Det hela började med att TV hittade min blogg, och kontaktade mig med anledning av att jag hade skrivit om Emetofobi/Spyfobi. De frågade om jag kunde tänka mig att medverka i ett TV-program som heter Outsiders, och det lät både roligt, intressant och spännande. Plus att det är viktigt att dolda fobier och hinder som tex Emetofobi kommer upp till ytan och att människor får veta att det finns samt hur det kan fungera.
Jag fick veta att programmet skulle sändas på femman den 25:e oktober, endast tre veckor efter vår första kontakt, så det var snabba ryck.
Programmet kan du titta på här via Discovery Plus.
Söndag
Söndag samma vecka, ringde det på dörren, och där stod Masse och Erik. Masse är ljudtekniker och Erik inslagsproducent. De filmade mig under en intervju angående min Emetofobi. Jag fick berätta hur jag tror att det började, hur det känns, varför, hur osv. Om du vill läsa om min emetofobi, så kan du göra det här.
Min emetofobi plus panikångest i en salig blandning har bland annat gjort att jag aldrig vågat kliva ombord på ett flygplan. Jag har aldrig i hela mitt liv flugit. I den situationen har jag verkligen haft den malande tanken i skallen; -”Tänk om jag mår dåligt, tänk om jag mår illa”. Och därmed har det aldrig ens blivit tal om att flyga.
Självklart tyckte TV-folket att detta programmet var ett ypperligt tillfälle att flyga för första gången. Och, jag VILL ju… Så jag sa ja.
^ Masse & Erik på Oleary´s
Efter intervjun åkte vi ner på stan. Vi var på Oleary’s och käkade lunch. Lite filmande blev det när jag åt. Sen var vi på Ica Matmor i affärshuset Oden i stan. Där filmades det när jag gick och handlade lite. Sen dissade jag en korvkiosk, jag äter ogärna korv ute på stan. Jag har fått magsjuka två ggr av just korv köpt i korvkiosk.
Måndag
Jag fick samtal från hypnosterapeuten Daniel. Vi bestämde att han skulle ringa mig på tisdagen och ha ett 1,5 timmar långt förberedande samtal dels inför flygresan, och dels inför onsdagens hypnossession hos Daniel.
Tisdag
På em ringde Daniel. Vi pratade och han ville prata med mitt undermedvetna, för att få bort mina tankar om att ”Tänk om jag mår dåligt”. Jag visualiserade känslan och såg en boll framför mig. Den är de dåliga tankarna som inte längre behövs. Jag såg bollen framför mig, hur den rullade iväg och försvann i horisonten.
Faktum är att jag har redan kommit väldigt långt i mina egna tankar, så jag är redan klar med hur jag ska tänka osv. Jag har ätit medicin, Cymbalta i ett par år nu, och de har verkligen hjälp mig jättemycket. Jag mår bra och jag kan hantera alla sorters situationer. Jag vill göra så mycket i mitt liv, och jag är trött på alla jäkla begränsningar jag haft med min emetofobi och panikångest.
Jag älskar att leva och jag samlar på erfarenhet, vill uppleva ALLT!
Onsdag
Masse och Erik kom 07 på morgonen. Jag körde ett sista snack framför kameran inför flygresan Trollhättan-Stockholm. Sen bar det av i taxi till Malöga, Trollhättans lilla miniflygplats. Pirr i magen var bara förnamnet! Pirr och förväntan!
^ Min första flygbiljett, EVER!
^ Jag sitter på Malöga, Trollhättans lilla flygplats och inväntar flygturen.
^ Masse & Erik på Malöga
^ Masse & Erik på Malöga
^ Det pyttelilla, supersöta flygplanet,
(propellerplanet) som vi åkte med till Stockholm.
^ Masse filmar…
^ Planet är GALET litet och gulligt!
Flyget gick till Bromma flygplats, och flygresan gick hur bra som helst. Det var ett pyttelitet flygplan, ena raden hade en stol i bredd, och på andra sidan den supersmala gången hade raden dubbla säten. Jag satt längst fram på ett ensamt säte, eftersom de filmade mig.
^ Jag på flygplanet.
Flygvärdinnan frågade om jag ville gå fram och titta i cockpiten. Klart jag ville! Vilken chans! Det erbjudandet lär jag väl aldrig någonsin mer få, så hon frågade piloterna om det var ok. Det var det, så jag gick dit. Jävlar vad knappar och spakar!!
