Sanningen ur en kvinnas Ego

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Discovery Plus.

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.

Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.

I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.

En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.

Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.

De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.

Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.

En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.

Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.

Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.

I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de ”kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…

De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.

Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.

Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.

Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.

Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.

Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.

Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.

Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.

En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.

Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.

Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.

Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är en människa som alltid föredragit att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående och alltid har haft panikångest.

Dock har min Emetofobi blivit mycket bättre efter jag gjorde min Gastric Bypass-operation. Min teori är att det beror på att jag helt enkelt inte KAN kräkas. Kräkreflexen finns kvar, och sätter igång själva ”hulkandes”. Det går inte att komma ifrån. Men det kommer inget, eftersom jag inte har någon magsäck att tala om. Så, man kan säga att jag kräks luft.

Däremot, om jag blir magsjuk, så får jag istället diarré och den ger sig inte på minst en vecka. När jag legat i magsjuka och mått dåligt så har jag till och med önskat att jag kunde kräkas istället – för att få ut det sjuka ur systemet och kunna bli frisk på några dagar.

Jag är fortfarande manisk med vad jag äter. Jag kollar datum, om det ser fräscht ut och jag går hellre hungrig än äter något jag känner mig osäker på. Jag är fortfarande otroligt nojig och förmodligen tycker många att det är irriterande att jag är som jag är.

Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.

Jag har medverkat i Outsiders ang. min Emetofobi, läs om mitt deltagande HÄR. Programmet kan du titta på här via Discovery Plus.