… Det brukar kännas ok… men jag är livrädd för att bli smittad av magsjuka. Jag hatar när vinterkräksjukan slår till. DET ger mig verkligen ångest… Hu!
Kram till er alla! <3 // Milo
Jenny
november 22, 2011 at 23:24
Min dotter på 6 år verkar ha det ni beskriver. Hon blir fullständigt panikslagen om lillasyster eller någon kompis spytt. På kvällarna ligger hon och tänker på det. Har ni några tips hur jag som mamma ska hjälpa henne på bästa sätt?
Tack för alla bra inlägg!
Annelie
november 23, 2011 at 09:49
Jenny
Jag tror att jag led av samma sak som liten.
Det enda jag kommer på är att mamma låg och strök mig försiktigt på magen när jag mådde dåligt.
Under själva panik attaken är d nog bara testa sig fram vad som funkar för just henne. Inte mycket till hjälp men…. Gå till läkaren kanske, det här är ju nytt för mig så ja vet inte riktigt, viste inte att det fanns en sån här ”sjukdom”. Trodde bara att ja va vilse i pannkakan lixom.
Hoppas verkligen att det löser sig för tösen.
Milo
november 23, 2011 at 14:52
Jenny:
Fy sjutton vad jobbigt… Men, som Annelie skriver, så kanske det är bra att ta en läkarkontakt?
Och att finnas där… Prata om det, och förklara att det inte är farligt. Det är ju inte säkert att det hjälper, det spelar ingen roll hur många ggr jag tänkt att det inte är farligt osv, det sitter i hjärnan ändå. =(
Men, hon är ju så liten, så kanske… ? Varför får hon panik? Är hon rädd för att själv spy? Eller tycker hon att det är obehagligt? Fråga henne om exakt vad hon känner, och hur hon upplever det? Och prata med henne utifrån det?
Berätta gärna hur det går, jag har aldrig hört någon så ung som har detta innan.
Kramar Milo
Jenny
november 23, 2011 at 22:22
Tack för svaren!
Det hela började med att hennes lillasyster kräktes i bilen. (inte magsjuka utan pga snabbt stigande feber). Häromdagen hade en klasskompis kräkts och paniken kom igår kväll. Idag hade vi ett bra samtal. Jag sa att jag också tycker att det är äckligt men inte farligt. Jag sa också att precis som att näsan kan bli sjuk med förkylning och örat med öroninflammation, så kan magen bli sjuk och då vill den inte ha maten kvar. Jag frågade om hon hade något att fråga. Då frågade hon vad som händer om man kräks i sängen. Vi tvättar sa jag. Men om jag får på mig kräks då? Då går vi och duschar, sa jag.
Så det är mat som kommer upp? Ja.
Inte undra på att man är rädd om man tror det är något annat som kommer upp! Jag sa också att vi kommer att kräkas någon gång, men det är ok.
”men mamma, kräks vuxna också?” 🙂
Jag tror faktiskt det hjälpte och jag tror det hjälper henne att prata om det mycket, för hon verkade mycket lugnare. Hoppas hon slipper denna ångest, för hon har verkligen haft det.
Vi får väl se om vi klarar oss från magsjuka i vinter…. Håller tummarna för henne och er!
Linnea - Livet som hobbyfotograf
november 23, 2011 at 22:35
Jag tror att det är bra att göra precis som du beskrev ovanför att du gjorde. Prata med henne och beskriva att det inte är farligt. Men du får ABSOLUT inte mörka, alltså säga att det inte är konstigt, att det är bra. Det kommer inte övertyga henne, var ärlig bara!
Men jag vet att du kan få emetofobi av att du har haft negativa upplevelser av kräkningar, så så länge du beskriver det precis som du gjorde så tror jag hon slipper det, för hon blev nog bara rädd så eftersom hon inte visste vad det var som hände.
Jag kommer ihåg från när jag var kanske 6 år, jag hade inte fått detta då, men min mamma hade det. Och jag var precis som pappa då, förstod inte det svåra med att kräkas. Men när jag själv blev större och var magsjuk så fick jag panik, jag satt vid min säng med en kudde för magen och vägrade gå till toaletten. Pappa sa till mig att det är ju bara att gå och kräkas….