^ Vy från cockpiten!
^ Ena piloten…
^ Andra piloten…
Jag pratade lite med piloterna, och de berättade att när vi var uppe på rätt höjd så åkte vi i 520 km/h. Det märktes verkligen inte. Det kändes som om planet stod stilla där uppe i luften. Det var en häftig känsla att se ut över hela landskapet.
^ Utsikt från planet… Häftigt ju!
^ Golden Air
Det var inte ens lite läskigt att flyga. Bara roligt! Fatta vilket steg i mitt liv! Fatta vilken seger! Jag är så jätteglad att jag fick den här möjligheten. Nu vill jag flyga igen, och igen…
Vi käkade lite mat på flygplatsen i Bromma medan Erik ringde och fixade med lite tider och tågbiljetter så vi skulle komma hem sen igen. Efter maten tog vi en taxi till Solna. Där åkte vi en tunnelbana fram och tillbaka mellan ett par stationer. Tunnelbana = under jord och utan toaletter. Det har oxå varit lite ångestladdat.
När vi kom till Daniel, hypnoskillen, så presenterade han sig och sitt arbete. Det kallades inte hypnos direkt utan NLP.
Daniel Johansson är unik genom sin kunskap och erfarenhet inom NLP. Han är idag en av Sveriges mest kända och anlitade NLP- Coacher. Varje form av mentalt problem hos vanliga människor som finns går att lösa med NLP. Det handlar bara om att programmera om de tankebanor som ställer till det för Dig.
Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information. Genom NLP’n har vi människor möjlighet att ta kontroll över hur vi påverkar och påverkas av vår omgivning. Och detta är ovärderligt då våra tankar i förlängningen avgör hur vi känner oss, de avgör dessutom vilka beslut vi fattar och hur vi beter oss.
Plockat från Daniel Johanssons hemsida
Jag fick sitta i en sån där skön fåtölj med tillhörande fotpall. Daniel satt i en stol framför mig. Jag skulle blunda, och sen skulle han prata med mitt undermedvetna. Jag var skeptisk till sån här ”behandling” och även om det är intressant så måste jag nog säga att jag även efter vår session är minst lika skeptisk.
Det är klart att han gav mig andra sätt att tänka på och att jag var i viloläge = kroppsligt trött. Men, jag kan inte påstå att jag känner någon skillnad överhuvudtaget. MEN! Det kan ju bero på att jag faktiskt mår såpass bra nu, och att jag redan har jobbat med mig själv och mitt mående så många år.
Vi tog en sväng till tunnelbanan där jag skulle prova om hans session hade gjort någon nytta. Men, som sagt, jag mår såpass bra nu, och det kändes ingen skillnad från åkturen tidigare på dagen. Jag ville däremot visa hur det KAN vara, och hur det var för mig innan jag började må bättre.
^ Micken ska sättas fast på Daniel
och fungera är det tänkt…
^ Daniel Johansson
För ett par år sen hade jag lidit på riktigt av att åka tunnelbana. Jag hade haft ångest och varit livrädd för hur jag skulle må, om jag skulle må illa eller kräkas. Jag hade troligen inte ens ställt upp i TV-programmet om jag hade blivit tillfrågad när jag mådde som sämst. Men, som sagt. Det är otroligt viktigt att människor får se hur det kan vara och att det är ett hinder i livet. Ett stort jobbigt hinder som är skitjobbigt.
När vi satt på tunnelbanan gjordes sista intervjun och filmningen, och sen hoppade Erik, Masse och Daniel av för att åka tillbaka. Det blev ett jättesnabbt hejdå, lite kramar och sen var de ute. Det kändes nästan lite vemodigt när jag såg dem stå och filma oss genom fönstret på tunnelbanetåget och sen bara försvinna bort när vi åkte iväg.
^ Jag
Jag åkte vidare till T-centralen för att ta tåget hem. Jag käkade på Mc Donalds innan tiden var inne. Jag var så galet trött, men kunde inte sova på tåget för att jag satt så obekvämt. Jag åkte buss i två timmar från Skövde, och inte heller på den gick det att sova.
Det var helt underbart att komma hem och få krypa ner i sängen tidigt och sova. Men, jag hade nog fan hellre åkt flyget hem oxå. En timmes resa istället för fem. En ny värld har öppnat sig för mig, den ovan molnen.