Det bästa du kan göra är att ha förståelse för henne, läs på om sjukdomen och framförallt tyck inte att hon är konstig. lyssna på henne, och FÖRSTÅ! Det är mitt bästa tips! =) Hoppas att hon inte får det och att det bara var en rädsla hon fick för att hon var ovetandes. Lycka till! =)
Linnea - Livet som hobbyfotograf
november 23, 2011 at 22:36
Förresten, jag tror inte ni ska göra en stor grej utav det och gå till en läkare, för då trycker ni upp i hennes ansikte att det är farligt och allvarligt! Ta det hemma och prata prata prata bara. ingen läkare för då kommer hon garanterat få fobi för det!!!!!! =)
Jenny
november 23, 2011 at 22:50
Tack Linnea 🙂
Jag tar henne verkligen på allvar. Svårt att inte göra det när hon så tydligt visar vad hon känner. Ett tag ville hon inte åka bil… Då hjälpte det att vi köpte ett åksjukearmband…
Tänkte att jag skulle kontakta en psykolog. Men bara för att jag ska få tips och inte dra in henne i det. Tror också att det kan bli väldigt stort då.
Linnea - Livet som hobbyfotograf
november 23, 2011 at 22:55
Dom där åksjukearmbanden är världens bästa uppfinning! 😀
JAg har sådana och dom har blivit min trygghet, för jag va precis som din dotter för bara några månader sedan, fick panikångest varje kväll för jag trodde jag mådde illa. Då hade jag dessa och de har hjälpt mig varje kväll i flera år, jag har satt på mig dem och sedan har jag blivit lugn och illamåendet har gått över. Så de kanske kan vara bra att ta till om hon är rädd för att hon själv ska kräkas?
Men jag kom på att det är bra om ni pratar med henne och försöker få in i henne utan att det är uppenbart att det är bra att kräkas. För så har jag börjat tänka själv nu och jag inbillar mig att det har hjälpt, för jag har inte använt mina armband på flera månader nu. Men det kan ju även bero på att det har varit sommar och ingen vinterkräksjuka.
Ok men det kan nog vara bra om du pratar med en psykolog om råd, men berätta inte det för din dotter. Dock ska du nog inte lyssna alldeles för mycket på psykologen för jag vet många emetofober som har blivit värre med psykologhjälp. Så om jag vore du så skulle jag lyssna mest på oss i samma sits och väga ihop alla aspekter till din egen tolkning! =)
Jenny
november 23, 2011 at 23:01
Tar till mig alla råd jag får!
Är glad att jag hittade er 🙂
Milo
november 23, 2011 at 23:55
Det låter som om din dotter är rädd pga ”okunskap”? Har hon kräkts någon gång som hon kommer ihåg? Det låter som om du förklarar på ett bra och förklarande sätt. Kanon! Hon kanske, förhoppningsvis, bara är rädd för att hon inte riktigt vet vad kräkas är, vad som händer i kroppen och att det faktiskt är helt ok att kräkas. Att alla gör det om magen blir sjuk, att det är kroppens försvar, att få bort det som är dåligt i magen.
Svårt när hon är så liten oxå, att veta hur mycket hon förstår av allt. Kanske det skulle vara lättare för henne när hon kräkts en gång. Kanske inte. När jag väl är mitt uppe i att kräkas så gråter jag och får ångest, men det jobbigaste för mig är nog egentligen innan jag kräks, ovissheten om jag kommer att kräkas eller inte. När jag väl kräks av magsjuka så är det ganska skönt, för då vet jag att nu slipper jag att må dåligt på en stund. Jag är nog mest rädd för illamåendet i sig.
Fråga gärna mer om du undrar över något. Ibland kan man få bra idéer bara av att få bolla tankar lite.
Kram Milo
Jenny
november 28, 2011 at 23:45
Ja, hon har kräkts. Och hon minns. Det gick rätt bra, det är värre när hon tänker på att kräkas.
Just nu är det lugnt, men jag återkommer nog med frågor och uppdatering om ni är intresserade.
Kram
Milo
december 2, 2011 at 12:44
Jenny: jag vill jättegärna få information här om hur det går för er. Lycka till!!
Kram
Emetofob - Att leva med spyfobi
maj 19, 2012 at 18:31
Hej! Googlade lite för att hitta andra som har emetofobi och hittade dig. Hur mår du idag och så? 🙂
Sanna
juli 9, 2012 at 01:36
Hittade inte det här inlägget förrän nu, men jag måste bara lämna en kommentar ändå.
Jag tror att jag lider av emetofobi jag med. Kanske en lindrigare form då jag inte är extremt rädd för att äta på restaurang. Men bara av att läsa texten och ett par kommentarer nu så börjar jag må illa och känner den där lilla ”kulan” i halsen.
I höstas hade jag praktik på ett dagis (trodde inte att magsjuka hade börjat gå än) men en lärare blev sjuk och några barn, dock på en annan avdelning men jag mådde illa hela dagarna och låg på kvällen och väntade på att jag skulle se fler ”magsjuketecken” än bara illa mående. Hade ångest varje morgon över att behöva gå dit och när ett barn på min avdelning blev sjuk var jag tvungen att byta praktikplats. Jag klarade bara inte av att gå dit. Var dock helt säker på att jag smittats när jag inte vågade sätta mig upp ur sängen då jag skulle behöva spänna magen och kanske skulle kräkas av det.
Jag är bara 16 år men har ändå inte spytt på säker 6-7 år. Inbillar jag mig bara eller har jag överdriven spyfobi?
Skönt i alla fall att det var fler än jag som har denna panik över att någon säger att den har ont i magen..
Emmie 12 år
november 8, 2012 at 16:36
Jag blev jätte glad när jag lästa att det var en till 12 åring som hade emetofobi ! Jag tycker det värsta är illamåendet som aldrig tar slut. Jag sitter och darrar och gör allt för att illamåendet ska ta slut. När jag blandat många saker i magen så räknar jag allt jag ätit under dagen. ALLT som inehåller saffran ska jag aldrig mer äta. Och banan,en gång åt jag typ 10 bananer och spydde sedan. Men det hände för 7 år sen. Senast jag spydde var när jag var 7. Fem år sedan…. Men trots att jag har emetofobi bryr jag mig inte vad jag äter eller hur mycket. Jag äter tills jag är mätt.men inte för mätt!!!! sedan peppar jag min själv. Jag brukar säga ”det är ju ingenting,helt normalt” ,,”alla har ju spytt någon gång,va inte en fegis”,, ”ta det lugnt,det går över”
Milo
november 15, 2012 at 03:32
Jag känner så väl igen det där med att fundera över vad jag har blandat i magen. Om det är många olika konstiga saker som inte alls ”passar ihop”, så kan jag bli helt illamående av det. Eller iaf orolig över att jag KANSKE kan bli illamående.
Fy vad jobbigt att ha detta redan som så ung. 🙁
Kram Milo
Ellen
november 16, 2012 at 21:26
Jag har också en mildare grad av detta. Det är främst nu i magsjuketider som jag sover dåligt, ligger och lyssnar på barnen om det är nåt på g…har en 3,5 åring som blev magsjuk tidigt i går morse, fast det är det absolut värsta jag vet så är det jag som stannar hemma med dessa baciller. Helst vill jag springa. Långt bort. Men vill ju ha kontroll också… Så jag har proppat i mig vitpeppar och ingefära, det senare funkar kanon på illamående! Nu är hon pigg sen drygt ett dygn, men ändå sitter man som på nålar… Skickade hennes storebror till mina föräldrar igår, han kom hem ikväll, hoppas på att han ”missat” de värsta bacillerna. Blä! Längtar till sommaren, då kan jag koppla av lite mer..
Janina
november 25, 2012 at 05:27
Åhh vad skönt att jag inte är ensam!
Jag är 19 å har spytt 4 ggr i mitt liv och är livrädd för det, klarar det bara inte, varje gång jag mår illa så tar jag direkt 15 st vitpepparkorn och sväljer med typ vatten det gör mig säker eftersom vitpeppar dödar bakterier i magen och efter att jag börjat med det har jag inte spytt hur illa jag än mått 🙂
Om jag inte har tillgång till vitpepparkorn håller jag för näsan i minst 20 min.
Kan inte sova om jag mår illa.
Skulle aldrig äta något som gått ut heller, dom gånger jag gjort de av misstag har jag tagit vitpepparkorn direkt fast jag inte ens mår illa men är rädd dom kommande timmarna därpå.
Lana
november 28, 2012 at 00:19
Bästa jag läst! Aldrig känt igen mig själv i en text så mycket, någonsin. Känns som att varenda ord stämde in. Tack!
Annelie Lindgren
december 1, 2012 at 09:58
Tack. Tack för att du beskriver hur det är att leva som emetofob.
Det är en tankeställare för oss som inte är emetofober. Har länkat till din blogg, från min.. 🙂
Vera 13 år
december 27, 2012 at 21:21
Har haft emetofobi så länge jag kan minnas. Allt som kan kopplas till illamånde och att kräkas gör mig helt skräckslagen!
Syrran fick vinterkräksjukan igår natt och kräktes 6 gånger. Fick någon form utav panikattack eftersom att jag började skaka okontrollerat och hyperventilera. Sitter och räknar dagarna tills hon inte ska smitta längre. Tills dess så kommer jag nog hålla mig på rejält avstånd..
Känner igen mig på flera ställen i inlägget + kommentarerna. Har dock inga problem med att åka bil, resa eller gå på restaurang. Ska försöka få tid hos någon psykolog eller någonting. :/
Milo
december 31, 2012 at 13:22
Magsjuka är det värsta. Det smittar ju och jag blir också helt nojjig.
Jag tycker absolut att du ska söka hjälp hos en psykolog. Det kan hjälpa dig jättemycket!
Kram Milo
siri
januari 19, 2013 at 21:02
Hej!
Hittade till detta inlägget genom googlande efter emetofobi. Jag känner verkligen igen mig i mycket. Dock har jag nog en lite något mildare grad av emetofobi än vad du har.
Jag är bara 16 år men har varit livrädd för att spy i många år. Det tidigaste minnet av något rörande emetofobi jag har är när jag var 10 år och jag satt i matsalen i skolan med mina kompisar och en av de helt plötsligt kräktes över maten och på golvet ut till toaletten. Efter detta tog jag med mig egen mat till skolan som jag satt och åt ensam i klassrummet när alla andra åt skolmat i matsalen. Jag har nog inte förstått förrän nu att det förmodligen hade att göra med min spyfobi.
Jag har inte kräkts på 6 år, men jag mår illa i princip varje dag, speciellt på kvällen.
Jag vet inte exakt vad en panikångestattack innebär, men när jag mår illa sitter jag bara och skakar och kan varken prata eller fokusera på något annat. Jag måste också kunna ta mig till en ledig toalett väldigt snabbt.
Jag klarar knappt av att åka bil med någon annan än min familj (som vet hur det är för mig) och jag kan inte åka båt eller flygplan just för att jag inte kan ta mig därifrån om jag skulle behöva spy. Jag har väldigt svårt att åka buss och tåg. Dock är tåg lite lättare då det finns toaletter ombord. Buss klarar jag bara kortare sträckor.
Jag har också svårt att vara hemma hos folk som bor långt borta.
Jag kan heller inte gå ut och festa och dricka med mina vänner, för att jag är så rädd att jag, eller någon annan, ska spy. Men jag vågar ändå inte berätta för dem hur det är för mig att leva såhär. Jag skäms för hur jag är och beter mig och måste hitta på andra ursäkter.
Denna fobi (om det nu är det jag har) förstör verkligen mitt liv. Jag skulle kunna skriva flera sidor om hur det begränsar min vardag, men jag tror att ni förstår.
Jag skulle faktiskt vilja gå till en psykolog/terapeut och prata om detta, för om det finns en lösning så vill jag verkligen ta del av den. Jag orkar inte leva resten av mitt liv såhär… Men jag vet inte hur jag ska ta upp det mina föräldrar, jag skäms och det kommer verka som jag förstorar det. Min bästavän och min ena syster (som är två av de få personer som vet om det här) säger att de också har det och att de hatar att spy, men det är så mycket mer för mig än att jag hatar att spy!!
Dessutom bor jag i en småstad där det förmodligen inte finns någon psykolog, vet bara verkligen inte hur jag ska göra.
Det är när jag tänker på illamående som jag börjar må illa.
Förlåt att jag skrev så himla långt, men jag ville bara skriva av mig lite, finns inte någon som jag vill prata med om allt det här.
Din text och kommentarerna under hjälpte i alla fall lite och jag förstår nu att det finns så många fler än jag som har det såhär. Tack!